Tunneln av Ernesto Sábato är en existentialistisk studie i paranoid svartsjuka, självbedrägeri och kärlekens psykos.

Juan Pablo Castel är en målare bosatt i Buenos Aires. På en vernissage ser han en kvinna studera ett av hans verk, och eftersom hon intresserar sig för en detalj ingen utom han själv tidigare lagt märke till inser han att hon förstår honom som ingen annan och blir besatt av henne.

Då Castel äntligen lyckas leta rätt på kvinnan, som försvinner efter att hon lämnat galleriet, börjar en kärlekshistoria som snabbt förvandlas till en mardröm då Castel överväldigas av paranoida vanföreställningar om sin älskades otrohet. Att han introduceras för diverse män i hennes bekantskapskrets, en av dem hennes make, gör knappast saken bättre och svartsjukan nöter skoningslöst på Castels bräckliga mentala hälsa tills den brister och han begår ett vansinnigt våldsdåd.

Innan han sjunker ner i galenskapen framställs Castel som en intelligent och slagfärdig ung man som föraktar och ser ned på sina medmänniskor, och Sabato använder sig av hans bitande sarkasm för att skoningslöst driva med den argentinska intelligentsian och kultureliten. Romanen är skriven helt och hållet i första person så att läsaren lämnas ensam med Castels tankar. Effekten blir bara obehagligare och obehagligare allt eftersom berättelsen fortskrider.

Tunneln utkom år 1948, under existentialismens tid, och skoningslösheten och intensiteten i berättarstilen berömdes av bland andra Albert Camus. Och skoningslös är den verkligen, Sabato släpper utan någon form av filter in läsaren i det kokande irrationella inferno av missriktat hat som är Castels innersta. Det är tydligt att Sábato själv har erfarenhet av svartsjukans tärande effekt, han vet exakt var han ska dra gränsen för att i läsarens sinne krydda motviljan med en isande känsla av igenkännande. För vem har inte själv upplevt hur svartsjukans grönögda demon med sina klor sliter sig igenom rationalitetens noggrant uppställda försvarsverk?

Otto Ekman

Ernesto Sabato: Tunneln. Lind & CO, 2011. Över: Peter Landelius.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.