Anders Larssons pjäser brukar vara uppbyggda kring några enstaka personer. I Kungen av Ö överraskar han med ett stort persongalleri som innefattar flera generationer.

Rent fysiskt finns här tre generationer, men minnena av förfäderna är alltjämt närvarande i dialogen. Pjäsen handlar om en skärgårdsö – som lämpligt nog heter Ö. För många år sedan ärvde bröderna Lasse (Max Bremer) och Allan (Lasse Fagerström) en glassfabrik här efter att deras far hade dött. Allan sålde sin andel till brodern och flyttade till Indien där han levde hippieliv medan Lasse blev ”kungen av ö” (i varje fall i sina egna ögon).

Lasse drev familjeföretaget så länge det gick. När vi möter honom är glassfabriken såld och den outtröttlige Lasse planerar en gästhamn på ön. Likt köpmannen Lopachin i Tjechovs Körsbärsträdgården är Lasse beredd att offra en sagolikt vacker miljö till Mammon. Trots att Lasses projekt inte fick tillstånd av myndigheterna vill han ändå genomföra det. ”Varför är det bara handlingskraften som ska bestraffas?” domderar han. Med sin sardoniska humor är Lasse den bärande gestalten i pjäsen, dess mest nyanserade karaktär.

Karismatisk boström

Första akten inleds med ett samtal mellan Lasse och Allan, men det dröjer innan vi fattar att de är bröder.  Anders Larsson är en skicklig dramatiker som förstår sig på tajming. Snart gör Lasses bittra hustru Solveig (Monica Nyman) entré. Trots att Solveig är född på ön upplevs hon inte som någon riktig skärgårdskvinna.

Det är däremot hennes svärmor Gerda (en karismatisk Ulla-Britt Boström) som berättar om de gamla tiderna samtidigt som hon skrubbar potatis på en klippa. Man fattar genast tycke för henne. I själva verket är Gerda en mångbottnad och kanske inte så snäll person. Hon, dotter till en postroddare hånar sin son Allan som i många år har skrivit på en bok om postrodden: ”Du har blivit en bakgrundsfigur i ditt eget liv!”

Den unga generationen är representerad främst av Lasses dotter Elin (Jessica Grabowsky) som studerar vid Hanken samt hennes vänner Sara (Lidia Bäck) och Ben (Simon Häger). Dessa tre anländer till Ö för att fira midsommar. Här möts de av Jerry Wahlforss, den store charmören på Ö – tyvärr en rätt oansenlig roll. Hans senaste erövring är gymnasisten Beatrice (Andrea Björkholm) som snart blir vän med den nyanlände Ben.

Det visar sig att Elin, Sara och Ben lever i ett ménage à trois. Det har Lasse lite problem med. Först viftar han med sin bössa framför ”uslingen” Bens näsa, men Bens otvungna och avväpnande sätt har sin inverkan på honom.

Till persongalleriet hör också bygdens utvandrade dotter Karin (Martina Roos) – som gjort en internationell karriär som operasångerska. Hennes make, fakiren Jaques är en udda utlänning som talar med en tillgjord accent som för tankarna till Hercule Poirot. Bror Österlund som spelar Jaques manövrerar också Lasses hund Kleopatra. Hunden på scenen är inte riktig, det är inte heller Jaques – som för tankarna till Larssons tidigare absurdistiska verk.

njutbar dialog

Kungen av Ö innefattar inga förlovningar, däremot en begravning. Begravningen ger författaren och regissören en naturlig möjlighet att ytterligare tillspetsa huvudpersonernas relationer. Klipplandskapet avlöses först av en gammaldags trivsam hemmiljö och sedan av församlingshusets mysiga sal. Kvinnornas blommiga klänningar byts mot sorgedräkter.

Döden är riktig men också symbolisk. Varje dag kan man läsa i Åbo Underrättelser hur skärgårdslivets villkor förändras, ofta på ett sorgligt sätt.

På begravningskaffet sjunger Karin en nostalgisk visa ur Peer Gynt av Edvard Grieg. Vem står för skärgårdens framtid? Närmast den envisa Elin – som inte vill att hennes far ska förstöra idyllen på Ö. Natursyn och företagsamhet är en tidlös, men alltid aktuell konflikt som bär upp handlingen.

Kungen av Ö är en i grund och botten traditionell pjäs. Dialogen är levande och njutbar. Scenografin för ibland tankarna till Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Joakim Groths regi är kompetent, men i vissa scener, särskilt i första akten känns det lite fel att skådespelarna bara står stilla och utbyter repliker.

De äldre karaktärerna är välutvecklade och psykologiskt underbyggda, kanske med undantag av Solveig. Det verkar som om hon och hennes dotter Elin aldrig hade träffats. Den unga generationen kan upplevas som lite väl endimensionell, nästan karikatyrmässig. Kanske det är meningen: berättelsen är ju inte deras, inte ännu. Det är genom den äldre generationens ögon som vi ser dem.

Zinaida Lindén  

Kungen av Ö av Anders Larsson. Regi: Joakim Groth. Scenografi och dräkter: Marcus R. Packalén. Ljudplanering: Olli-Pekka Lepovuori. Ljusplanering: Birger Bergfors, Jouni Haavisto. I rollerna: Max Bremer, Andrea Björkholm, Ulla-Britt Boström, Lidia Bäck, Lasse Fagerström, Jessica Grabowsky, Simon Häger, Monica Nyman, Martina Roos, Jerry Wahlforss, Bror Österlund. Urpremiär på Åbo Svenska Teater 8.3.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.