Sara Beischers debutroman om livet inom älderomsorgen borde vara obligatorisk läsning för både kommunala och privata vårdchefer som tänker ”kunder” istället för människor, skriver Ylva Larsdotter.
Ett par somrar efter gymnasiet jobbade jag på ett äldreboende i Västerås. Torkade kräks och bajs. Matade och gav stolpiller. Så många ensamma människor som ville bli sedda, så många berättelser att ta del av. Skratt och skvaller. Mandelkubb och kaffe på midsommarafton till tonerna av Så länge skutan kan gå. Mycket jäkt, tillkortakommanden och dåligt betalt. Redan då i början av nittiotalet.
Den senaste tidens avslöjanden om missförhållandena inom äldreomsorgen vittnar om att det inte har blivit ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Vid flera tillfällen sade jag precis den mening som utgör titeln på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Med de andra vårdbiträdenas och de äldres blickar i ryggen. ”Jag ska egentligen inte jobba här.” Idag skäms jag över min naivitet. Utan tvekan kommer Beischers roman i precis rätt tid. Beischer ger oss en realistisk och osentimental inblick i den speciella värld som institutionen äldreboende utgör.
Romanen är inte i första hand en politisk pamflett utan snarare ligger fokuset på den unga Moas väg till en ödmjuk vuxenhet och mognad genom livets realiteter. När boken inleds har hon precis flyttat till Stockholm. Hon drömmer rosasöta drömmar om en karriär som skådespelerska. Precis som många av oss någon gång har gjort börjar hon vikariera på timbasis inom äldreomsorgen. Naturligtvis är anställningen på äldreboendet Liljebacken – varför i herrans namn har dagis och äldreboende alltid romantiskt klingande namn – temporärt. Hon ska egentligen inte jobba där. Bara tills något bättre dyker upp, som en plats på Teaterhögskolan. Livet lockar och brinner. De flesta av hennes fastanställda kollegor har också till en början sett jobbet på Liljebacken som en övergångsfas i väntan på att den ”riktiga” tillvaron ska börja.
Beischer väjer aldrig med blicken. Moas möte med vardagen blir en smärre chock för henne. Detaljerat beskrivs kroppens och intellektets åldrande och förfall. Lukterna av kiss och bajs i otvättade lakan. Att vaka vid någons dödsbädd. Ångestskriken och de äldres ofrihet. Det finns exempelvis inga resurser för något extra, som en promenad i vårsolen. I en stark scen berättar Beischer om hur de tvingas duscha en gammal dam mot hennes vilja.
Till en början kan Moa överhuvudtaget inte förstå varför den fastanställda, tråkiga och tjocka Eva stannar kvar efter sina arbetspass för att göra det ”lilla extra”, som att baka en sockerkaka eller sy upp gardiner. Men det är just sådana omtänksamma, självuppoffrande änglar som hon som vi idag mest av allt behöver när profithungriga vårdföretag ska ta hand om både våra minsta och våra äldre. Bara de orkar hela vägen. Deras arbete behövs mer än någonsin. För de egoboostade fashionistorna rör inte ett finger.
nu får det vara nog
Det går inte heller att bortse från klassfrågan. I början upplever Moa enbart ett förakt i förhållande till jobbarkompisarna, som tar sig uttryck i hånfullt överseende. Det är de som äter köpkakor samtidigt som de intensivt diskuterar dieter eller sommarens husvagnssemester. Men med tiden blir hon mer och mer en del av arbetsgemenskapen. Efter ett år på Liljebacken är det också hon som tar Gullan på promenad och får både en vitsippsbacke och glädje i gengäld. Gullan i sin tur får en sista gång njuta av en färsk gräddbakelse. Det är mycket fint skildrat.
Utan att skriva läsaren på näsan närmar sig Beischer med säker stilistisk penna frågan om vårdbiträdenas, i de flesta fall kvinnor, förutsättningar och villkor. Det är uppenbart att hon har erfarenhet av det hon skildrar. Oförskönat beskrivs vårdbiträdenas vardag; underbemanningen, stressen och de ständiga kraven på besparingar som leder till extrema situationer, där det som inte får hända ändå sker, exempelvis att vårdtagare får fel medicin eller sonika glöms bort. Genom en lagändring som Moderaterna drev igenom är det sedan ett par år tillåtet att arbeta dubbla skift inom äldreomsorgen i Sverige. ”Nattbiträdet tackar Gud för privatiseringen och ska rösta på Moderaterna i nästa val”, konstaterar Beischer torrt. Men glädje och fridfullhet framkommer också. En kopp te i all stillhet innan det är dags att ta nattbussen hem. Pratstunderna med de boende och arbetskamraterna.
Beischers debut är inget mindre än en väckarklocka om att nu får det vara nog med urholkningen av välfärdssystemet. Ändå är den inte skriven i affekt eller koketterande. Snarare är den en kärleksfylld hyllning till alla vårdbiträden och de som bor på äldreboende. Den borde absolut vara obligatorisk läsning för både kommunala och privata vårdchefer som tänker ”kunder” istället för människor. Dessutom hoppas jag att den hamnar på Katainens och Reinfeldts nattduksbord. Alla har vi vår korta stund på jorden och även nyliberaler blir gamla och sjuka. Jag utgår ifrån att de då knappast vill hamna i Caremas ömma famn.
Ylva Larsdotter
Sara Beischer: Jag ska egentligen inte jobba här. Ordfront Förlag, 2012.
