Jag har inte läst Felicia Feldts aktuella uppväxtskildring där hon gör upp med sin mamma, uppfostringsgurun Anna Wahlgren. Men då jag läste recensionerna och lyssnade på debatten var det lätt att som nybliven förälder börja reflektera, inte bara kring olika uppfostringsideal och -metoder, utan också om vad vår syn på barn och barndom säger om vårt samhälle och oss själva.
I synnerhet kom jag att tänka på Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop som väckt stor debatt på båda sidorna om Atlanten. Chua är andra generationens invandrare, med rötterna i Kina, och professor i juridik vid Yale. Hon har två döttrar och har lagt stor energi på att vara en tigermamma – en förälder som i kontrast till liberalt slapphänta curlingföräldrar ställer krav.
Chua är provokativ redan från första sidan där hon räknar upp vad döttrarna aldrig fått göra: sova över hos en kompis, vara med i en teaterpjäs, ha något annat än bästa betyg i något ämne (med undantag för idrott och drama). All ”fritid” har döttrarna ägnat åt att förkovra sig i sina instrument, piano och fiol. Och om något stycke inte suttit efter flera timmars övning, ja, då har mamma hotat med att ge bort flickans dockskåp till frälsningsarmén om hon inte skärper sig. Gråt hjälper föga.
Den bakomliggande filosofin är fullständigt fascistoid i sitt svaghetsförakt. Och även om jag misstänker att Chua spetsar till saken lite ligger hennes metoder nära något som kan beskrivas som misshandel. Men paradoxalt nog gör överdrifterna det också lättare att se var hon eventuellt har poänger. Till exempel att det är bättre för självförtroendet att klara en svår uppgift efter att ha fått kämpa än att klara en lätt uppgift utan större ansträngning. Eller att en ”liberal” uppfostran i praktiken kan vara den oengagerade förälderns alibi för att kunna ägna sig åt något annat.
Att boken innehåller uppenbara motsägelser är sedan en annan sak. Att diskutera Chuas syn på kreativitet och sociala färdigheter är att slå in öppna dörrar. Tigermamman är på amerikanskt vis också ganska oförmögen att se hur priviligerad hennes familj är.
Ändå tror jag att Tigermammans stridsrop på ett djupare plan inte handlar om uppfostran utan om arbete, i det här fallet kopplat till etnicitet. Om vi utgår från ett västerländskt perspektiv vill vi ju gärna se oss som hårt arbetande ”lutheraner” med en strävan att förverkliga oss själva, om inte genom arbetet i sig så åtminstone under den fritid som arbetet möjliggör. I kontrast till vår arbetsmoral har vi skapat afrikanen (eller i USA eventuellt latinamerikanen) som är arbetsskygg och helst av allt sitter under något träd och jammar. Då han blir hungrig plockar han frukt från träden i närheten.
Men för balansens skull behöver den här (rasistiska) bilden en motbild, så i kontrast till vårt ideal om självförverkligande har vi skapat asiaten (eller kinesen) som likt en själlös maskin fyller sitt tomma liv med arbete i någon grå fabrik. Om han är välutbildad sliter han exempelvis som programmerare i något trist kontor.
Kanske var det på grund av denna asiatiska stereotyp och de asiatiska ekonomiernas kraftiga tillväxt som Tigermammans stridsrop skallade så högt? För Amy Chua ropade trots allt i västvärlden, manade oss att bli mer som kineserna om vi vill överleva. Det var på något sätt konkurrens- och tillväxtsamhällets förslavande evangelium som ljöd. Det sorliga är att vi på ett kollektivt plan har svårt att växla vår ökade effektivitet, våra tekniska framsteg mot det vi som individer i grund och botten åtrår mer än något annat då våra basala materiella krav är uppfyllda: tid – bland annat för våra barn.
Fredrik Sonck
