– Man kan se förödelsen efter en naturkatastrof men strålningsfaran är fullständigt osynlig, säger Akiyo Suzuki. Hon kom till Finland för att berätta om hur kärnkraftsolyckan i Fukushima påverkat vanliga familjers liv.
En ny undersökning som Greenpeace tagit fram visar att kärnkraftsolyckor är betydligt vanligare än vad industrin och myndigheterna hävdar. Enligt undersökningen inträffar en allvarlig olycka vart tionde år.
Ett år har gått sedan jordbävningen och tsunamin ledde till tre härdsmältor i kärnkraftverket Fukushima Daichi i Japan, men ännu är faran långt ifrån över.
Hur känns det när vardagen utan förvarning förbyts i kaos och invanda livsmönster upphör?
Akiyo Suzuki är trebarnsmamma från staden Fukushima. Hon arbetar som apotekare och äger en bostad i förorten Watari, som ligger 60 kilometer från kärnkraftverket.
11 mars 2011 markerar vändpunkten då det trygga japanska familjelivet brutalt förvandlas till en överlevnadskamp. Akiyo Suzuki har kommit till Finland med sin 6-åriga dotter för att dela med sig av sina erfarenheter och berätta hur kärnkatastrofen påverkat vanliga människors liv.
– Jag fick reda på olyckan när jag såg TV, berättar hon på en presskonferens i Helsingfors.
– Det var svårt att få information, det enda vi fick veta var att någonting hänt och att det inte var någon fara. Man kan se och få grepp om förödelsen efter en naturkatastrof men strålningsfaran är fullständigt osynlig. Man känner inte av något, men en obehaglig molande oro finns där hela tiden.
Jordbävningen och tsunamin slog ut all kommunikation. Tåg och flyg gick inte, motorvägarna var obrukbara och bensin gick inte att få. Även om man ville så kunde man inte evakuera sina barn.
– 150 000 människor på 30 kilometers avstånd evakuerades på uppmaning av regeringen. Landskapet inom en radie på tjugo kilometer från Fukushima blev en öde zon.
måste bo kvar
På frågan om det är tryggt att bo i Fukushima svarar Akiyo Suzuki:
– Nej, absolut inte, men folk måste ändå bo kvar. De flesta har hus med bostadslån man inte kan lämna och arbetsplatser man inte kan eller vill ge upp. För att starta skolorna igen höjde regeringen gränsvärdet för strålning till tjugo gånger över det normala. På det sättet gjordes vårt område skenbart tryggt. Om vi evakuerar har vi ingen rätt till kompensation.
– Ända till sommaren hölls skolbarnen i Fukushima inomhus. Gymnasieeleverna har fått stora mängder strålning. De mindre barnen kunde föräldrarna tvinga att bära masker.
När man mätte den interna strålningen reserverades endast två minuter per barn och därför fick man inga exakta resultat.
Familjer har splittrats, utkomst gått förlorad och infrastrukturen har slagits i spillror. Samtidigt som folk uppmanades att hålla sig inomhus tvingades de köa för att få de viktigaste förnödenheterna eftersom mat- och vattendistributionen inte fungerade. De statliga myndigheternas misslyckade krishantering utsatte befolkningen för hälsovådlig strålning i onödan. Rapporteringen om olyckan tonade ner farorna och de simulatorresultat man hade gavs inte offentlighet.
Tillgången till okontaminerad mat och rent vatten är en ständig orsak till oro, bland annat skolmaten bekymrar många föräldrar.
– Det finns inte tillräckligt med mätinstrument för att kontrollera allt. Många föräldrar litar inte på systemet och skickar därför egen mat med barnen. Nu har regeringen börjat saneringsarbetet i Fukushima, men ingen vet hur mycket det kommer att kosta, hur länge det tar eller hur man skall gå tillväga. Området som kräver sanering omfattar 20 000 kvadratkilometer.
– Jag har mycket strålning i min trädgård. Vi har fått order att gräva bort det översta jordlagret, men vi har inte fått några anvisningar om vad vi skall göra sedan. Överallt ligger det högar och plastpåsar med jord som flyttas från plats till plats.
I barnträdgådar och förskolor har jorden grävts upp och vänts för stora pengar.
sanningen döljs
Tur i oturen var att vinden blåste ut mot havet. Med en annan vindriktning hade man tvingats evakuera Tokyo.
Man vet att risken att insjukna av samma mängd strålning är dubbelt större för kvinnor och barn än för män. Gränsvärdet för intern strålning har fastställts till fem millisievert per år och 20 millisievert för yttre strålning. Det motsvarar gränsvärdet för en fullvuxen manlig kärnkraftsarbetare.
Genom att manipulera gränsvärdena undvek man galant kravet på att evakuera större delen av den utsatta befolkningen. Riskerna som detta medför speciellt för barnen känner man inte till, men kärnkraftsbolaget Tepco (Tokyo Electric Power Company) sparar pengar. Sist och slutligen är det alltid skattebetalarna och de drabbade offren som står för notan.
– Vad har hänt med alla de tusentals arbetare som kämpat för att få kärnkraftverket under kontroll? Det är en fråga som endast Tepco känner till, säger Akiyo Suzuki.
– Tepco är en riktig smusselfirma, som inte ger ut några uppgifter. Ingen vet hur många som arbetat på kärnkraftsanläggningarna efter katastrofen eller hur det gått för dem. Namn, telefonnumer och adresser har inte registrerats. Bolaget har gjort ett beslut att godkänna underleverantörers underleverantörer i tredje led. När det kom fram att underleverantörer rekryterats i sjätte led skrevs uppgifterna om för att motsvara normerna. Den organiserade brottsligheten är också inblandad i rekryteringen av arbetare.
böndernas ångest
Jordbruk på 20–60 kilometers avstånd från olycksplatsen har indelats i olika riskområden. Regeringen betalar ersättning enbart till dem som ligger inom 30 kilometers radie. Iitate, en naturskön by uppe i bergen där man brukat jorden i 2 000 år ligger idag tyst och öde.
– Värst är det på orter där olika kompensationstariffer tillämpas. Det leder till slitningar i samhället. När alla sitter i samma båt är det lättare.
Om man uppmäter för höga strålningsvärden i t.ex. kål får ingen kål från området säljas. Det här har lett till självmord bland jordbrukare som känt sig skyldiga till andras olycka.
– Nu har myndigheterna börjat placera ut strålningsmätare för att lugna befolkningen. De söker platser med låga strålningsvärden för sina mätare. Det är bara lokalbefolkningen som är på jakt efter hot spots där strålningsvärdena kan vara extremt höga. I själva verket har mätinstrumenten bara ökat ångesten. Värdena överskriver inte de nya säkerhetsföreskrifterna, men folk känner sig inte trygga.
– Det är ju inte så att vi människor plötsligt har blivit tjugo gånger motståndskraftigare mot strålning.
Från Helsingfors går Akiyos resa vidare till Uleåborg där hon skall öppna fotoutställningen ”Menetetty maa” (Skugglandskap) i kulturhuset Valve. Robert Knoth och Antoinette de Jong besökte Fukushimaområdet tillsammans med Greenpeace hösten 2011 för att dokumentera effekterna av det radioaktiva nedfallet efter härdsmältan. Familjen Suzuki finns med på bilderna.
– Japan som sade att en olycka som denna aldrig kunde inträffa, kunde inte skydda oss. Jag borde ha gjort mera för att skydda mina barn, säger Akiyo Suzuki med bruten röst.
Utställningen pågår till den 1 april och kan följas på www.greenpeace.fi/menetettymaa
Angela Oker-Blom