Paul Fournels formexperiment La Liseuse handlar bland annat om litteraturens roll i samtiden.
Sedan Gutenberg uppfann sin tryckpress har texten varit bok och boken varit text. Men så är det inte längre. Den som köper en text idag, köper inte längre nödvändigtvis boken.
Sådant är upplägget för den franske författaren Paul Fournels roman La Liseuse som utspelar sig i förlagsmiljö. Där sitter förläggare Robert Dubois som blivit sned i ryggen av alla de manuskriptbuntar han bär hem varje fredag för att läsa under veckoslutet. En av dessa sena fredagskvällar när han just är på väg hem knackar det på dörren och en av förlagets praktikanter ger honom en läsplatta.
Det är ganska betecknande för kulturskillnaderna mellan svenskt och franskt att ordet vi använder för dessa elektroniska skärmar med sitt blåaktiga ljus ger så olika konnotationer. För där det svenska ordet ”läsplatta”, precis som de flesta svenska nyord är ett under av saklig tråkighet, så ger det franska ordet för samma föremål – une liseuse – helt andra associationer. Une liseuse är ordet för en person som läser. Men inte den aktiva, effektiva, målinriktade agenten lecteur – utan den sensuella, lustfyllda liseur som läser för sin egen njutning – till råga på allt i feminin form la liseuse, vilket för vilken fransman som helst för tankarna till Jean-Honoré Fragonards berömda målning La liseuse från 1772, där man kan se en vacker ung kvinna i klargul klänning, djupt försjunken i läsningen av en liten bok, helt omedveten om den fritidens sensualitet som hon utstrålar. Läsplatta på franska låter alltså både poetiskt och lite sexigt: ett nyord som förmedlar helt andra associationer än det svenska.
La Liseuse är en roman som ligger i tiden – kanske till och med mer än vad romaner brukar. Som författare tillhör Fournel den experimentella rörelsen Oulipo, som sedan 1960-talet gjort sig känd för att förena litteratur med olika matematiska formler och formexperiment. Man kan inte undgå att i första hand betrakta La Liseuse som ett inlägg i diskussionen om litteraturens roll i samtiden men romanen är också ett formexperiment som traverserar reglerna för sestinen, ett versmått som uppfanns på 1100-talet av trubaduren Arnaut Daniel för att senare brukas av bl.a. Dante och Petrarca. Grundprincipen är att versmåttet beaktar strofernas antal och låter några utvalda ord återkomma i slutet av varje strof. Bokens kapitelupplägg följer den smältande snöbollens princip: det första avsnittet innehåller 7 500 tecken med mellanslag, det andra 6 500 tecken med mellanslag o.s.v. fram till det sista med 2 500 tecken. Allt som allt omfattar helheten alltså 180 000 tecken och mellanslag.
Och romanens relation till apparna då? Tillsammans med förlagets (oavlönade) praktikanter öppnar Robert Dubois ett nytt dotterbolag som koncentrerar sig på nya elektroniska appar i stil med ”dagen poesi – varje morgon en nyskriven dikt på din skärm” eller ”abonera på en nyskriven roman i följetong”. Men slutpläderingen blir ändå till bokens fördel – när livet slår hårt är det i en boklåda läsaren söker tröst.
Julia Dahlberg
Paul Fournel: La Liseuse, Les éditions P.O.L., Paris 2012.
