Ulf Modin reflekterar kring unga, gamla och alternativ till kapitalismen.
Vi gamla har till uppgift att ta fram material och göra analyser som de unga kan ha nytta av när de gör sina analyser för att skapa ett demokratiskt alternativ till dagens samhälle. De unga vill skissera framtiden. Vi gamla har läst många böcker, träffat många människor och rest i många länder och har erfarenheter som vi kan ge vidare till den unga generationen.
De unga bör dock vara ledande. De ser sådant som den äldre generationen inte ser och reagerar snabbare på det nya. Francoise Mitterand, de franska socialisternas ledare, sade 1968 att de unga inte alltid har rätt, men att de som inte lyssnar på dem alltid har fel.
För det första bör vi inte försöka skapa ett samhälle som bygger på orealistiska principer om den mänskliga naturen. Vi måste bejaka egennyttan och få den att tjäna det gemensamma bästa och acceptera att vi är flockdjur som bildar hierarkier. Överallt där mer än en människa skall arbeta eller umgås med andra finns det en social rangordning. Alla mänskor utvecklas inte till likadana individer utan det kommer alltid att finnas de som är bättre på att leda och tänka än andra. Bäst är det när en grupp eller ett folk kan välja sina ledare och att det inte sker via börd eller ekonomisk makt.
Kapitalismen kommer att leva kvar inom småproduktionen. Där passar den bra. Storföretagen måste vi på något sätt få under kontroll och planera. Vi kan emellertid inte detaljplanera utan måste målplanera efter samhällets behov. Därför måste det ekonomiska livet underställas politiken. Samhället kommer att genomgå en sådan anspänningsperiod och för att klara av kriserna måste makten centraliseras högst upp samtidigt som vi måste tillåta en fri diskussion. Kapitalet är i dag utan vision. Ingen talar längre med stolthet om nyliberalismen. De nyliberala ekonomerna håller antingen mun eller säger sådant som de själva inte längre tror på.
Men framåt går det först när vi har fått fram en social vision, som vi kan föra fram och tvinga kapitalet att säga nej till. Det bör gå att skapa en demokratisk front bestående av marxister, gröna, frisinnade, kristna och värdekonservativa som spränger de existerande partierna. När den var på väg upp hade arbetarklassen en sådan vision. Socialdemokraterna hade välfärdsstaten och kommunisterna Sovjetunionen. I Finland gick kommunisterna framåt till 1958 och i Sverige sade finansminister Gunnar Sträng 1968 att folkhemmet hade fullbordats. Kvar av det gamla fanns några rester som kunde putsas bort. Bara några månader senare kom Parisrevolten och Kårhus-ockupationen. De föregicks av en recession 1967-1968. Sovjetunionens lyskraft började efter 1956 att avta och revisionisterna blev rena pragmatiker. De förstod heller aldrig studentrevolten, men Sovjetunionens fall var nödvändigt för att det nya tänkandet skulle komma fram i Europa. Jag tror att i hela vår världsdel finns det folk som sitter och grunnar på ett alternativ till kapitalismen. Det mullrar i Europa. Stora mängder ungdomar demonstrerar i England, Frankrike och Tyskland. I Tyskland läser man vid högskolor och universitet Das Kapital. Vid Berkeley University i San Fransisco skapar studenterna ett alternativ till den klassiska brittiska politiska ekonomin. Och i New York kräver ungdomen att 1 procent av befolkningen inte får kontrollera 99 procent av tillgångarna.
Den amerikanske ekonomen Griffin talar om ett samhälle där bara 30 procent av befolkningen har arbete. Resten tas om hand av den tredje sektorn, som bygger på välgörenhetsorganisationer och kyrkor. Stora transfereringar måste enligt honom ske från den privata sektorn till tredje sektorn.
Men välgörenhet är ingenting för oss. Vi kräver sex timmars arbetsdag samt att äldre människor kan få en ny anställning vid fyllda femtio! Att flertalet orkar arbeta till 75 med dagens hårda tempo är dock föga realistiskt. Det är en tanke som bara kan växa fram bland människor som aldrig har arbetat.
Ulf Modin
