Peter Schildts och Christina Herrströms Tusen gånger starkare (Sverige 2010) är en ovanligt bra film, en studie i rädsla, självständighet, och hur en revolution kvävs i sin linda. Filmen handlar om den omvälvning som skakar en högstadieklass, och hela skolan, när en ny elev anländer till klassen. Saga, den nya, är annorlunda än alla andra i skolan, tusen gånger starkare. Inte så att hon skulle ta makten och tvinga de andra till underkastelse. Hennes styrka består tvärtom i att hon är helt ointresserad av makt och underkastelse, fri från de svagheter och frestelser som får andra att söka och frukta makten.
Tonårsfilmer handlar ofta om maktspelet i skolan, men vanligen berättas historien helt från maktens, den sociala prestigens, perspektiv. Berättelsen kulminerar vanligen i att de som allra hänsynslösast använt sin makt till att förtrycka andra blir ”bestraffade” för sin ondska genom att offentligt förödmjukas. Att prestige och förödmjukelse är det enda som räknas ifrågasätts inte. Det viktiga är bara att de ”rätta” människorna, dem tittaren identifierat sig med, och som förstås är snygga och trevliga, äntligen får bestämma vem som ska dissas, vem hissas.
Tusen gånger starkare visar däremot maktens perspektiv utifrån, genom att bryta det. Saga, huvudpersonen, rör sig helt bortom prestigespelet. Hon är ingen ensamvarg som inte bryr sig om andra, tvärtom är hon öppen och intresserad av sina nya klasskamrater, hon vill lära känna dem och berättar gärna, utan skryt eller blygsamhet, om sig själv och sina erfarenheter. Det är inte heller så att hon inte skulle förstå att det pågår ett maktspel omkring henne, hon är ingen idiot som Dostojevskijs aningslöst ”goda” furst Mysjkin. Saken är bara den att hon på ett självklart sätt är ointresserad av prestige, och den självklarheten lyckas Julia Sporre som Saga gestalta så att den inte ser spelad ut.
I en obetalbar scen försöker Mimi, den coolaste tjejen i klassen, förklara för Saga att om hon vill höra till Mimis gäng så kan hon inte umgås med klassens losers, att hon måste välja vem hon vill vara med. – Vill du vara min kompis? börjar Mimi. – Vadå, är vi inte kompisar då? undrar Saga, och får direkt Mimi ur balans, för en vanlig tjej skulle instinktivt ha ”hört” och känt sig smickrad av denna inbjudan till de utvaldas bord. Mimi försöker på nytt. – Jo visst är vi kompisar, men… man kan ju inte vara vän med alla. – Varför inte det då? På det har Mimi inget svar, och man ser hur hon håller på att krevera av frustration. För det går inte att förklara varför prestige är viktigt, man ”måste bara förstå det”. Men den som varken blir rädd eller smickrad, den förstår inte heller.
Man kan se Tusen gånger starkare som en feministisk film om könsmakt, men samma historia hade kunnat berättas med vilken som helst social konstellation som bakgrund. Var än en sådan som Saga droppar ner kommer det att börja hända saker: en ny frihet känns plötsligt möjlig, lockande men också skrämmande, och när rädslan tar över blottar sig den vardagliga ruttenheten i all sin våldsamma futtighet.
Situationen när Saga anländer är att killarna i klassen helt tillåts dominera och störa lektionerna, medan tjejerna är antingen självmedvetna, behagsjuka bimbos eller snälla flickor som lydigt städar undan efter pojkarna i teckningssalen. Systemet upprätthålls aktivt av lärarna, samtidigt som de talar om jämlikhet och uttrycker sin oro över att flickorna är så ”passiva” och ”inte tar plats”.
Lärarna är först glada över Sagas ankomst – ”Äntligen en stark tjej!” – och klassläraren Olle ger henne högtidligen ”uppdraget” att agera ”förebild” för de andra. Också han tror hon ska bli smickrad av att bli utvald, men blir lika besviken som Mimi. Saga blir förbannad, hon genomskådar hyckleriet. Men hon ger Olle vad han bett om, bland annat vägrar hon blankt att stanna och städa upp ”andras skit” i teckningssalen, och tvingar därmed de snälla flickorna att inse vad för slags ”arbetsdelning” de gått med på. Sagas beteende får lärarna att tappa fattningen. De hade aldrig tänkt sig att de skulle behöva se sig i spegeln, problemet var ju att tjejerna var så ”svaga”. Saga stämplas som en osolidarisk sabotör och erbjuds tid hos kuratorn för att reda ut sina ”privata problem”.
Intressantare än lärarnas tragiskt förutsebara hyckleri är reaktionen bland eleverna. Inspirerade av Sagas exempel börjar också andra tjejer höja rösten och kräva förändring. Istället för basket blir det dans på gympan, och några lyckliga dagar förenas hela klassen, tjejer och killar, alldeles bokstavligen i en gemensam dans som drar genom skolans korridorer. Men den här öppningen mot en glädjefylld, anarkistisk samvaro sabbas när klassens coolaste kille Ludde försöker kapa det hela, göra dansen till sin grej. Problemet med anarkismen är inte att den ”inte fungerar” utan att det är så många, alla som vill härska eller behärskas, som inte står ut med den.
Tjejerna vägrar i alla fall återgå till ordningen, och det uppstår en revolutionär känsla av ”vi tjejer tillsammans”. Filmens förtjänst är nu att den inte hyllar den här kollektiva euforin, som Hollywood-filmer ofelbart gör, utan tvärtom visar dess bedräglighet. För euforin uppstår just av känslan av att man på något magiskt sätt blivit av med sin personliga svaghet för att man är många tillsammans. Men så fort man är ensam löses förtrollningen och man är lika svag och rådvill som förut. För att inte genast uplösas behöver kollektivet en ledare, så som Mimis gäng har Mimi. Saga vore den självskrivna ledaren för tjejernas revolution. De andra beundrar hennes styrka och hoppas att hon ska ställa sig i spetsen för dem, våga där de själva inte vågar. Men just därför är Saga inte intresserad, hon vill att de andra ska vara starka själva, inte vara stark för dem. Hon drar sig tillbaka, och modet rinner ur de övriga. När Olle, Mimi och Ludde, alla de gamla makthavarna, tillsammans går till en sista skamlös attack mot Saga är det ingen som vågar försvara henne.
Ingen utom Signe, flickan som fungerat som filmens berättarröst, men som aldrig sagt ett pip i klassen. Hennes rasande utfall kommer visserligen för sent för att hjälpa Saga, men för Signe själv är det avgörande. Det är Saga vi tittat på, men filmen har egentligen hela tiden handlat om Signe, ”flickan som ingen märker”. Om hennes väg till insikten att om något ska bli bättre här i världen så är det henne det hänger på, inte någon annan. Som hon själv säger: ”Det låter konstigt, men från precis där jag står nu kan man nå hela världen”.
Joel Backström
är filosof
