– Ibland måste man lugna ned sig, säger fotografen och författaren Heikki Willamo. Han skulle egentligen bara fundera på vad skogen, en av hans favoritmiljöer, numera betyder för honom. Från början var det inte ens tänkt att bli en bok.
Jag träffar Heikki Willamo i Helsingfors, dit han tagit sig från sitt hem i Karislojo, för att samtala om den nyutkomna boken Skogsåret, där han i svartvita fotografier fångar intryck från äkta finsk gammelskog under fyra årstider. Alla fotografier är tagna i samma skog, ett naturskyddsområde på 200 hektar på Fiskars marker i Raseborg.
– Det är den enda ”riktiga” skogen i min hemtrakt, det vill säga större än tio hektar, så det var ett enkelt val.
Willamo berättar att hans metod var att ta det lugnt och inte sätta upp några stressiga mål eller arbetsscheman. Han bodde i skogen i ett vindskydd och lät inspirationen komma som den ville. Ibland kunde det gå dagar eller veckor mellan att han överhuvudtaget fotograferade, tid han kunde tillbringa vandrande i skogen eller bara sittande på en stubbe, djupt i egna tankar. Han övernattade i skogen så ofta han hade möjlighet.
– Vistelsen får en helt annan prägel om man stannar ett eller flera dygn än om man far hem igen samma dag; tiden blir liksom skogens och inte ens egen.
Övernattningarna tilllät också Willamo att fotografera under den mörkare delen av dygnet, den tidpunkt han gillar bäst.
– Färgskalan i mina bilder har alltid varit ganska mörk, och med tiden har den blivit allt mörkare. Min favorittid på dygnet att fotografera på är kvällen och natten, och min favorittid på året är hösten.
Själafåglar
Willamo har aldrig haft särskilt mycket färg i sina bilder, men Skogsåret är den första av hans böcker som helt består av svartvita foton. Han berättar att han hade planerat att göra först nästa bok svartvit, men att han ändrade sig efter en promenad den smällkalla vintern 2010.
– Kölden hade tagit livet av alla småfåglarna och jag insåg att skogen, som ju annars är full av liv också på vintern, nu var en dödens skog. En insnöad vinterskog kan ändå vara en väldigt färggrann plats, ljuset reflekteras och bryts av is- och snökristaller, och jag ville kunna fotografera den utan färger som förvirrar intrycket.
Svartvit färgskala lämpar sig också väl för att fotografera tofsmesen (Parus cristatus), en liten fågel som har en speciell plats i Willamos hjärta.
– Jag har alltid tyckt att tofsmesen är speciell, den finns med på ett hörn i nästan alla mina böcker. Om vi människor har själafåglar så är den definitivt min. Den ser ut som en liten skogstomte och är väldigt uttrycksfull för att vara en fågel.
En målsättning för Willamo (fast projektet egentligen var menat att sakna uttryckliga mål) var att göra en tio bilders portfolio på temat tofsmesen för att illustrera vad fågeln betyder för honom. Frågan om svårigheten med att ta närbildsfotografier av små skygga skogsfåglar avfärdar han med ett småskratt.
– Tofsmesen är allt annat än skygg, det är en väldigt nyfiken liten fågel som alltid håller reda på vem som rör sig i ”dens” skog. Jag brukade dessutom ha fickorna fulla med krossade jordnötter, så efter ett tag lärde dom sig att komma väldigt nära för att tigga lättförtjänt mat till vinterförrådet.
Södra Finlands
sista skog
Då vårt samtal mot slutet närmar sig naturskydd och den finska skogsindustrin blir Willamo allvarlig igen. Skogen där han arbetat är en av de sista i södra Finland som är tillräckligt stor för att kallas en riktig skog, de flesta andra är bara små plättar omgivna av kalhyggen.
– Allt som inte uttryckligen är fredat huggs ned, kompromisslöst. Skogsindustrin har tagit över och monopoliserat ord som ”skogsvård” och använder dem till att vårda sin egen plånbok. Man talar om ”huggmogna” träd, fast de bara vuxit en tredjedel av sin naturliga livslängd. Nog förstår jag att man måste hålla igång produktiviteten och låta ekonomin rulla, så dum är jag inte, men då det går till överdrift blir följderna därefter.
Willamo påminner om att ”skogen” inte bara består av träd, och tar som exempel talltitan. På femtiotalet var den finlands fjärde vanligaste fågel medan den nu för tiden blivit något av en sällsynthet.
– Under själva arbetet tänker jag inte på naturskydd eller på att medvetet försöka pracka på åskådaren något slags agenda. Jag tror att mitt arbete blir bättre ju ärligare och utan baktankar jag är i mitt fotograferande. Först efter att boken är klar funderar jag på den eventuella effekt den kan ha på läsarens åsikter och attityder.
Willamo säger att han annars aldrig läser sina egna böcker, men att han inför Skogsåret gjorde ett undantag och läste igenom hela sin produktion som en sorts introspektion, ett försök att hitta meningen i det egna skrivandet.
– Jag kom fram till att vad jag försökt göra i och med alla mina böcker är att hitta människans, och särskilt min egen, plats i världen. Jag kan inte säga att jag kommit fram till något definitivt svar ännu, men med naturen har vi definitivt ett obrytbart mentalt och fysiskt band. Det kommer nog också den mest järnhårda kapitalist att inse, då världen kollapsar om inte förr.
Otto Ekman
Bilderna på detta uppslag är ur Heikki Willamos bok Skogsåret.
