Anna Simberg är författare
skor i min omgivning som högst ofrivilligt figurerar i pjäserna, är det kanske inte lika roligt. De flesta vill ju representera sig själv.
Varför måste man då skriva om det privata? För att man har en sådan otrolig mängd unikt, bra material just om sig själv. Eller tvärtom – man kämpar med någonting ogripbart och vill skapa ett mönster i tidigare ofattbara sammanhang, hitta gestalt och form, förstå. Det kan bli en helande process för en själv. Verket som föds kan kanske ge tröst och klarhet åt någon annan, därför vill man publicera. Men hur undvika motsatsen, att genom uthängning av medmänskor sprida ännu mer smärta?
Jag kan också vara lite smånöjd när personer med makt, idoliserade eller s.k. oförvitliga medborgare avslöjas och plockas ner på jorden. Trots det tänker jag inte läsa om svenska kungen, Anna Wahlgren, Ehrnrooth, Knausgård, Norén eller förrförra premiärministern. Jag skrattar hellre åt mig själv när jag läser Tranströmers diktrad: ”Hornsimpa. Fisken som är paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel…”. Det är lyckad igenkänning, inte utelämnande sådan, bara högst frivillig – ren fiktion.
Om inte våra stora författare skrivit även igenkännbart om sig själv och sin omgivning skulle vi inte ha någon finlandssvensk litteratur att tala om, säger en alltid lika tankeväckande opponent. Det är sant. Nu offrar vi kollektivt privatpersoner runt författarna för att vi ska ha en litteratur som inte skulle finnas om alla hade följt min stränga gränsdragning. Men när räcker det, finns det nån gräns?
Jag utgick ifrån att det fanns en norm när jag började skriva. Jag rörde mig ofta i gränstrakterna. Jag gjorde allt för att villa bort spåren, bytte kön på personer, mixade karakteristika i det oändliga så länge rollernas personligheter hängde ihop och var trovärdiga bärare av de öden jag gav dem. Trots att jag nogsamt undvek det trodde min mamma alltid att jag skrev om henne så fort det fanns en mamma med i rollistan.
Nu handlar det för första gången på riktigt om min mamma, hon är fullt igenkännbar och det handlar om ett kärleksfullt, helande möte. Jag fortsätter skriva för jag tänker inte publicera, trots att hon knappast skulle känna sig sårad. Inte hon, men kanske andra. Jag vill inte såra någon, bara klargöra, hitta nånting för mig själv. Skapa bättre förutsättningar att leva mitt liv i en värld där så lite går att förstå för att det täcks av slöjor, kanske urbilden för ridån. Jag gläntar på ridån i min egen inre teater, och det är spännande.
Jag ska igen påbörja en kurs i att skriva dramatik, och så som jag leder kurserna brukar de tangera terapeutiskt skrivande. Först samlar man fritt och ohämmat material och efter första eller andra genomskrivningen kommer den stora utmaningen, att skapa fiktion av materialet. Att skapa konst.
Anna Simberg
är dramaturg
