Tyskland. Det är där det gäller 2013, kanske tidigare. Visst, det finska presidentvalet var säkert viktigt på många sätt, och Haavisto- kampanjen ledde till många bra saker, tror jag. Och man måste absolut ställa upp i höstens kommunalval – kämpa för hur vi gestaltar våra städer och vår landsbygd. Men djupliggande förändringar genom dessa val känns helt enkelt orealistiska, vare sig det är president- eller kommunfullmäktige vi röstar om.

Det är ute på gatan det gäller, just nu. Mot nätcensur och ACTA-förhandlingar. Nedskärningar i det sociala, höjningar i pensionsåldern, kapitalism i allmänhet. Men det tyska Bundestagsvalet är på väg. Det känns som att där om någonstans kommer en del av den europeiska framtiden att stå på spel.Innan 2013 blir det klart vem som är president i Frankrike, Sarkozy eller Hollande. Men vem som än vinner i Frankrike kommer landet också i fortsättningen att vara tvunget att kompromissa och förhandla med Tyskland. Hollandes uttalanden om att riva upp redan förhandlade EUfördragsförändringar känns orealistiska och snuddar vid att vara skrämmande. Populism i all ära, det finns det definitivt utrymme för, men det känns synd att mitten-vänstern fokuserar på en europiseringsprocess som trots alla sina brister i mitt tycke ändå leder åt rätt håll: ett federalt och förenat Europa. Oberoende av vem som väljs till president i Frankrike kommer denne inte förbi Merkel. I alla fall inte på ett tag. Jag hoppas innerligt att vi alla blir av med Merkel 2013, eller tidigare ifall hennes regering kollapsar. Det kan ske genom kaos i hennes liberala stödparti FDP, det kan ske för att hennes vacklande president Christian Wulff drar henne med sig i fallet. Regeringen måste bytas ut, om inte förr så senare. Merkels koalition har förlorat sin majoritet, och det känns som att bara två olika regeringskoalitioner är troliga efter nästa val: antingen en konservativ-socialdemokratisk, eller en socialdemokratisk- grön. Alla andra möjligheter verkar uteslutna: vänsterpartiet har gett sig in på en oppositionskurs, piraterna kommer inte att vara redo för regeringsansvar och liberalerna är starkt försvagade eller till och med helt ute ur parlamentet. Om socialdemokraternas och de grönas röster inte räcker till en regering så kan en högerledd koalition med de gröna också teoretiskt sett vara möjlig, om än osannolik. En ”stor koalition” skulle betyda ett Tyskland som fortfarande leds av Merkels konservativa – med stöd av socialdemokrater – och det känns som ett hot mot Europa. Ett handlingsförlamat Tyskland skulle just nu sätta mycket på spel och mer handlingsförlamat än med två jämnt balanserade, stora, tröga partier som drar åt olika håll kan det knappast bli.

En röd-grön majoritet i Tyskland känns som ett möjligt alternativ till den nuvarande politiken, med mera Europa, och ett mer socialt Europa dessutom. Både socialdemokraterna och de gröna har rört sig åt vänster, tack vare trycket från vänsterpartiet och självkritik efter de tidigare nedskärningarna. Tack vare det och för att så mycket står på spel känns det som att valet kommer att bli en riktig rysare. Ett Tyskland som är för Euroobligationer, eller emot? För en transferunion, eller emot? Kan det bli ett slut på det Tyskland som bara kräver nerskärningar i Grekland, Portugal, Spanien? Jag ser inget annat val som kan förändra Europa just nu. Desvärre får vi inte rösta. Återstår alltså att göra vad vi kan: ta kampen på gatorna, i kommunalvalet, i diskussionen efter Niinistös seger. Eller ansöka om tyskt medborgarskap illa kvickt.


1 kommentar

Viktiga val | Markus Drake 15 november, 2014 - 15:08

[…] Först publicerad i Ny Tid. […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.