Jag hade ingen aning om dess existens, innan jag under en promenad i gamla stan i Zagreb fick syn på flaggan som markerade var muséet fanns. Texten med vilken flaggan var försedd påminde mig om att livet är intressant. Jag greppade min kamera och tog ett foto. På flaggan stod det: Museum of Broken Relationships. Nånting värt att en vacker dag i framtiden begrunda, klick.
Men texten på flaggan hade en sån dragningskraft på mig att jag bortsåg från framtiden och drogs in i nuet. Jag gick in i muséet, betalade 20 kuna (ca 2.70 euro) och sen dess funderar jag ganska ofta på den samtida tendensen att i större utsträckning begeistras av (iscensatt) verklighet än av konst. Hela konceptet till detta museum om brutna (kärleks)förhållanden har sin upprinnelse i det havererade förhållandet mellan muséets grundare, Olinka Vištica och Dražen Grubišicˇ – båda aktiva inom kulturfältet, den första inom filmproduktion, den senare inom bildkonst och design. Om idén till muséet skriver Vištica i sin introduktion till museikatalogen: ”Vår inspiration sprang ur de känslor som vällde fram vid slutet av vårt förhållande. Även om vi skiljdes åt som vänner var det svårt att acceptera slutet bland alla de oberäkneliga föremål och minnen som låg strödda i lägenheten vi hade delat tillsammans… Till och med det mest banala föremålet har alltid en historia att förtälja… Under rotandet genom allt ’skräp’ vid utkanterna av vårt förhållande kom vi på idén att spara alla smärtfyllda utlösare av minnen på ett fredat ställe som skulle förvara både den påtagliga men också den ogripbara kvarlåtenskapen av vår förgångna kärlek. Att bygga upp en liten samling, ett fredat ställe, verkade som en mer poetisk lösning än att ge efter för impulsen till emotionell vandalism, som oundvikligen skulle förstöra ovärderliga minnen av vår gemensamma historia. Detta fredade ställe kallade vi Museum of Broken Relationships”.
Den första utställningen hölls i en container; under tiden hade Vištica och Grubišicˇ frågat vänner som råkat ut för ett brustet hjärta efter donationer till samlingen. Snart fördes ordet om samlingen vidare och till dags dato har konceptet färdat omkring i många europeiska städer, med utställningar uppbyggda på lokala donationer. Den permanenta utställningen av Museum of Broken Relationships finner man idag i en chic lokal i konceptets hemstad på C´ irilometodska ulica 2, Gornji grad. Den består av hjärtbrutna människors donerade föremål, utan undantag banala. Flickan som satt vid inträdeskassan sa att muséet varje dag får ta emot nya donationer.
För att bli en donator: (kanske klämtar klockan även för dig en namnlös dag) donera ett föremål, bestäm titeln, uppge förhållandets tidsrymd, förhållandets geografiska ort och skriv till sist en kort beskrivning av förhållandet och/eller föremålet.
Föremålen man möter på utställningen är kategoriskt triviala, men det narrativa elementet är bättre än Coetzee. Egentligen skulle man kunna föreställa sig att man går på en halvmesyr till en Jeff Koons utställning. Man ser en nallebjörn som bär en T-skjorta med texten I love you, en Mountain Bike, en mobiltelefon (”han gav mig sin mobiltelefon, så att jag inte kunde ringa honom mer”), porslinsfigurer, en vigselring (den ultimata kärlekssouveniren), ett strykjärn. Min favorit är en G-String gjord av karameller, om vilken donatorn skriver: ”Det här är vad han ansåg ’romantiskt’: ett par stringtrosor gjorda av karameller. Jag skrattade, men tog dem aldrig ens ut ur asken. Han köpte mig aldrig blommor, för blommor var enligt honom för tråkiga människor. I stället fick jag korvar eller nya delar till min cykel. Jag tog inte illa upp för jag älskade honom. Men efter fyra år visade han sig vara lika billig och skabbig som hans presenter. Han bedrog mig med en av sina kolleger och dumpade mig via e-mail”.
Texten till karamell-G-Stringen är en av mina favoriter. En del texter är för kryptiska, andra för oediterade, flera är mer tragiska än Love Story, vissa av texterna aggressivare än Alanis Morrissette, en handfull bitterljuvare än Bridges over Madison County.
Det är texterna, inte föremålen, som gör muséet till en sorts konstupplevelse. Det är historierna som väcker en tom flaska honungsgrappa till liv: “Jag var sjuk, han hämtade mig honey drops och en flaska honungsgrappa, vi blev berusade, men nyktrade sent omsider till…” Historierna gör upplevelsen litterär, lokalen till ett litterärt museum. (Det finns i min tankegång en bättre term, men jag finner inte ordet).
Trots all humor jag frenetiskt försöker hitta i texterna kvarstår faktum att C´ irilometodska ulica 2 inhyser ett museum av tragedier, det finns ingenting mer tragiskt än kärlek som tar slut. Samtidigt lyckas konceptet fånga förälskelsens kitschighet, dess gränslösa sentimentalitet, naiva tro på ett lyckligt slut. Icke-platonisk kärlek: en ljuvlig illusion, tills bäst före datumet passerar. Till sin narrativa form är förälskelsen komisk, avförälskelsen tragisk. Kitsch komiskt, konst tragiskt.
Icke-platonisk kärlek är ett mysterium. Men jag har inte med kraft grubblat på platonisk eller icke-platonisk kärlek under den senaste tiden. Däremot har Platons tankar om konst gjort gästbesök i mina tankar. Jag undrar nämligen varför hela Museum of Broken Relationships skulle vara löjligt, förljuget, om de utställda objekten vore konst skapade av konstnärer och texterna skönlitteratur skrivna av poeter. Om konceptet byggde på konst skulle det klinga falskt (Byron in Italy). Men nu när utställningen bygger på verkligheten känns den okonstlad, äkta. Vilket för tankarna till Platon, som ansåg konst som en förljugen illusion. Ta Platons säng. Högst värderade han idéen om sängen, på sin fysiska säng accepterade han att sova, men en bild av en säng var överflödig, en irrelevant illusion, en kränkning av idén.
Jag har aldrig förstått mig på Platon, men vår samtid tycks göra det. Det sanna är på modet. På TV:n är utbudet av reality shows större än produktioner där skådespelare utvecklar en intrig enligt ett författat manus. Facebook är roligare än TV. Vi upphaussas av autofiktion snarare än fiktion.
Verkligheten? Lika tråkig som alltid. Men magnetismen ligger i den iscensatta verkligheten. Som när man intervjuar sig själv med sin spegelbild i tamburen med ett champpisglas i handen före man går på fest, (tar ett självporträtt, uploadar det på Feijan). Vive le narcissisme.
Julia Kneževicˇ
Översättningarna från engelska är skribentens egna.
Besök: http://brokenships.com/
