”Hur skall vi förhålla oss till lidandet idag?” Med den frågan inledde Jonna Lappalainen sitt anförande vid filosoficaféet i Åbo.
Frågan väcks, enligt filosofen Jonna Lappalainen, inte på grund av att vår tid skulle karaktäriseras av mer eller mindre lidande än andra epoker, utan snarare på grund av att vi genom moderna läkemedel har möjligheten att medicinera bort inte bara fysiskt utan även psykiskt lidande. Det här aktualiserar i sin tur frågan om lidandets roll för det mänskliga livet; har det något positivt innehåll eller kan vi helt enkelt medicinera bort lidandet utan förluster?
För att belysa dessa frågor lyfte Lappalainen fram den avgörande betydelse filosofen Søren Kierkegaard tillskriver lidandet för att människan skall, som han uttrycker det, bli enskild. Lappalainen känner väl till Kierkegaard eftersom hon disputerade i filosofi vid Stockholms universitet med avhandlingen Den enskilde: En studie av trons profana möjlighet i Sören Kierkegaards tidiga författarskap (Thales, 2009). Hon anmärkte redan i början av presentationen att lidandets nödvändighet för Kierkegaard är nära relaterat till frågor om tron och det kristna livet. Detta faktum till trots kan Kierkegaard, enligt Lappalainen, berätta något väsentligt om lidandets betydelse som inte är beroende av dess roll som en övning i kristendom. Vi kan uppmärksamma allmänmänskliga frågor om lidandets betydelse genom en undersökning av Kierkegaards tankar om lidandets tjänlighet för att bli enskild.
att existera
som enskild
Inledningsvis behövs några ord om begreppet ’enskild’ som här används på ett specifikt sätt. Begreppet är centralt för Kierkegaard som skrev att ”För mig, inte som person, men som tänkare, är detta om den enskilde det mest avgörande.” Med ’enskild’ förstår Kierkegaard en kontrast till det ’allmänna’ som generella etiska normer eller religiösa system. Att en människa existerar såsom enskild betyder alltså inte enbart att hon existerar som partikulär individ, utan att hennes existens kan karaktäriseras negativt i förhållande till det allmänna. Det är däremot långt ifrån uppenbart vad det innebär att existera som enskild. Det här hör ihop med själva betydelsen av att vara enskild; dess karaktäristik är väsentligen osägbar eftersom människans existens som enskild inte kan fångas i universella väsensbestämningar, som ju var enskildhetens negativa kontrast. Som Lappalainen skriver i sin avhandling är ’den enskilde’ snarare en tillvarons existenskategori och att förhålla sig till den är ett sätt att leva snarare än något vi kan begripa genom bestämningar i tanken. Att uppfatta tillvaron genom den enskildes kategori kan alla göra, men det kräver ansträngning. En ansträngning som kommer att innebära lidande och extrem utsatthet.
Lappalainen målade med hjälp av karaktärsexempel upp två olika förhållningssätt till lidandets betydelse för enskildblivandet hos Kierkegaard. Dessa förhållningssätt till lidandet sammanfaller med två olika sätt att förhålla sig till lidandets objekt, nämligen den egna skulden. De två karaktärerna är Quidam i Kierkegaards text Skyldig? – Icke-skyldig? och Paulus såsom han beskrivs av Kierkegaard i Pålen i köttet. Som exempel är dessa karaktärer, både i Lappalainens presentation och Kierkegaards egna skrifter, alltför komplexa för att göras rättvisa i detta korta format. Men Lappalainen uppmärksammar vissa avgörande skillnader som kan lyftas fram.
skuldens problematik
Både Paulus och Quidam lider av sin skuld men det som skiljer dem åt är deras färdighet att lida. Quidam misslyckas i det som Paulus förmår, nämligen att nå fram till enskildheten genom att uthärda lidandet. För Quidam, en figur som förstås i mycket delar Kierkegaards egna livsöden, är lidandet orsakat av den avbrutna förlovningen till hans älskade. Av omsorg för henne, som Quidam kallar det, tar han på sig all skuld, och utmålar sig själv som en lättsinnig skurk för att hon skall kunna leva ett liv utan honom då han, i skuldmedvetet lidande, ägnar sig åt sitt eget religiösa projekt.
Quidams innerliga lidande löper väl ända tills han förskräckt upptäcker att hans älskade förlovat sig med en annan. Quidam ställs då inför en möjlighet till lidande som han inte förmår uthärda; hans bedrägeri har smittat henne med lättsinnighet till den grad att hennes ’eviga salighet’ nu riskeras. Quidam förmår inte längre bejaka sin skuld, utan försöker ursäkta sig själv genom att indirekt berätta att han aldrig egentligen var den skurk han låtsades vara. Han kan därför inte bli enskild genom lidandet eftersom han förnekar ångestens förfärligaste möjlighet. Denna oförmåga att lida innebär, för Kierkegaard, att Quidam återigen verkar i det allmänna, han flyter med strömmen.
Paulus däremot, i Kierkegaards tappning, förnekar inte ens den mest fruktansvärda skuld han bär på genom sitt förflutna som Saul, den nitiske förföljaren av kristna. Den kanske viktigaste kontrasten mellan Quidam och Paulus, som Lappalainen fäster uppmärksamhet vid, är frågan om vad deras lidande gör med dem. För Quidam leder lidandet till isolation, han sitter hemma, skriver dagböcker och stöter bort sin tidigare trolovade genom sin färdiga idé om att skulden skall uthärdas genom ett ensamt lidande inför Gud. För Paulus däremot för lidandet ut honom till andra människor, han försöker verka här och nu – utsatt i sårbarhet bland dem som hela tiden påminner honom om hans egen skuld i det förflutna. Därigenom gör Paulus sig beroende av andras barmhärtighet; lidandet blir för honom ett sätt att göra sig mottaglig, en öppenhet genom sårbarhet inför andra.
fysiskt versus
psykiskt lidande
Lappalainen beskrev i sitt anförande upplysande och skarpsynt Kierkegaards syn på lidandets betydelse för att bli enskild. Att relatera till frågan om möjligheten att minska lidandet genom medicinering, är också ett ypperligt sätt att visa på hur filosofiska frågor direkt häftar vid konkreta praktiker i samtiden. Lappalainen ville dock, av förståeliga skäl, inte ta ställning till frågan om medicinering av psykiskt lidande i sig är gott eller ont. Frågan om medicineringens betydelse är trots allt vansklig att behandla åtskild från de konkreta sammanhang där den uppstår.
Men frågan om medicinering uppmärksammar på ett intressant sätt att psykiskt lidandet inte kan reduceras till en styggelse, vilket är möjligt med fysisk smärta i många men inte alla fall. Vi påminns därigenom om att begreppen ’smärta’ och ’lidande’ här inte förhåller sig på samma sätt till frågan om bot och bättring. Vi förlorar ingenting väsentligt då vi med hjälp av medicinering genomlever en rotfyllning utan smärtor, men samma sak gäller inte om vi tänker oss kunna bota samvetskvalen inför skulden genom medicinering. Lidandet på grund av samvetskval är, till skillnad från smärtan vid rotfyllning, internt förbunden med insikten om betydelsen av vad man gjort och möjligheten till förändring.
vårt ansvar för andra
Filosoficafét ordnades traditionsenligt i Restaurang Skolans historiesal som fylldes så gott som till sista fåtölj. Diskussionen var livlig och återkom flera gånger till en aspekt som Lappalainen inte berörde explicit i anförandet; borde vi inte i grunden kritisera Kierkegaards hela projekt om att bli enskild? Är inte risken överhängande att strävan till enskildhet slår över i en mycket problematisk självupptagenhet? Andra påpekade samtidigt att Kierkegaard nog mycket väl kände till problemet då han på andra ställen påpekat att upptagenheten med den egna skulden är en synd i sig. Diskussionen gick vidare, men en nyttig kontrast hade erhållits: Kierkegaards enskildhet, som främst verkar vara en sorts enskildhet inför Gud, kan ställas i relation till den sorts enskildhet som aktualiseras genom vårt ansvar inför andra människor.
I detta fall kunde alltså Kierkegaards syn kontrasteras med den man hittar hos filosofer som Levinas eller Buber. Filosofen Göran Torrkulla, som satt i publiken, uppmärksammade detta med följande iakttagelse: det är inte alls självklart att det är i relation till mitt eget och inte till andras lidande som min enskildhet och mitt ansvar framträder tydligast. Han påminde om Levinas påpekande om att döden kommer in i mitt liv genom andra människors död, vilket är signifikant för förståelsen av att vad lidande är förtydligas genom våra relationer till andra.
Jonas Ahlskog
är verksamhetsledare för Folkets Bildningsförbund r.f. som är filosoficaféets arrangör