På World Humanist Congress i Oslo i augusti var en av föredragshållarna Linda Polman. Polman är en holländsk journalist som blivit känd för sina rapporter från krigszoner och katastrofområden. I sin fjärde bok, Kriskaravanen – vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår (recenserad i Ny Tid nr 13–14/2010), visade Polman att det har uppkommit en särskild biståndsindustri med egna normer och principer.
Enligt UNDP:s beräkningar finns det drygt 37 000 frivilliga biståndsorganisationer. Dessa ger ett levebröd åt många medarbetare på fältet och på centralbyråerna samt i valtider goodwill åt politiker och donatorer. Organisationerna utför visserligen utvärderingar efter sina insatser, men det närmare samarbete som efterlysts på beslutsnivå har strandat på att varje organisation håller hårt på sitt oberoende. I sitt anförande i Oslo menade Polman att statliga organisationer skulle vara bättre på grund av bättre styrningsmöjligheter.
fler hjälpare, mer problem?
Det uppstår alltså hela tiden nya biståndsorganisationer. Kring 1980 verkade ett fyrtiotal internationella NGO:s (Non-Governmental Organization) i flyktinglägren för kambodjaner – bara femton år senare sökte sig tvåhundrafemtio till kriget i Jugoslavien. Nu infinner sig i genomsnitt tusen nationella eller internationella hjälporganisationer då det inträffat en storkatastrof. Eftersom infrastrukturen på grund av en katastrof ofta är skadad ökar trycket på den då fler människor skall ha mat, vatten och bostäder. Efter jordbävningen på Haiti fick hjälparbetare vända om på flygplatsen då all tillgänglig militär-eskort hade avdelats för Hillary Clintons besök.
Ekonomiska sanktioner som leder till svältkatastrofer är en vanlig följd av ras- och religionskonflikter. Trots att de styrande vet att jordbruket i Etiopien med fem års intervaller drabbas av svår torka, har så litet gjorts för att mildra följderna att man kan säga att landets ledning medvetet minskar dess folkmängd. Polman berättar hur biståndsarbetarna på fältet lätt blir cyniska inför den fanatiska kampen mellan olika ideologier och sin egen oförmåga att förverkliga sina västerländska organisationers målsättningar.
Utmaningarna kan vara av flera olika slag. I Afghanistan är biståndsarbetarnas personliga trygghet hotad eftersom de ses som USA:s förlängning av militärkomplexet och som truppförstärkare. I andra sammanhang måste internationella NGO:s ofta samarbeta med diktatorer för att överhuvudtaget få tillträde till landet ifråga. I vissa situationer kan det klokaste vara att i första hand rekommendera militära åtgärder. Och om pengarna kommer från OECD eller FN, så förväntas aktörerna driva projekt som syftar till att beröva terroristerna deras folkliga stöd.
I slutändan beräknas cirka 25 procent av de insamlade medlen nå ända fram till biståndsfältet, resten går till allmänna omkostnader.
Trots att jag här inte förmått göra rättvisa åt Polmans väl underbyggda genomgång av biståndsindustrin, så vill jag tillägga några egna funderingar.
Europas skuld
Listan på kriser och katastrofer är så lång att man emellanåt måste påminna sig om att det på den afrikanska kontinenten med fyrtioåtta olika stater trots allt också finns fredliga sådana. Liksom det också finns mer och mindre idealistiska biståndsorganisationer. Florence Nightingale och Henri Dunant var i tiden oense om ifall man skulle hjälpa alla sårade eller beakta skuldfrågan. Internationellt fastslagen rätt i denna fråga saknas fortfarande.
Problemet är att när männi-skorna i ett muslimskt land sammanblandar FN med USA och NATO, så kan dess representanter, liksom de Mello i Bagdad, bli mördade. Kanske har den europeiska imperialismen nu kommit till vägs ände. Det är bra att dra sig till minnes hur kolonialismen startade. För några år sen hittade jag i min mormors bokskåp en skrift av I.G. Paton från 1907. Boken heter Bland männi-skoätare på nya Hebriderna och där skildras bland annat hur en missionärsfamilj blev dödad. För urinvånarna representerade missionärerna detsamma som de ohederliga köpmän som snabbt följde i deras spår. Finlands Missionssällskap grundades 1858 med tsarens tillstånd, men Finland var ju inte någon stor sjöfararnation så man valde 1867 att starta i Amboland. Såvitt jag vet hade de tidiga finländska missionärerna inga köpmän i sitt följe, men de var besjälade av den vanliga kristna självgodheten enligt vilken endast vår gud är den rätta. Huss brändes på bål för sin synkretism samtidigt som det i Fjärran Östern var helt acceptabelt att kombinera till exempel taoism och buddhism.
Också om vi tar avstånd från våra förfäders sätt att prångla ut våra gudar till folk som redan har egna, så måste vi ändå ta ansvar för våra förfäders ”närsynthet”. Hur det bäst sker måste säkert avgöras från fall till fall – genom en höjning av biståndet till en skälig nivå, eller genom att stöda byskolor genom avgränsade och därigenom lättare övervakade projekt.
Humaniströrelserepresentanten Leo Igwe från Nigeria berättade på kongressen i Oslo att den från USA härstammande pingströrelsen via Afrika hoppas kunna omvända de sekulariserade européerna. Jag tycker att det vore mera logiskt att först försöka få USA att respektera mänskliga rättigheter istället för att hålla unga män inspärrade i åratal utan rättegång och dom. När de kommer ut ur lägren går de givetvis raka vägen till terroristerna. Kongressens tema var fred och min lilla insats var att föreslå Bradley Mannings frigivande.
Gun Winter
