Presidentvalskampanjen i USA har fått mig att uppdatera mina kunskaper om de tio budordens historia. Så besynnerlig förefaller mig republikanernas politiska och moraliska budskap idag att jag ibland varit tvungen att fråga mig i vilket århundrade vi egentligen befinner oss. De sekulära nordiska länderna har av allt att döma så snabbt förvärldsligats att vi, dess barn, inte ens längre kommer ihåg vår barndoms historia. Det enda jag i djupet av min själ kommer ihåg av dessa teologiska ungdomsminnen är de fromma förmaningar några frikyrkliga pastorer delgav oss på ett såkallat juniorläger vid det åländska havets rand. Jag var cirka 12 år då.
Vi lärde oss detta: det värsta en människa kan göra är att låta sig fångas av någon av de sju dödssynderna. Om man fallit offer för dem var domen obönhörligen förpassning till den eviga elden. Då vi fingo höra vilka dessa synder voro, blevo vi alla (som det dåförtiden hette) alldeles förskräckta. Synderna var nämligen 1. stolthet, 2. avund, 3. vrede, 4. lättja, 5. girighet, 6. frosseri, och 7. lust. Alla tretton deltagare, det visste vi fastän vi ingenting sade, var alltså dömda till helvetet. Pastorerna påstod i varje fall att om vi låter frälsa oss, så kan vi trots allt i framtiden få fripassage till himlen. Själv levde jag under några sommarmånader i tvivelsmål.
Det jag nu lärt mig är att dödssynderna redan på 1200-talet började tyna bort i den kristna undervisningen. De var alltför allmänna, de gällde i första hand bara relationerna människorna emellan och de hade ett svagt stöd i Bibeln. Då var de tio budorden bättre lämpade som moraliska riktmärken: de hade en förankring i Moseböckerna, de var få till antalet (judarna bestod sig med 613 bud och det gällde att visa självständighet i förhållande till judendomen), de skapade direkta förpliktelser gentemot Gud och de var lätta att lära sig. Det var alltså inte svårt att gå tillbaka till 300-och 400-talen, då Augustinus hade tagit budorden som utgångspunkt för sina predikningar.
Men den verkliga orsaken till att budorden på nytt togs till heders var de kriser som drabbade Europa från slutet av 1200-talet till mitten av 1600-talet. Kyrkans sekularisering och förfall, kätteriets utbredning, de religiösa konflikterna på 1500-talet, pester och svältepidemier, krig o.s.v. Dessa företeelser sågs alltmer som Guds hämnd på människorna. Den katolska kyrkan behövde mer än någonsin en ny moralteologi och för Luther var naturligtvis dekalogen det som vi kunde kalla en gudagåva.
Teologin, både den katolska och i ännu högre grad den lutherska, fann i budorden ett enkelt moraliskt fundament utan skolastisk och överdriven akademisk belastning.
Att dekalogen på 1500- och 1600-talen inom juridiken och rätten upplevde en verklig blomstringstid i de lutherska staterna är därför på sätt och vis inte så förvånansvärt. Redan några århundraden tidigare hade nämligen regenterna i de katolska länderna börjat öppna rätten för katolskt-moraliska föreställningar. Inom protestantismen blev det snabbt en självklarhet att rätten och moralen har samma grund.
Sina värsta former tog sig denna utveckling, då man t.ex. började tillämpa den mosaiska lagen även i svensk rätt. Då blev stening till döds straffet för den som slog och förbannade sina föräldrar enligt Kristoffers landslag från 1608. Kungarna, som gick i spetsen för den här utvecklingen var förstås själva inte särskilt fromma personer, men de insåg att en sträng strafflag bidrar till att stärka centralmakten. I takt med denna teologisering av rätten började man till och med systematisera lagarna i enlighet med de tio budorden. Staten tog hand om Gud. Men i samma veva började staten också ta hand om kyrkan
Mot slutet av 1600-talet började den s.k. religiösa naturrätten ersättas av den på förnuftet grundade naturrätten. Samuel Pufendorff, den stora naturrättsjuristen, hävdade att uppenbarelserna inte under några förhållanden kan läggas till grund för rättsliga regleringar, som bara kan baseras på förnuftet. Därmed var grunden lagd för en radikal åtskillnad mellan moral och rätt. Vi börjar se begynnelsen på de tio budordens borttynande.
Förnuftet och respekten för empiriska iakttagelser kom att bli vägledande för dem som började utveckla de nya rättssystemen. Men vi får naturligtvis inte glömma att den romerska Corpus iuris civilis också i fortsättningen bibehöll sin mer än tusenåriga status som den europeiska rättsordningens ryggrad. Och det var en helt sekulär rätt. Den mosaiska rätten lyckades aldrig slå den sekulära rätten i spillror.
Jag kan här inte låta bli att citera en text från 1785 av James Madison, en av the Founding Fathers; en text som tydligt ger oss en uppfattning om hur man nu börjat se på det kristna etablissemanget och dess faktiska moralcodex:
”Experience witnesseth that eccelesiastical establishments, instead of maintaining purity and efficacy of Religion, have had a contrary operation. During almost fifteen centuries, the legal establishment of Christianity has been on trial.What have been its fruits? More or less in all places, pride and indolence in the Clergy, ignorance and servility in the laity, in both, superstition, bigotry and persecution.”
Idag vet vi att det är förbjudet att döda andra människor. Vi får inte stjäla. I många länder är blasfemi förbjudet. Vi får inte vittna falskt. I så gott som alla länder är detta redan förbjudet och har också alltid varit det. Mycket som i buden är förbjudet är idag tillåtet. Omfånget av sexuella brott har kraftigt inskränkts och många tidigare kriminaliserade och ”omoraliska” handlingar är idag accepterade.
Utgångspunkten för den moralcodex vi måste utforma är naturligtvis att det är vi som utformar den och att vi gör det utgående från det förnuft och den kunskap vi äger. Några andra grunder har vi inte.
Lars D. Eriksson
är långa linjens vänsterdebattör
