”Skulle vi följa samma barnskyddslagstiftning som Norge, skulle över hälften av våra barn bo i fosterhem”.

Så skrev K.C. Sunanda i tidningen The Hindus insändarspalt den 26 januari, dagen då Indien firar nationaldag.

Medborgare Sunanda grundar sin slutsats på en artikel som publicerades i The Hindu föregående dag. I artikeln, som först publicerades i den norska veckotidningen Ny Tid berättades om en händelse som gett upphov till en smärre kulturkonflikt mellan Norge och Indien. I indiska medier har känslorna kokat över de senaste veckorna, om konfliktens djup vittnar faktumet att The Hindu, en av landets mest ansedda engelskspråkiga publikationer, inte ägnade nationaldagens nummers ledarspalt åt den sedvanliga dissektionen av republikens tillstånd. Den här gången löd rubriken kärnfullt: ”This is no way, Norway”

I den indiska bloggsfären höjs samtidigt röster om att kolonialtidens skam och förnedring är över. Ett litet land som Norge må trakassera ”diktaturer och fundamentalistiska och obetydliga stater” men inte blivande supermakter som Indien, deklarerar en virtuell landsförsvarare. En annan skribent föreslår att Indien borde låta sig inspireras av Ryssland och reagera på provokationer enligt öga-för-öga-princip. Enligt honom borde indiska myndigheter söka upp en norsk småbarnsfamilj på turistresa i Indien och arrestera familjens minderåriga medlemmar. Sedan borde man hitta på något slags anklagelse och skicka barnen till ett indiskt barnhem tills de fyllt aderton år. Om nu en gång indiska barn klarar sig i indiska barnhem, varför skulle inte norska barn klara sig lika bra, undrar skribenten, som säger sig vara övertygad om att Norge inte skulle våga förklara krig mot Indien för att få tillbaka sina förlorade medborgare.

Vad är det som gjort indierna så förorättade? Har Norge krävt självständighet för Kashmir? Nej, i mediestormens medelpunkt finns familjen Bhattacharya, som år 2007 flyttade till den norska staden Stavanger eftersom fadern Anurap fått jobb på en amerikansk firma i staden.

Norskt barnskydd

Allting började då Stavangers barnskyddsmyndighet placerade familjen, som ursprungligen kommer från Kolkata, under bevakning. Myndigheterna sade sig ha registrerat brister i modern Sagarikas sätt att ta hand om sina barn, brister som ska ha lett till störningar i familjens känslomässiga band. Bristerna ansågs så pass allvarliga att myndigheterna i maj förra året placerade barnen, en fem månader gammal flicka och en några år gammal pojke, i fosterhem.

Paret Bhattacharya överklagade naturligtvis beslutet inför Länsstyrelsen. Enligt styrelsens undersökning saknades tillräcklig motivering för tvångsomhändertagandet och beslutet hävdes. Då överklagade barnskyddsmyndigheten beslutet igen, den här gången inför tingsrätten. Som motivering presenterades nu en längre lista med nya anklagelser.

Som huvudmotivering identifierades den av depression lidande fru Bhattacharyas oförmåga att svara på sina barns emotionella behov. Myndigheterna hänvisade till att modern i barnens närvaro gjort ”häftiga rörelser” och hållit i spädbarnet på fel sätt. De oroades också av moderns sätt att amma barnet, som skiljde sig från det norska sättet.

Med hänvisning till konfidentialitet har barnskyddsmyndigheten inte skilt för sig förklarat alla enskilda skäl till beslutet om tvångsomhändertagande. Därför måste man förhålla sig till den i medierna förekommande listan på barnavårdsfel med reservationer.

Om och då listan visar sig vara sanningsenlig, ändras många indiers bild av landet Norge. Enligt myndigheterna saknade paret Bhattacharyas hem ett skötbord, vilket ledde till att blöjbyte måste ske på sängen. Barnen ansågs också ha för lite utrymme att leka, och deras leksaker och kläder vara menade för barn i helt annan ålder och storlek. Enligt indisk sed hade barnen matats för hand och hemmet saknade specialformade barnbestick, vilket tolkades som att barnen övermatats. Barnen hade inte heller egna sängar, utan sov med sina föräldrar.

På basis av sina upptäckter och slutsatser beslöt tingsrätten att barnen skulle placeras i två olika ”etniska” fosterhem. Återföreningen med föräldrarna skulle ske först då barnen fyllt aderton år, det vill säga år 2026 och 2028. Till dess skulle föräldrarna få träffa sina barn tre gånger om året. Besökstiden beslöts att uppgå till en timme per gång.

Baserat på detta beslut har fru Bhattacharya nekats att se sin dotter då hon dagligen fört modersmjölk på flaska till hennes fosterhem.

Norges barnskyddsmyndigheter har bestämt nekat till att kulturella faktorer inverkat på beslutet.

ett hem i Kerala

Ibland äter jag lunch hos min gode vän Mohamed Ali. Då han får utländska gäster lägger Ali på begäran fram bestick på bordet.

Vi befinner oss i Indiens välfärdsstat Kerala, i dess mest mångkulturella avkrok mellan stadsdelarna Fort Cochin och Mattancherry.

Hur skulle jag för Ali kontextualisera denna kamp mellan Norge och Indien? Redan att ge bakgrundsinformation angående det finska presidentvalet har inneburit tillräckligt med ansträngning. Jag förklarar att de norska myndigheterna framhävt att deras mål endast och enbart är barnens bästa. Efter en lång stund frågar Ali: ”Varför gör Norge så här? Har föräldrarna gjort sig skyldiga till något brott?”

Keralaborna sägs ofta vara Indiens lyckligaste folk. Enligt de flesta indikatorer för livskvalitet är Kerala Indiens överlägsna etta. Enligt en undersökning ligger fem av Indiens tio bästa städer i Kerala.

Men eftersom det inte finns tillräckligt med arbete i Kerala tävlar statens befolkning om världsrekord i hemlängtan. Cirka fyra miljoner Keralabor förtjänar sitt levebröd utomlands. Att gissa sig till antalet som arbetar på annat håll i Indien är svårare.

Ali och hans fru Neebu känner väl till hemlängtan. Under de 18 år (1984-2002) som Neebu jobbade som städare i Saudiarabien lyckades hon få ledigt för att besöka sin familj sammanlagt tre gånger. För de fyra barnens uppfostran ansvarade, förutom Ali, familjens närmaste släktingar. Orsaken till varför Neebu jobbade utomlands var att familjen behövde pengar för att gifta bort sina döttrar: hemgifterna i Indien växer till och med snabbare än landets försvarsbudget. Med indiska mått mätt hör familjen Ali till den lägre medelklassen. De klarar sig klart bättre än de 800 miljoner som tvingas leva på under 30 cent per dag.

Också plats råder det brist på i Kerala. I familjen Alis under 40 kvadratmeter stora lägenhet bor i dag sju människor. Ali sover i en säng, Neebu och den äldste sonen Rafiqs tre barn (sex, åtta och tolv år gamla) sover på golvet bredvid. Rafiq och hans fru sover i en säng i rummet bredvid.

Kärnfamiljer håller på att bli på mode i storfamiljernas förlovade land. Alis och Neebus son Jaffer har på grund av skulder tvingats sälja bostaden han köpt för några år sen. Om han återvänder till sina föräldrars hus blir slutresultatet tio människor under samma tak.

Genom Alis ytterdörr stiger man direkt ut på den berömda Basargatan som förbinder Fort Cochin och Mattancherry. Trafiken är så livlig att det precis som i Finland inte kommer på fråga att leka på gatan. Senare på kvällen då den mattats av något vågar sig familjens 8- och 12-åriga söner ut för att spela badminton bland motorcyklarna.

Jag glömde att nämna en detalj som inverkat på uppfostringen av Alis barnbarn: Både Rafiq och Jaffer har även de arbetat i Saudiarabien, Rafiq tolv och Jaffer nio år. Männen hade bättre arbetsvillkor än sin mor, i och med att de vart annat år fick tillåtelse att åka hem och hälsa på sina barn samt göra nya.

Ett eller flera länders seder

Efter att Indiens högsta ledning involverade sig i fallet Bhattacharya har situationen lösts på ett sätt som förhindrar att vare sig Indien eller Norge tappar ansiktet. Anurup Bhattacharyas 27-årige bror har tilldelats den officiella omvårdnaden om barnen.

Barnen ska återlämnas så fort brodern anländer från Kolkata till Norge. Han flyttar in hos familjen, vilket i praktiken betyder en återförening. Familjen Bhattacharya har meddelat att de kommer att flytta tillbaka till Indien så fort de fått sina barn tillbaka.

Men incidentens efterverkningar tycks bara fortsätta, rådande uppfattningar om händelserna går vitt isär. Norges barnskyddsmyndighet har påmint om att landets barnskyddslag gäller alla i Norge bosatta barn oberoende av nationalitet, etnicitet eller kulturell bakgrund.

Anil Mahotra, en jurist som kartlägger utomlands bosatta indiers rättigheter, anser å sin sida att Norge inte har någon rätt att utöva sin stränga nordiska omhändertagningspolitik på indiska barn som ju har utvecklats i en helt annorlunda kultur och ett helt annorlunda samhälle. Att göra så är enligt Malhotra skadligt för barnens välmående. Han påminner också om Indiens egna familjelagstiftning, som även den gäller för de 30 millioner indier som bor eller arbetar utomlands. Indiens muslimer har sin egen lagstiftning, hinduer en annan. Familjen Bhattacharya är bundna av den år 1956 instiftade hinduistiska familjelagen, som de då de flyttade till Norge ”tog med sig i fickan”.

Det lönar sig också att i detta sammanhang nämna att det i det mångkulturella Indien ständigt debatteras hur den hinduiska och muslimska familjelagstiftningen borde tolkas i relation till den för alla Indier likadana civillagstiftningen.

Polariserad debatt

Ordföranden för Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter Ruby Harrold-Claesson kritiserar starkt beslutet om tvångsomhändertagningen av barnen. Hon fördömer sättet på vilket den nordiska ”fosterhemsindustrin” tvingade isär barnen inte endast från sina föräldrar utan också från varandra genom att adoptera bort dem till två olika fosterhem.

I The Hindu togs den 30 januari kraftigt, för att inte säga överdrivet, ställning för att debatten om barnuppfostran garanterat kommer att fortsätta: Professor emeritus Marianne Haslev Skånlands insändare, med sin extremt stränga kritik av skandinaviska barnskyddsprocedurer, får också de värsta beskyllningar från indiskt håll att blekna.

Enligt Skånland är norska barnskyddsmyndigheten en maffia som ägnar sig åt organiserad brottslighet och med svaga svepskäl kidnappar tusentals barn från deras föräldrar.

Varför? I sista hand av ekonomiska skäl. I det berömda nordiska välfärdssamhället som vida utklassar sin indiska motsvarighet är barnen, enligt Haslev-Skånland, en råvara som behövs för att driva en lukrativ affärsverksamhet. Råvaran produceras genom att konfiskera barn av invandrare och fattiga familjer, det vill säga av de utsatta och försvarslösa i samhället.

Pengar får maffian från fosterhemsarrangemangen, som för att fungera inte bara sysselsätter socialarbetare och psykologer, utan också involverar en stor mängd fosterföräldrar. För att lokalisera de lättaste offren stöds maffian av tiotusentals lärare, barnträdgårdsarbetare och hälsovårdare. Sista steget i kedjan är statens snabbdomstolar som skriver över barnen till statens egendom.

Till råga på allt tjänar barnskyddsmyndigheterna själva på förfarandet i och med att deras egna anställda ofta anlitas som fosterföräldrar, påstår Skånland.  Jag funderar på hur barnskyddet ser ut i Sverige, som professorn antyder är Nordens värsta barntjuv.

Haslev-Skånland säger sig högeligen beundra de indiska tidningarnas och medborgarnas förfarande i affären Bhattacharya. Hon uppmanar dem att vara uppvmärksamma också i fortsättningen eftersom man enligt henne inte kan lita på ”en enda sak som Norges barnskyddsförbund, utrikesminister, politiker eller myndighetsperson säger”.

Men vem litar på Skånland då? Jag har under de senaste dagarna blivit flitigt utfrågad om hur svårt det är för en indier att hitta arbete som dataingenjör i Finland. Borde jag varna för att ta småbarnen med?

text och foto: Mikko Zenger

översättning: Otto Ekman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.