Kristina från Duvemåla har höjts till skyarna av presskåren. Ny Tids recensent är ändå inte redo att förlåta den ställvis undermåliga svenskan och vissa skådespelarprestationer som åtminstone på presspremiären var mer än lovligt fladdriga.
Med dramatiskt darr på rösten och känslofyllt knuten näve tackar teaterchef Johan Storgård Svenska Teaterns personal för det arbete den gjort under renoveringen av teaterhuset. Talet håller han på invigningsceremonin före presspremiären av storsatsningen Kristina från Duvemåla. Men den personal han högaktar lyser med sin frånvaro då musikalen kommer igång. Av de sex bärande rollerna innehas två av finlandssvenskar (eller en och en halv; Kent Sjöman är väl finlandssvensk med darr på ribban), tre är svenskar och en är finskspråkig. Också en stor del av den övriga ensemblen är finskspråkig eller riksssvensk. I och för sig inget fel med att blanda språkgrupper, vi är ju redan vana att höra finlands- och sverigesvenska huller om buller på teaterscenerna. Men då så pass många av de finskspråkiga skådespelarna har uppenbara problem att uttala svenska, leder det till att illusionen rämnar lite onödigt många gånger.
Att Svenska Teaterns egna skådespelare åsidosatts till en sån grad som den gjorts tyder på att Benny Andersson, Björn Ulvaeus och resten av ledningen framför allt satsat på att hitta sångare som kan bära upp de krävande sångerna, också om det görs på bekostnad av teaterhantverket. Redan i öppningsscenen där den manliga huvudpersonen Karl Oskar (nyutexaminerade svenska skådespelaren Robert Noack) tar över hemmanet efter sin far Nils (Peter Arnoldsson) känns skådespeleriet styltat och deklamerande och modern (Heli Närhi) talar med så tjock finsk brytning att man knappt förstår vad hon säger. Scen två öppnas av undersköna Maria Ylipää på en gunga i sommarklänning och svallande blond peruk. Så fort hon öppnar munnen till sång står det klart att Svenska Teaterns Kristina från Duvemåla inte faller på Kristinas sångkunskaper. Ylipää formligen strålar av värme och energi och sjunger vackert som en näktergal. Det visar sig att Noack också besitter en klar, ljus och vacker röst som han hanterar känslosamt och mästerligt.
Trots den djupa kärlekshistorien slår det i första akten ändå inga gnistor mellan Ylipää och Noack. Trots att vi sett Ylipää agera på svenska också tidigare i Svenskis Spin, sitter ändå inte språket riktigt som hand i handske. Uttalet är det visserligen inget större fel på, men replikerna känns utantillärda och inte naturliga. Det i sin tur leder till att agerandet är stelt och utan känslomässig klangbotten (i sångerna rinner svenskan däremot mycket ledigt och vackert). Också Noack känns i första akten lite vilsen i sin prestation.
repliker från tårna
Som en räddare i nöden kliver sedan Birthe Wingren fram som den frälsta före detta horan Ulrika. När så många andra skådespelarprestationer står och darrar på knivseggen, känns Wingren som en klippa i stormen. Från första stavelsen är hon säkerheten själv, replikerna kommer ända från tårna och det känns som om hon lever sin roll snarare än spelar den. I ärlighetens namn är också veteranen Kent Sjöman som den religiösa ledaren Daniel och Veronika Mattsson som festliga Fina-Kajsa väldigt stabila. Svenska popsångaren Oskar Nilsson som Karl-Oskars bror Robert och tornesvensken Ingemar Raukola är ett mycket fungerande och roligt radarpar, även om de har en tendens att spela över en aning. Nilsson känns också lite fladdrig i vissa av de seriösa partierna, men med tanke på att han helt saknar skådespelarerfarenhet, fixar han biffen berömligt.
Efter första akten känns det som om det är Ylipää som är uppsättningens största problem, men kanske är det bara premiärnervositeten som fått henne att stelna till. I andra akten karpar hon nämligen upp sig. Replikerna löper naturligare och ju längre pjäsen lider, desto mer befriat och karismatiskt blir också hennes spel. I samma veva tycks också Robert Noack hitta tråden och till slut blir det riktigt stämningsfullt mellan dem två.
Men fortsättningsvis är det musiken som bär pjäsen och inte skådespeleriet. Birthe Wingren, Maria Ylipää och Robert Noack avlöser varandra i det ena fantastiskt vackra solonumret efter det andra och när man hör hela ensemblen ta ton, förstår man satsningen på goda sångare. Anderssons och Ulvaeus musik är ju som känt makalöst fin och spelas mycket väl av den stora teaterorkestern. Ändå är det som om gåshuden inte riktigt vill infinna sig i andra nummer än klassikerna Guldet blev till sand (väldigt fint framförd av Oskar Nilsson) och Kristinas bravurnummer Du måste finnas, som får gigantiska applåder. Scenografin är snyggt stiliserad och bjuder på en del roliga överraskningar. Koreografin är välinövad, vacker och fungerande, trots att det inte bjuds på någon wow-effekt. En eloge ska också gå till ensemblens allra yngsta garde, som sköter sig mycket disciplinerat och säkert.
gripande andra akt
Som helhet kan man kanske säga att det med tanke hajpen och förväntningarna är godkänt utan darr på ribban, men inte heller mycket mer än så. Med en totallängd på runt tre och en halv timme inklusive paus är det i längsta laget och framför allt första akten känns på tok för lång. Den största stötestenen är just en del av de finskspråkiga sångarnas usla svenska, som i de talade partierna effektivt punkterar illusionen och gör det svårt för åskådaren att leva sig i Vilhelm Mobergs gripande historia. Noack och Ylipää måste också få cylindrarna att tända i ett tidigare skede av pjäsen, men det är fullt möjligt att det kommer bara de blivit lite varma under västarna. Det blir ställvis riktigt gripande i andra akten och under slutscenen är det många som sitter och torkar tårar i publiken. Musikalens överlägset största behållning är ändå den fantastiska musiken och de starka sångnumren. För omvälvande teaterupplevelser är det kanske mot någon annan uppsättning man ska rikta blicken.
Det kanske känns orättvist att recensionen igenom koncentrera så mycket på skådespelarprestationerna, då det ändå är Vilhelm Mobergs stora historiska epos det handlar om. Men i en uppsättning som den här, står och faller innehållet helt och hållet med de medverkande, eftersom det i första hand är genom deras sånger och korta dialoger som historien berättas. De få dialogscener som finns är för det mesta oerhört viktiga för att limma ihop helheten, och om de inte fungerar som de ska, blir det lätt en kavalkad med musiknummer, som nog väcker känslor, men som inte nödvändigtvis lyckas foga ihop känslorna till en insikt.
Janne Wass
Kristina från Duvemåla. Svenska Teatern. Text & Manus: Björn Ulvaeus, Lars Rudolfsson, Jan Mark. Musik: Benny Andersson. Regi: Lars Rudolfsson. Scenografi: Robin Wagner. Kostymdesign: Kersti Vitali. Ljusdesign: Linus Fellbom. Koreografi: Lena Josefsson. Ljuddesign: Andras ”Stanley” Lönnqvist. Mask & Peruk: Pirjo Ristola. Regiassistent: Maria Sid. Orkestrering: Anders Eljas. Musikalisk ledare: Hans Ek. Kreativ Samverkan, Ulveaus, Andersson, Carl-Johan Seth. I rollerna: Heli Närhi, Peter Arnoldsson, Robert Noack, Oskar Nilsson, Maria Ylipää, Ingemar Raukola, Jussi Ziegler, Kent Sjöman, Sari-Anne Kuula, Thilia Tamminen, Birthe Wingren, Emelie Granvik, Emil Arvidsson, Arne Nylander, Mika Nikander, Kaj Hagstrand, Veronika Mattsson / Helen Elde, Simon Pettersson, Kari-Kyösti Silvennoinen, Glenn Daniel Nilsson, Esa Aapro, Matti Pasanen, Petter Andersson.
