Grand final i skojarbranschen handlar om det litterära livet i vår samtid, där den litterära texten sällan är god nog i sig själv utan där författaren förväntas vara en lönsam ”upplevelse” att visa upp.
Att Kerstin Ekmans senaste roman – Grand final i skojarbranschen – skulle vara en ”ren underhållningsroman” är en sanning med modifikation. Rättare sagt är den en intellektuell och uppsluppen satir på hög nivå. När författarrollen blir allt mer exponerad och där den så kallade autentiska autofiktionen är det nya svarta är det oerhört befriande att läsa Ekmans metalitterära uppgörelse med sitt eget yrkesskrå. När jag slagit ihop boken efter den sista sidan förstår jag vikten av författaren som förmår skratta åt sig själv. På samma gång ger hon en känga åt författaren som viker ut sig i diverse tv-soffor, bloggosfären och melodifestivaler. Ingen nämnd – ingen glömd. Att istället tala om litteraturens subversivitet är det ytterst få som gör idag. Då ses man snarast som ett fossil med foten i den förlegade pappersboken.
Ekman lär oss att författarrollen är ”ett dubbelhövdat monster” som ständigt måste förhålla sig till det privata och det offentliga. Därför finns det också två författare i boken. Den slätstrukna och tjocka Barbro ”Babba” Andersson som redan på 1950-talet genomskådar den litterära parnassens dominans av en manlig hegemoni. Hon besitter skrivandets konst men vägrar att underordna sig den manliga blickens formande av det kvinnliga subjektet. Som motståndshandling hasar hon runt i en sjabbig klänning och nedtrampade skor. Babba vill skriva. Bara skriva i lugn och ro. Hon gör det också oerhört bra. Istället för att själv vara en del av den litterära offentligheten anlitar hon den attraktiva och charmiga Lillemor Troj att stå som författare till sina verk och vara det fagra ansiktet utåt. Lillemor är den leende, alltid tillgänglig. Vinsterna delar de på. Lillemor får glittra i strålkastarljuset, gå på fester och bli omsvärmad. För då liksom nu gäller det att ha ett vackert ansikte om man ska göra succé på den litterära arenan. Till slut får Lillemor tillträde till det allra finaste rummet i den litterära världen – en stol i Svenska Akademin. Vad ingen vet är att hon är skojare i en skojarbransch. På behörigt avstånd iakttar Babba sin skapelse och skrattar i mjugg. Hon fortsätter att med skarp penna och flödande prosa författa skamlösa berättelser, mörka deckare och Norrlandsskildringar. Deras oheliga allians inledes på 50-talet i Uppsala och pågår fram till våra dagar, då den hotas av avslöjas. Romanen tar sin början när Lillemor Troj kallas upp till sin förläggare – beskriven i allt annat än positiva ordalag – för att stå till svars för den besynnerliga roman hon sänt till ett konkurrerande förlag. Det visar sig efter hand att det är Babba som nu beslutat sig för att berätta sanningen.
Ekman ger oss också en tidskrönika över Sverige. Det propra 50-talet som följdes av de radikala 60- och 70 –talen, genom det cyniska 80-talet fram till vår samtid. Med en stilsäker och road blick beskriver Ekman Stockholms ängsliga och likriktade mediahipsters, där de flesta är stöpta i samma form. Genomgående i romanen skildras männen med kritisk, nästan arrogrant blick, framförallt de som gör anspråk på att kalla sig bildade och intellektuella. Det är ingen positiv bild Ekman ger av manligheten. Hur kommer det sig att dessa unga valpar är så oerhört självgoda och uppfyllda av sin egen självtillräcklighet? Det tycks vara den genomgående frågan Ekman ställer sig i analysen av manligheten. Oundvikligen kommer hon in på sådant som präglat hela författarskapet: barnafödandet, vansinnet, äktenskapet, kvinnans plats i en patriarkal struktur, klassperspektivet. För att inte tala om frågan om kvinnan som biologiskt och socialt subjekt. Överordningar och underordningar. Tillgången till det klassiska egna rummet och pengar. Hur svårt det är att bryta strukturer men att det går – långsamt kanske – men det går.
Romanen präglas genomgående av olika rörelser, som en lunga som andas in och ut. Därtill med Ekmans alltid lika strömmande och precisa prosa. Det litterära fältet i Bourdieus anda ställs hos Ekman på sin spets. För det handlar om spänningen mellan författarens ensamma arbete på sin kammare – att våga gå in i det egna rummet – men också om att tvingas bli en offentlig persona. Grand final i skojarbranschen handlar om det litterära livet i vår samtid, där den litterära texten sällan är god nog i sig själv utan där författaren förväntas vara en lönsam ”upplevelse” att visas upp. Mellan raderna handlar det också om makt och klass. Babba både ger och tar makt men Lillemor är absolut inget offer, snarare är de två sidor av samma mynt. Båda behöver pakten för att kunna andas och verka, även om den till slut är förgörande. Det slår mig att boken även handlar om originalets aura och vårt ständiga behov av ”sanning” och ”äkthet”.
Grand final i skojarbranschen är en ytterst underfundig, intelligent och humoristisk bok, en läsnjutning från första sidan till sista. Som ett stort fan av Ekmans författarskap så ser jag den också som en viktig milstolpe i hennes produktion. De båda kvinnorna, Babba och Lillemor, ger var sitt perspektiv på den gycklarbransch som kallas den litterära. Om det finns något ”läsmåste” i vinter så är det Ekman. Inte minst nu när det fusioneras och mullrar i förlagsbranschen.
Ylva Larsdotter
Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen. Albert Bonniers förlag, 2011.
