För 65 år sedan, sommaren 1947, jobbade jag som springpojke på Ny Tid. Det är nu Gammal Tid.
Springpojke låter som lakej, men det var jag inte. Jag var utetjuppare, vid tolv års ålder, och stolt över det.
På ett tjupp fick jag ffg i mitt liv åka taxi. Atos Wirtanen hade glömt sin slitna bruna portfölj. Den skulle brådskande till riksdagen. Intellektuella personer glömmer ofta sina portföljer, som Jan-Magnus Jansson. Det beror på en stark inre koncentration på väsentligheter.
Flera år senare började jag i Hanken. Inte för att att jag ville bli kapitalist, utan journalist. Hanken gav snabbt den nödvändiga allmänbildningen, på den tiden. Att jobba i företag eller bank (kamrer, fy fan) tänkte jag mig aldrig. Jag trodde att det krävde vassa armbågar och böjlig rygg. Sådana kroppsdelar föraktade jag, och trodde mig sakna. Dessutom vill jag inte att någon skulle slå mynt på min arbetsinsats. Jag tänkte inte prestera något mervärde som aktiägarna skulle sko sig på. Vi läste Marx i Hanken, på den tiden.
Men först kommer käket, sedan moralen, sa min beundrade Brecht. När Buntta Nallepappa Wahlroos ville köpa mig till informationschef på Finlands Industriförbund föll jag för frestelsen. Jag rationaliserade med två ursäkter: 1. Jag skulle få en inblick i samhället som jag senare kunde använda som journalist. 2. Industriförbundet var ingen arbetsivarorganisation, utan försvarade företagsintressen där inte bara ägare utan också arbetstagare och hela samhället var intressenter, det som man i dag kallar stake-holders. Så jag beslöt att wahlraffa på Södra Kajen 10, i sjunde våningen. Arbetsgivarna satt som sig bör upstairs, i den åttonde.
Cheferna där upplevde jag inte som några slaktare. De var allmänt respekterade, också bland sina motparter på arbetsmarknaden. Som Niss Svartström och Rolf Widén. Widéns klasskamrat Filip Petterson i Revan (student 1939) blev sedermera chef för Helsingfors Aktiebank, Amos Andersons bank som frikostigt lånade pengar när jag som Hufvudstadsbladets VD måste täcka förlusterna. Då som nu gick Husis med förlust, så det blev inget mervärde på min arbetsinsats. När tidningen sent omsider gav vinst flyttade jag bort. Sedan schabblade Konstsamfundet bort HAB. Det var innan finansnissarna tagit över samfundet. ”Ni skall akta er för banker, och Svenska Folkpartiet”, hade testamentsgivaren Anderson varnat.
När Petterson tidigare i sin karriär blev chef för försäkringsbolaget Fennia sade hans styrelseordförande:”Gratulerar till jobbet. Om du klarar det skall du få belöning, men går det illa får du svara för det själv”.
Sedermera har intresseorganisationerna slagits ihop och kallar sig efter rikssvenskt mönster Finlands Näringsliv (som om ingen skulle förstå det orwellska nyspråket!). Min tid som lakej, eller springpojke, räckte knappa tre år. Men de tal jag skrev för min chef Sakari T. Lehto och förbundets ordförande Erik Tuomas-Kettunen andades gemensamma samhällsintressen.
Det var tidens anda, men den höll på att ändras. Den svenska företagsforskaren Eric Rhenman delade 1969 en amerikansk kollegas oro för att ”företagens autonomi tillåter det att behandla samhället – systemet av vilket det är en del – som ett fält att exploatera för sina egna syften”. Både företagsledare och fack saknade enligt Rhenman tillräckligt intresse för målsättningar som ej kan mätas i ören per timme: ”arbetsanpassning, individernas självkänsla och utvecklingsmöjligheter, mental hälsa”.
Under min korta sejour i kapitalets tjänst – och som jag då trodde även samhällets – träffade jag en trevlig ung svensk kollega som hette Sture Eskilsson. Han var informatör på Svenska Arbetsgivarföreningen. Om denna stillsamma person läser jag nu i en kolumn i Vasabldet av Crister Enander att han som ett slags doktor Mabuse senare stod bakom den mångmiljonkampanj som ändrat det svenska samhällsklimatet. Strategin togs från den italienska marxisten Antonio Gramsci. De härskande skulle utöva sin makt genom att behärska de intellektuellas tankar. Det gjorde man med att kasta pengar i ögonen på dem. Deras syn på världen skulle sippra ned och sprida sig till allt bredare folklager.
Samtidigt ljög man att också de härskandes pengar skulle sippra ned, som smulor från de rikas bord. Nu vet man hur det gick. Pengarna stannade i durchslaget, men de styrandes ideologi och världssyn har blivit orubbliga sanningar som inte kan ifrågasättas, likt naturlagar.
Men huvudmålet med kampanjen lyckades, enligt Enander. Solidariteten är död. De svagare är en samhällelig belastning. De sjuka är enbart tärande. Strebertakter är självklarheter och egoism är dagens evangelium enligt Friedman.
Världen blir wahlroosad, lillrankad och holmströmad. Shareholder value har blivit det enda intresset. Det har ätit sig genom samhället som Egyptens gräshoppor. Under de senaste 40 åren är det bara shareholders som haft stake.
Ordet ”portfölj” har fått en ny betydelse. De innehåller numera bara sådant som av någon anledning kallas för ”värdepapper”. De intellektuellas portföljer, med annat än penningvärden, har tappats bort.
Vid en lunch på Sturehof ser Enander i Eskilssons ögon ”den kalla, tunga blicken som enbart de mäktiga har: överseende, nedlåtande, avståndstagande, likgiltig – allt på samma gång”.
”There, but for the grace of God, goes I”.
Jag lämnade Industriförbundet, som snart klädde av sig sin samhällstillvända mask. Jag började propagera för Finlands utrikespolitik i stället, som springpojke för den ”aktiva utrikespolitiken”. Tills jag märkte att Utrikesministeriet krävde något mera än armbågar och mjuk ryggrad, d.v.s. partibok, vilket jag saknade.
Så slutade min historia som kapitalismens dräng. Det finns nog av dem. Man kastar pengar i ögonen på dem. Men Greg Smith i Goldman Sachs kunde inte se sig i spegeln när han i stället för ögonen såg dollartecken. Han stack. Hoppas han får efterföljare:
Bort dör din hjord, bort dör dina fränder,
själv dör du ock en gång,
men aldrig dör ditt eftermäle, om du vetat att vinna ett gott.
