Håller Burma på att öppnas? På vissa håll gror en försiktig optimism, men i bakgrunden spökar stora ekonomiska intressen. Gunilla Karsten har besökt landet som ska bli Kinas fönster mot Indiska oceanen.
– Du ska få se, om du kommer hit om fem år har allt förändrats, bilen du åker med kommer att vara modern, vägen inte full av hål som nu, de privata skolorna öppnar igen och vi får ett fungerande undervisningssystem… den nye presidenten är väldigt bra!
Den pratglada, äldre mannen som talar flytande engelska är en före detta skollärare. Plötsligt avbryter han sig.
– Titta, där är rörledningen som går till Kina!
Jag tittar snabbt upp och ser skymten av en svart pipeline vid sidan av vägen. Vi sitter hopträngda i en pick-up, ett tiotal ortsbor och några västerlänningar; förutom mig en amerikanska, en kanadensare, en grek. Vi har besökt Mount Popa, animisternas heliga berg utanför Bagan, tempelstaden i centrala Burma. Solen sänker sig över de torra fälten och skogarna av rasslande lövträd, färgar dem i mörka nyanser av rött och grönt.
Greken talar politik med hög röst.
– Kineserna är som en cancer i världen, förut var det amerikanerna…
Jag ser mig omkring, amerikanskan som inte verkar lyssna på andra människor ser oberörd ut, kanadensaren ler osäkert och en äldre man med Mao-liknande ansiktsdrag tittar ner i golvet. Förstår han?
Skolläraren riktar sin svada mot en vacker ung kvinna som nyss steg på.
Korruption
På vägen till Mount Popa kör vi genom ett område där bebyggelsen plötsligt förändras. Körbanan är i gott skick och istället för hyddor med halmtak som brukar kanta de magra åkrarna kan man se solida hus, nybyggda eller under arbete med skinande blåa plåttak.
Pick-upen stannar i ett bycentrum med snygga restauranger och välklädda människor. Mina blickar faller på en ung flicka i eleganta kläder. Hon står ostadigt och ser förgråten ut. Från vår bil lastas lådor med whiskey och öl av.
Detta måste vara regeringsområde tänker jag och mycket riktigt – på en skylt som vi kör förbi senare står det ”Ministry of agriculture”. Mina iakttagelser stämmer väl överens med vad jag läst om de styrandes korruption och den nöd som två tredjedelar av folket lever i. Fattigdomen är uppenbar men övergreppen kan man bara ana sig till.
Emma Larkin som följt George Orwell i fotspåren (han skrev som bekant Burmese Days om det koloniala Burma) skriver att varje person i Burma antingen själv har varit fängslad eller känner någon som varit det. Vi resande ser människornas bleka ansikten med mörka ringar under ögonen, pinnsmala armar och ben men vi känner inte verkligheten som döljs för oss och som ingen vågar tala om.
Det är nästan tre år sedan jag sist besökte Burma, då på en snabbvisit. På hemliga vägar över de skogklädda bergen nordväst om Chiang Mai i Thailand passerade jag gränsen till Burma på motorcykel och besökte Södra Shan-arméns högkvarter Loi-Tai-Leng (se Ny Tid maj 2009).
Den här gången, i december 2011, anlände jag helt lagenligt med flyg till Rangoon och stannade tre veckor i landet. Gjorde den vanliga backpackerloopen Rangoon-Bagan-Mandalay-Rangoon.
Valfusk
Sedan 1962 har en militärjunta hållit Burma i ett hårt grepp och människorna har hukat under förtryck och vanstyre.
I november förra året hölls val som generalernas styrande parti The Union Solidarity Development Party inte överraskande vann med 76 procent av rösterna. Efteråt har man konstaterat att det förekom omfattande valfusk. Mer oväntat var att general Than Shwe ändå överlät den civila makten åt president Sein Thein, också han en tidigare stark man inom militärjuntan.
Några veckor efter valet släpptes dessutom Aung San Suu Kyi från den husarrest som pågått i 14 av de senaste 25 åren och i januari detta år godkändes partiet hon representerar, National League of Democracy (NLD). I april ska hon ställa upp i fyllnadsvalet till landets parlament och har, om hon blir invald, möjlighet att tilldelas en ministerpost. Hundratals andra politiska fångar har också släppts.
Ändå finns det fortfarande över
1 000 politiska fångar i Burma och demokratiaktivister och talesmän för de etniska grupperna i landet hävdar att förändringarna endast är kosmetiska. De betraktar reformprocessen som ett sätt för militärjuntan att bli av med omvärldens sanktioner och förbättra sitt skamfilade rykte.
Till exempel har den befriade ledaren för de buddhistiska munkarna Ashin Gambira förklarat att den religiösa bojkotten av statstjänstemän som pågått sedan revolten i september 2007 fortfarande är i kraft.
Till saken hör att Burma har föreslagits som ordförande för ASEAN konferensen 2014, en chans som de styrande inte vill missa som man gjorde år 2006. Regeringen har därför putsat upp fasaden men det är fortfarande samma klick av militärer som styr i bakgrunden.
Optimism
De människor jag möter längs vägen, i Rangoon och Mandalay uttrycker ändå en försiktig optimism: studenten från Chinprovinsen som undrar om man kan få stipendium för studier i Finland, hästkusken med Aung Sans och hans dotters Aung San Suu Kyis bilder på sin kärra, den trådsmala 13-åriga rikshaföraren i Mandalay och många andra som jag möter är glada över att få tala med någon från omvärlden.
Samma optimism med reservationer har också uttryckts av de politiska dignitärer som sedan reformerna strömmat till: USA:s Hillary Clinton, den engelska utrikesministern William Hague, Thailands nya premiärminister Yangluck Shinawatra med flera.
Andra är fortfarande mycket kritiska. Humorgruppen The Moustache Brothers är ett märkligt fenomen som förgyller vistelsen i den dammiga forna huvudstaden Mandalay, numera tummelplats för kinesiska kapitalister. Jag fick en pratstund med en av bröderna, Lu Maw, innan deras föreställning.
– Tro inte på generalerna! Det handlar bara om att byta ut etiketten. Innehållet förblir detsamma.
The Moustache Brothers består av de tre bröderna plus fyra dansare som blev berömda och folkkära då de uppträdde på gator och torg på 70-talet. De är nära vänner till Aung San Suu Kyi som finns på flera foton i deras album. Inslagen av politisk satir i deras föreställningar blev slutligen för mycket för generalerna. Bröderna drog lott om vem som skulle framföra det som skulle bli ett ödesdigert skämt: ”Tidigare var en lögn en lögn – numera är lögnen lika med en statstjänsteman”.
Par-Par Lay, gruppens ledare blev den som drog det i våra öron oskyldiga skämtet och tre dagar senare en tidig morgon bankade polisen på dörren, han fängslades, torterades och blev dömd till 7 år ”hard labor”. En annan av bröderna, Lu Zaw, dömdes till ett kortare straff. Lu Maw och de andra i gruppen fortsatte föreställningarna.
Ytterligare två gånger har Par-Par Lay avtjänat straff, senast 2007. Bröderna tillåts numera uppträda endast för turister och på engelska. Jag tänker på detta följande morgon på hotellet då jag vaknar av spring i trapporna i det vanligen så tysta hotellet: tänk att vakna upp i den sköra stunden då dagen ännu inte tagit vid, veta att polisen plötsligt kan störta in. Det är vad så många människor får rädas varje morgon i en totalitär stat som Burma.
Mellan Kina och Indien
Jag tar båten från Bagan till Mandalay längs Burmas stora flod Irrawaddy. Floden genomkorsar landet från källorna i Himalaya till utloppet i Bengaliska viken nära Rangoon. Här i de centrala delarna av landet flyter floden till synes stilla och lojt, flodbankarna av pressad hård lera ger vattnet dess brungula ton. Just här är stränderna glest bebodda av nomader. Det är inte mycket trafik, men återigen ser jag svarta rör på en fullastad båt som passerar oss.
Vi är bara två passagerare på båten men kaptenen är fylld av tillförsikt. Ett femtiotal har bokat platser för återresan från Mandalay och om man får tro tecknen så stundar goda tider för turismen. Aung San Suu Kyi har nu ändrat ståndpunkt, hon har sagt att hon välkomnar en ansvarstagande turism som månar om folkets välfärd och inte skadar miljön. Enligt New York Times är Burma det tredje intressantaste turistmålet 2012 efter Panama och Finland(!).
Men primärt är det inte turismen som just nu gör Burma intressant för omvärlden. Thant Myint-U har i sin nyutkomna bok Where China meets India visat hur Burma genom sitt läge fått en enorm strategisk betydelse då landet befinner sig inklämt mellan Asiens två stora civilisationer Indien och Kina. Kina har länge drömt om tillgång till Indiska Oceanen för att vitalisera sina landbundna områden i väster och trygga importen av olja och andra varor.
I dag fraktas 80 procent av Kinas importerade olja och naturgas genom det smala Malaccasundet som i perioder härjats av pirater och som patrulleras av amerikanska krigsfartyg.
År 2006 gav kineserna ett veto i FN:s säkerhetsråd då USA och EU ville driva igenom ett fördömande av militärjuntan och uppta dialog med Aung San Suu Kyi. Två månader senare kom nyheter om att en ny pipeline skulle dras till Kina genom Burma och de svarta rör som jag ser längs min färd kommer att ingå i bygget som är det viktigaste projektet i Kinas investeringsprogram i Burma. Denna typ av ledningar väcker alltid farhågor och rädsla, med goda skäl. Och även förbittring.
Burmas egen befolkning har länge tvingats leva med otillräcklig energi och de etniska grupperna har opponerat sig starkt mot att ledningen kommer att dras tvärs genom deras områden. Arbetet med att lägga pipelinen, som sträcker sig från västkusten vid Bengaliska viken över gränsen till Kunming i Kina, har lett till ständiga övergrepp mot människorna i området, skriver Shan Herald: markkonfiskering, tvångsförflyttningar, tvångsarbete, godtyckliga arresteringar och fysisk misshandel som militär och polis gjort sig skyldiga till. I mars 2011 utbröt till och med hårda strider mellan regeringstrupper och soldater från den lokala Shanarmén.
Oljan som förs genom ledningen kommer att svara för 6 procent av Kinas totala energibehov. Dessutom har kineserna även byggt en djuphavshamn på Burmas västkust där ledningen har sin utgångspunkt och där oljetankers kan lägga till. Därmed undviker de farorna i Malaccasundet.
Samtidigt har också den franska olje- och gasgiganten Total tillsammans med ett thailändskt bolag intresserat sig för den naturgas som hittats utanför Burmas kust, och området kring den lilla staden Tavoy på östkusten håller på att omvandlas till ett massivt industrikomplex. Kontroverserna har varit många, 30 000 människor hotas av förflyttning och den burmesiska flottan beskylls för övergrepp och trakasserier. Att Burma saknar lagstiftning för miljöskydd och har billig arbetskraft utnyttjas av grannländerna.
Men tydligen är Burmas styrande ändå inte helt döva för röster som hävdar humanitära och miljömässiga aspekter. Nyligen stoppades, till Kinas förtret, ett stort dammbygge vid Myitsone och planerna på en koldriven kraftstation nära Tavoy som Thailand hoppades på lades ner.
Kineserna kommer
– Kineserna ger ingenting tillbaka, inga vägar eller sjukhus eller andra allmännyttiga projekt, de bygger bara sina egna hus och affärskomplex, säger rikshaföraren som tar mig från Mustachbrödernas föreställning tillbaka till hotellet.
Det vakuum som sanktionerna och de avbrutna kontakterna med väst lämnade efter sig fylldes snabbt av kineserna som vuxit i antal under de senaste åren då en strid flod av affärsmän har strömmat in över östgränsen. I Mandalay har en veritabel kinesisk byggnadsboom förvandlat ”down town” till en trist modern stadsdel med shoppinggallerior och höghus.
Både Indien och USA som med oro följt kinesernas framfart har nu återupptagit sina diplomatiska kontakter med landet. Regeringen släppte ett hundratal politiska fångar och vips sände amerikanerna en ambassadör till Burma.
Det är ett politiskt schackspel i stort format och då sanktionerna delvis upphävts klappar nu även multinationella företag från väst på dörren. I en nypublicerad artikel i The Guardian varnar skribenten för att reformerna kan öppna jaktmarker för nyliberala ekonomiska intressen: ”Historien visar upprepade gånger att rörelser för demokrati och mänskliga rättigheter tas över av nyliberal kapitalism och utländska investerare.”
Samtidigt väljer omvärlden att stänga ögonen inför vad som pågår i landets nordligaste provins Kachin där ett blodigt krig rasar mellan regeringstrupper och Kachin Independent Army. Första veckan i december, samtidigt som Hillary Clinton besökte Rangoon, tvingades 7 000 människor att lämna sina byar. Uppskattningsvis befinner sig 50 000 människor redan på flykt undan striderna utan tillgång till skyddat boende eller hälsovård. De hjälpinsatser från FN:s sida som regeringen för första gången tillåtit har visat sig otillräckliga. Det sker fortfarande en militär upptrappning kring gränsstaden Lashio där rörledningen och järnvägen skall leda vidare till Kina.
Etnisk rensning
Konflikterna har dock gamla rötter. Efter kolonialtidens slut har bergsfolk som Kachin, Chin, Shan, Karen och Mon varit besvikna över att den autonomi som utlovades i Panglongfördraget uteblivit, och under de senaste årtiondena har striderna härjat mellan regeringstrupper och olika folkarméer.
Aung San Suu Kyui har stått på de etniska gruppernas sida och hoppas på ett nytt Panglongfördrag, men företrädare för Human Rights Watch som följt utvecklingen i bergsområdena är inte hoppfulla. Regeringstrupper har utsatt minoriteter för en hänsynslös etnisk rensning.
De senaste åren har eldupphöravtalen ändå duggat tätt. Regeringen vill hålla sig väl med Kina som behöver fredliga gränsområden för att nå sina ekonomiska och strategiska mål. Bara under januari slöts fredsavtal mellan regeringen och företrädare för Shan, Karen och Mon. Det är bara i Kachin som striderna fortsätter. Och trots eldupphöravtalen fortsätter övergreppen. Politiska förhandlingar om mer självbestämmande är svårare att uppnå.
I Rangoon och Mandalay träffar jag ofta människor från minoritetsgrupper. De berättar att de inte har möjlighet att vare sig studera eller arbeta i sin hembygd. I städerna driver de nu omkring i jakt på arbete.
Kommer förändringen nu? Ska Burmas folk få ta del av de ekonomiska vinster som reformerna medför eller tillfaller de enbart affärsmoguler och utländska företag? Tillsvidare har den stora grannen i nordöst dominerat. Vilka andra stormakter ska träda in? Aung San Suu Kyi har hittills varit demokratisträvandenas ikon, men hur framgångsrik blir hon som politisk aktör? Och kommer människor äntligen att kunna vakna på morgonen och inte behöva rädas dagen som kommer?
Gunilla Karsten