För åtta år sedan volontärarbetade Sabina Bergholm som engelsklärare på ett av välgörenhetsorganisationen I-Indias barnhem. Då hon skulle återvända till Finland var den indiska personalen på barnhemmet nervös: pengarna höll på att ta slut.
– Jag tänkte att jag inte bara kunde åka hem och lämna dem åt sitt öde efter att ha arbetat med dem och lärt känna dem, så en vecka efter att jag kommit hem var hjälporganisationen I-Aid registrerad, berättar Sabina Bergholm.
Bergholms första mål var att I-Aid skulle samla ihop så mycket pengar att I-Indias verksamhet kunde fortsätta som förut. Men eftersom det målet uppnåddes ganska snabbt såg hon ingen anledning att sluta efter det.
– Jag fortsatte tala om Indien med alla jag träffade och hittade fler och fler donatorer. Vi fick råd att öka antalet barn först till femtio och sedan till hundra stycken.
Hjälper gatubarn
I-Aid är alltså en frivillig hjälporganisation som med fadderverksamhet hjälper till att finansiera I-Indias barnhem samt annan hjälp för föräldralösa barn i Jaipur, huvudstaden i den nordliga indiska delstaten Rajasthan.
Barnen, som är tre till aderton år gamla, är antingen föräldralösa eller utkastade på gatan av föräldrar vars inkomster inte räcker för att försörja dem. Innan barnen kommit till barnhemmet har nästan alla bott på gatan eller utnyttjats i någon form av barnslaveri. De flesta lider av traumatiska upplevelser efter att ha tvingats göra allt från att samla skräp till att prostituera sig för att överleva.
– Att regelbundet besöka hemmet och se förändringarna som hjälpen innebär är en underbar upplevelse. Barn som för ett år sen varit skygga och till och med rädda för vuxna praktiskt taget kastar sig i ens famn, berättar Bergholm som själv besöker hemmet minst en gång om året för att kolla att pengarna kommer fram och används till rätt ändamål.
Förutom mat, omvårdnad och tak över huvudet får barnen också tillgång till utbildning, antingen i privatskola eller, för dem som på grund av handikapp eller trauman inte klarar av det, en yrkesutbildning i skrädderi eller smyckestillverkning. Indiens statliga utbildningssystem är av usel kvalitet och det är lättare att hitta privata skolor där kastlösa barn inte trakasseras.
Då barnen fyllt aderton år är det enligt indisk lag förbjudet för dem att bo på barnhem, så organisationen hjälper dem att skaffa bostad. Vissa flyttar tillbaka till sin hemby och får en symaskin med sig i gåva för att kunna försörja sig.
Bergholm berättar att organisationen gör sitt bästa för hitta skräddarsydda lösningar för varje individ enligt intressen och förmåga, men att man ändå måste vara realistisk.
– I Indien drömmer alla barn om att bli cricketstjärnor eller Bollywoodskådisar.
Ingen biståndsindustri
Själva arbetet på barnhemmet sköts av lokala anställda, eftersom lokala biståndsarbetare har mer kännedom om omständigheterna och är bättre utrustade för att tackla den massiva indiska byråkratin som kräver noggrann kunskap om lokala omständigheter och ständig närvaro för att skötas bra.
– Det är ingen självklarhet att västerlänningar har bättre förutsättningar än lokalbefolkningen att jobba med bistånd i utvecklingsländer. Här ser vi ett exempel på hur tyngdpunkten inom finländskt biståndsarbete skiftat sedan 1970- och 80-talet. Tidigare handlade det rätt och slätt om att exportera hela paketet av kunskap, produkter, arbetskraft och industri från utvecklade länder till utvecklingsområden. Nu fokuserar verksamheten på att genom samarbete med lokala aktörer hjälpa samhällen att utvecklas själva.
Enligt Bergholm förhindrar den nya metoden också biståndsarbetet från att utvecklas till en så kallad ”biståndsindustri”, där tyngdpunkten skiftar från att hjälpa nödställda till att ge inkomster till biståndsarbetare och organisationer. En verksamhet som skapar lokala arbetsplatser gör även avsevärt mycket mer nytta än en som importerar arbetskraft.
Nya utmaningar
Staden Jaipur, där I-India verkar, ligger strategiskt mellan metropolerna Mumbai och Delhi vilket har lett till att det gjorts stora multinationella industriinvesteringar i området. De utländska investeringarna, som i nyliberala medier brukar prisas för sin positiva effekt på utveckling i fattiga områden, har en skuggsida i och med att de driver upp priserna på mat, el och olja. Lägg till effekten av den globala ekonomiska krisen och levnadsomkostnaderna för samhällets fattigaste ökar drastiskt.
Dessutom kräver industrin stora markområden som företagen köper upp till rövarpriser av outbildade och fattiga lantarbetare som flyttar till storstaden på jakt efter en bättre framtid. Det här leder i sin tur till förslumning vilket gör att antalet gatubarn ökar. Kombinationen fler nödställda och ökade omkostnader har lett till att I-Aids största utmaning just nu är att hitta fler faddrar för att hålla verksamheten flytande.
Men vid horisonten hägrar mer ambitiösa projekt. En australiensisk finansiär har förbundit sig att bekosta grundstrukturen till en klinik på landsbygden, i ett område där närmaste sjukvårdsställe hittas på 20 kilometers avstånd och cirka 4 000 barn saknar tillgång till hälsovård.
Det intressanta i sammanhanget, menar Bergholm, är hur små summorna som krävs för projektet är med finländska mått mätt. För 8 000 euro om året skulle det vara möjligt att driva en kombinerad klinik för vård av såväl barn som mödrar.
I nuläget är det ändå viktigast att fokusera på barnhemmet. Bergholm betonar att man inte kan hoppa från projekt till projekt utan måste slutföra vad man påbörjat för att få en positiv förändring till stånd.
text & foto Otto Ekman
För potentiella faddrar och andra intresserade hittas I-Aids hemsida på adressen http://www.i-aid.org/fi/index.html
