I sin nya diktsamling Min kropp lyser vit utforskar Kristian Lundberg kristen tro och symbolvärld.

Kristian Lundberg är en mångsidig författare, och dessutom en av Nordens mest produktiva. Hans verk håller ständigt en hög kvalitet. Så är det även med Lundbergs senaste bok, diktsamlingen Min kropp lyser vit som under hösten 2011 utgavs av det fina förlaget Ellerströms

Det är fråga om en diktsvit som är uppdelad i sjutton mindre dikter och som omfattar ungefär femtio sidor. Ovanligt nog tillhandahåller författaren oss en kort beskrivning av verket, där man bland annat kan läsa att han anser detta vara ”ett slags inkarnerat kärleksord”.

På bakpärmen kan man också läsa att ”diktsviten utspelar sig under några intensiva påskdagar i Malmö”. Är det alltså i den kristna påskens ljus man ska läsa dessa dikter? Ja, det kan man gott göra. Dikterna nosar ständigt på sådant som ”denna kristuslika vithet” och Libanons blommande körsbärsträd. Dessutom finns det i början av boken två verser ur Gamla testamentet, verser som i båda fallen handlar om död. Allt detta vore nog som markörer för eventuella tolkningar av dikterna, men diktjaget är än tydligare: vid ett flertal tillfällen utbrister han (eller hon, för den delen) i ett desperat ”Herre förbarma dig”. Som om det vore diktjaget och inte Kristus som ska upp på korset vid påsk. Som om det vore diktjaget som i Kristus ställe har tilldelats den bittra kalken. I och med kommentaren om dikterna som ett inkarnerat kärleksord är Kristus en självklar referenspunkt. Kristus var ju, som bekant, Guds ord inkarnerat.

Lundberg utforskar kristen tro och symbolvärld också i en annan bok, den diktsamling som förmodligen är hans mest lästa, nämligen den augustprisnominerade Job från 2005.

I denna bok finns det ymnigt av stoff även av mörkare slag. Ljuset i alla dess variationer finns det rikligt av i dikterna. Hela ljusets spektrum ryms med, från becksvart mörker till klart vitt (himmelskt?) ljus. Mellan de insprängda och hoppfulla inslagen om tro förekommer en dystrare diktvärld som fylls av skuggor och jagets existentiella rannsakan av sig själv – och av sin relation till henne.

”Jag skriver om henne igen”, heter det i en dikt, och de här orden efterföljs av en versrad som känns både passionerad och lakoniskt konstaterande: ”Allt annat blir omöjligt”. Det handlar om kärlek, möjligen om besatthet. Det handlar om nakenhet inför kärleken, en nakenhet som redan i titelns antydning får oss att associera till det rent kroppsliga: diktjaget ligger i sängen, vaknar till en ny dag i Malmö, och försöker hitta ett sätt att uttrycka sin längtan efter henne. Jag är också frestad att föreställa mig denna nakenhet som en kosmisk nakenhet inför alltet och Gud.

Malmö är Lundbergs hemstad. Det är inte bara i dikterna han skriver om staden, utan också i sina detektivromaner, sina sjävbiografiska böcker Yarden och Och allt skall vara kärlek, i artiklar och essäer. I Min kropp lyser vit skymtar bl.a. Värnhemstorget, St. Knuts torg och Kenneth Fong Tattoo Studio på Davidshallsgatan. Jag tilltalas av tanken att Lundberg i det litterära skapandet målmedvetet och, anar man, med ett visst mått av folkbildarpatos skriver sig fram till sin egen stad. För varje bok närmar han sig, och därför gör också läsaren det.

Mathias Rosenlund

Kristian Lundberg: Min kropp
lyser vit. Ellerströms, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.