Med hjälp av en autentisk dagbok, utdrag ur ett obduktionsprotokoll och en virtuell självmordsguide skapar Roberth Ericsson en obehaglig skildring av dödslängtan.
Allvar är inte tillräckligt viktigt för att ta på allvar nuförtiden. Genast vi närmar oss det mänskligt patetiska stämplas vi som pretentiösa. Filmaren Roy Andersson har länge problematiserat hur vår tillvaro präglas av skräck för allvar. Det handlar om beröringsskräck, kanske förakt. Just därför drabbas jag av en befriande känsla när Roberth Ericsson nu med sin tredje diktsamling Fadersfärd återkommer i ett nästan bombastiskt allvar. Ingen konstnärlig korrekthet står i vägen. Det finns ett mod i uppdraget som jag får skäl att återkomma till.
Fadersfärd är inte ett sorgearbete, snarare en nihilistisk försoning. Allt är meningslöst. Det ska man ha klart för sig. Det enda ord som verkligen sammanfattar bokens grunder är gravallvarlig. Boken kretsar kring döden så pass att graven fälls ner som ett visir framför ögonen – en hinna att läsa texten genom. Inte för en sekund tillåts man skaka av sig stämningen.
Med hjälp av en autentisk dagbok, utdrag ur ett obduktionsprotokoll och en virtuell självmordsguide skapar Ericsson en obehaglig skildring av dödslängtan. De omfattande citatsamplingarna och montagen gör också sitt för att försätta läsaren i ett desorienterat destruktivt tillstånd. Antingen leder de till en tvingande känsla, ett sorts sanningssökande – vem säger vad? Eller så ger de bara allvaret fler röster, en mångtydighet.
Diktsamlingens två personer pendlar mellan skammens och förlåtelsens domäner. Det finns en polemik mellan diktsubjekten som handlar om den nedärvda skammen, den mellan far och son. Person [1] vaggar i sin nattbok ständigt från dödslängtan till faderslängtan: ”Också pappa går genom dikten som en levande”. Person [2], fadern, önskar hela tiden något mer åt sina barn, önskar att han hade kunnat göra bättre ifrån sig: ”hoppas och tror att min svaghet inte kan ärvas. vad har jag ställt till med?”
I den skärningspunkten klingar det lilla verbet far. Eller substantivet? Ordleken blir effektiv och ger dikterna en dubbeltydighet: ”far nu”. Fadern är alltid på väg bort, är redan borta. Denna öppenhet är ödmjuk. Dikterna bjuder in läsaren, trots det ständigt närvarande mörkret. Andra formmässiga lekar har tyvärr motsatt effekt som i dikterna baserade på varierade upprepningar som ofta får manérartade tongångar snarare än mantra-artade.
Tvärtom ligger bokens kraft i de vardagligt enkla formuleringarna som ökar uppdragets autenticitet: ”måste vi verkligen leva?/ nä”. När så denna och andra nästan barnsligt enkla rader ställs mot insprängda tyska fragment uppdagas ett kusligt sidospår. Mitt i ingenstans dyker Christine Schürrer upp, kvinnan som tog livet av sin före dettas två barn i Arbogamorden. Den tyskättade barnamörderskans dittills osynliga plats i texten ger helt ny tyngd åt återkommande fraser som ”deine schreie sind nicht mehr zu hören”. Skriken tystnar. Det finns ingen undsättning.
Trots mina sympatier för diktsamlingens allvar är det svårt att bortse från problematiken i att Ericsson skriver fram ett självmordets estetik. Mörkret förskönas. Men också här visar författaren i en av de sporadiskt förekommande metakommentarerna ett ställningstagande, en respektfull tvekan och önskan om ”att det ska slå upp en eld. Som rättfärdigar det som nu pågår i denna bok.” Kanske är det just där projektets övertygelse ligger – i modet att våga lämna texten becksvart och ljuset därhän. Att det i gravallvaret inte slår upp en eld som smälter visiret framför ögonen.
Matilda Södergran
Roberth Ericsson: Fadersfärd. Black Island Books, 2012.
