Det är andliga ting kristna ber om i Fader vår: guds vilja ska ske, synder ska förlåtas och efterlivet tryggas. En världslig sak ber man också om: det dagliga brödet. Äta bör man annars dör man.
Livsmedlens fundamentala betydelse för all mänsklig existens har haft en enorm inverkan på historien. Otaliga krig har utkämpats om jordbruksmarker, överskott från livsmedelsproduktionen har finansierat mänsklighetens mest storslagna, vansinniga och idiotiska projekt och mången despot har kunnat bevara sin makt enbart genom att se till att folket, hur förtryckt det än annars varit, åtminstone inte svultit.
Äter gör man ändå dör man, brukar det också sägas, kanske i synnerhet i vår del av världen där inte ens de allra fattigaste behöver svälta. I dag är frågan närmast vad man äter, med vilka konsekvenser och vem som dör när. Och de frågorna är, trots att motsatsen ibland hävdas, inte strikt privata.
En viktig politisk dimension handlar om hur maten produceras. Hur behandlas djuren, hur lever de, hur slaktas de? Vilka fiskbestånd kan fortfarande utnyttjas, vilka tomater har minst klimatpåverkan? Och hur skall användningen av konstgödsel begränsas och näringsläckage till vattendrag stävjas? Åtminstone på en del områden har medvetenheten bland både producenter och konsumenter ökat de senaste åren.
Det är positivt, men samtidigt har den växande ekologiska medvetenheten utmanats av en annan matfilosofi, som snarast fokuserar på individuell viktnedgång och hälsa. De olika dieter som grundar sig på ett lågt kolhydratintag i kombination med mycket fett och protein diskuteras ur ett hälsoperspektiv i dag flitigt av kostrådgivare, läkare och diverse experter. Det finns också en del som talar för att människan mår bättre av att äta som sina stenåldersförfäder, det vill säga lite socker och kolhydrater, mycket fett, proteiner och ovanjordsgrönsaker. Men ur ett annat, vidare perspektiv är trenden närmast arrogant i sitt förhållande till den globala livsmedelssituationen och klimatkrisen. Långt över hälften av världens ätbara kalorier härstammar från tre grödor: vete, ris och majs – just det som lågkolhydratsförespråkarna vill att vi ska undvika. Den i norden, i synnerhet förr, så viktiga potatisen är också aja baja. Med andra ord är dieter som LCHF förbehållna västerlandets medelklass. Eftersom jordens befolkning kommer att öka med ytterligare några miljarder innan den – eventuellt – stabiliserar sig kommer det globala kaloribehovet dessutom att öka. Och om världens fattiga befolkning i högre grad blir beroende av kolhydratrika grödor för att hålla svälten borta medan den mer välbeställda befolkningens styr sin konsumtion till ovanjordsgrönsaker och kött så har vi inte minskat på fördelningsproblemen.
Att stapelgrödor sedan ofta odlas på ett ohållbart sätt medan det finns marker och metoder som möjliggör en någorlunda ekologisk kreatursuppfödning är en annan sak som ändå inte torde ändra på det faktum att finländare i dag äter tre gånger mer kött än vi behöver. De flesta människor kan också med kolhydrater på tallriken leva fullt normala och friska liv.
Också på andra punkter är den diet- och hälsoindustrins propaganda snedvriden. Dess prästerskap är nämligen inte bara intresserat av kroppen utan också av själen. Skönhetsideal ligger säkert ofta i bakgrunden, men förhållandet till mat och dieter har också något religiöst över sig. Den bild som reality-tevens program om tjockisar bygger upp handlar till exempel i hög utsträckning om den feta människans dåliga självdisciplin och självkänsla. Och den lyckade viktnedgången (fastan) prisas sedan inte bara som en fysiologisk eller estetisk förbättring, utan framför allt som syndarens lyckade bikt och botgöring. Andens seger över köttet.
Fredrik Sonck
1 kommentar
Grattis Fredrik Sonck, en utmärkt artikel!