Minnen från det förgångna ramlar alltid fram när man gräver i bokhyllor. Denna gång en pärm i stadig papp, med överdrag av mörkblått, småknottrigt papper, rejäla vikbara flikar och knytband av bomull. På frampärmen en text med förgyllda bokstäver: Schulordnungsmappe. Mappen kommer från forna DDR och var väl avsedd att hålla ordning på skolelevernas lösa papper. Ordnung muss sein styrde Tyskland, oberoende av samhällsskick. Men måste det finnas ordning?
Skolans ordning eller oordning är en del av den större samhällsordningen. Förr utdelades vitsord varje termin i just ”ordning”, ”flit och uppmärksamhet” och ”uppförande”. Ordningsvitsordet var det första som gick ner från tio, efter ett par anmärkningar. De klassiska skoldygderna bevakades av lärarna, som förde bok över förseelserna mot dem. Bevakningen av uppförandet sträckte sig under 1800-talet ända till statstjänstemännen. Över var och en fördes särskilda conduit-listor, där cheferna antecknade fallenhet för dryckenskap eller andra försummelser i tjänsten.
Ordning är/var i skolan en teoretisk dygd och ett ideal, inte detsamma som disciplin, det praktiska verkställandet: uppställning till morgonbön, klassvis i längdordning, pulpeter i raka rader, två och två, prydliga omslag på böckerna, vässade blyertspennor. Man borde kanske ändå inte förakta dem som längtansfullt talar om hur det var bättre förr, ”då var det en annan ordning”. Eller dem som hotar med att ”nu skall här bli en annan ordning”. Ordningens historia och innehåll styr oss i allt, trots försök att ignorera den. Bokstäverna skall komma i en viss ordning för att bli ord och meningar. Qwertyuiop asdfghjklöä zxcvbnm är ordningen på det skandinaviska tangentbordet, men vad är qazxs wedc vfrtgb yhnmju ik, .lopö-ä?
Det finns ett (svenskt, givetvis) butiks- och varukoncept som heter ”Ordning och reda”. Affärsidén är att ordning skall kunna köpas för pengar i form av välsorterade pappersvaror, mappar, häften, anteckningsblock med mera, för att man kunna hålla ordning på sig själv, rå över sina tankar och saker.
Ordningen, ordo på latin, är ett sätt att behärska den reala världen, kunskapsvärlden, men också begreppsvärlden. Ordning är i grunden inte förtryck utan frihet. Den kräver en ständig bearbetning och kritik: de vanligaste alternativen är antingen för litet ordning eller för mycket ordning – i allt och vadsomhelst. Och allting däremellan. Ordningens frihet består i att den inom det rimligas gränser ger ett spelrum att fylla ut, att skapa en egen ordning och bryta mot alla regler.
Signaturen ”Vän av ordning” ropar på polis och paragrafer i tidningarnas insändare, ordningens väktare även de. Men ordningen fyller så mycket mera, den finns överallt: i tid, i rum, i idéer och föreställningar. Den finns i den bestående samhällsordningen, den finns i bibliotekens, museernas och arkivens samlingar, hyllor och mappar. Redan Spinoza, känd filosof bland de gamle, präglade slagordet ordo rerum – ordo idearum – den synliga ordningen mellan saker och ting är en återspegling av idéernas ordning bakom dem, inte färdigt given av Gud. Samma gäller oordningen.
Ordningen finns i höjdled, i värden och hierarkier, i samhällen och organisationer. Den finns i sidled, i stadsplanernas geometri och i landskapsbildernas perspektiv. Det ordnade samhällets ideal var länge en geometriskt ordnad stad med raka gator och fyrkantiga kvartersrutor, en kamp mot naturens berg och dalar eller steniga stränder, som man började föra till exempel i Helsingfors för exakt 200 år sedan, 1812. 1900-talet såg annorlunda på förhållandet mellan rationalitet, urbana idéer, natur och geometri. Krokiga gator där man tappar bort sig och aldrig vet vart de leder blev resultatet.
Arkitekterna levde under de doriska, joniska och korintiska kolonnordningarnas diktatur redan i Grekland och Rom, fram till 1930-talet, då man i västerlandet försökte avskaffa dem – ack, modernismen. Sedan har de kommit tillbaka. Men ordningarnas rigoröst detaljerade listverk och prydnader hindrade inte arkitekturen som konstform, lika litet som versmåtten och den klassiska litteraturens motsvarande regelverk för ordens ordning och figurationer – eller musikens. Spelrummet för konsten som lek (Spiel, säger Schiller) fanns kvar och stod fritt att erövras och utformas, inom ordningens flyttbara gränser. Också rövarna, som ställt sig utanför samhället och ville skapa ett nytt (Die Räuber, Schiller igen) behövde en alternativ ordning, av dem kallad frihet.
Stjärnhimlarnas stora ordning är en dimension, dess förvandling till synlig, ordnad kunskap en annan. Kunskapens ordning, den mänskliga, och den gudomliga visheten har länge åskådliggjorts i bokform, koncentrerade och kristalliserade till en enda (”Guds bok”), ordnad i kapitel, eller till hela bibliotek, med miljoner böcker. Ett bibliotek förutsätts vara ordnat på något sätt, enligt innehåll och ämnen – eller i tidsföljd, landsvis eller på något annat sätt. En katalog skall gärna vara alfabetisk, om den består av lådor och kort.
Ordningsbegreppet har bytt både form och innehåll när kunskapen och visdomen inte längre materialiseras, så att de kan radas upp på hyllor, etiketteras och ordnas i små fack. Det elektroniska kunskapsförrådet på nätet ligger bakom maskinell, inte intellektuell sökning. Man måste söka med en annan mekanik och med andra instrument än med öga, huvud och hand. Det är som att söka efter en nål i en höstack av världsformat. Men om man konkret skriver in ”nål i höstack” – så svarar sökmaskinen: Menade du: ”hålig hönsfack”? Man försöker på nytt med någon variation, svar igen: Menade du: ”bål i dösnack”? Man kan skrika ”nejj, för fan, apsvansade analfabeter!” men ingenting händer. Det är någon som bevakar den skenbart ordningslösa text- och kunskapsmassan i elektronisk form. Man får se den styckevis enligt Googles hierarki, med de rätta sökorden och lösenorden. Kunskapens nya elektroniska form är som ett drivande, föränderligt och osynligt moln. Tidigare sökbegrepp, som utgick från en kritisk överblick av ett ordnat kunskapslandskap biter inte längre.
Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker
