Den egyptiska filmen 18 dagar var en av de filmer som visades på Cinemafricas trettonde filmfestival som nu för första gången fokuserade på Nordafrika, under rubriken Revolution.
I januari förra året arbetade Mariam Abou Ouf i Kairo på sin första långfilm, en romantisk sak. Men sedan hände något. Den egyptiska revolutionen med Tahrir-torget som centrum. Långfilmen lades på hyllan. Under och efter revolutionen, som på arton dagar tvingade president Mubarak att avgå, enades en rad av Egyptens filmskapare i att skapa tio berättelser, som belyste de tio dagarna. En av de kändaste av dem är Marwan Hamed, som gjorde filmatiseringen av Yacoubians hus. Detta var den första egyptiska filmen om revolutionen. Och arbetet fortsätter. Det finns ingen annan berättelse i Egypten idag, enligt Mariam Abou Ouf.
De tio berättelserna i 18 dagar ger olika perspektiv, också revolutionsmotståndarnas. Mariams bidrag är en kortfilm om en man i Kairos utkanter som med pengar lockades att delta i de våldsamma attackerna på Tahrir-torgets obeväpnade demonstranter i det så kallade ”Kamelslaget”, den 2 februari 2011. Både kameler och ryttare attackerade, flera demonstranter dödades, än fler sårades.
En annan berättelse visar en barberare nära Tahrir-torget, som tvingas stänga på grund av oroligheterna. Men han öppnar för att låta en sårad demonstrant bli omplåstrad, varpå hans barberarshop invaderas av sårade och förvandlades till en sjukstuga. I en annan berättelse gråter en man över Mubarak, som vill dö i Egypten. Och naturligtvis får man se flera scener från Tahrir-torget och skanderandet ”Mubarak” med svaret ”Noll och intet värde”!
18 dagar visades på Cinemafricas trettonde filmfestival för afrikansk film i Stockholm 21–25 mars. För första gången fokuserade festivalen på Nordafrika, under rubriken ”Revolution”.
Det är en helt annan ton i filmen 1/2 Revolution, regisserad av Karim el Hakim med rötter i Egypten, Danmark och Sverige. Här ser man tydligt att Tahrir-torget inte enbart fylldes av urbana bloggare, utan även av förtvivlade arbetare och arbetslösa. Men framför allt finns här en mer pessimistisk ton, mer fokus på polisens våld och arméns passivitet.
Tunisien
Från Tunisien visades två filmer om revolutionen, som avsatte president Ben Ali. En snyggt gjord kortfilm, Yasmine och revolutionen, börjar med att Yasmine avbryter älskandet med sin pojkvän för att delta i en tyst minut för grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi, som den 17 december 2010 satte eld på sig själv och utlöste protesterna mot regimen. Denna film och flera andra behandlar den gamla mansrollen och den nya kvinnorollen. Men under paneldebatten svarar de egyptiska filmmakarna till min förvåning att alla grupper gör sin revolution: män, kvinnor, homosexuella, kristna.
Den bästa av revolutionsfilmerna på festivalen är Plus jamais peur (Aldrig mera fruktan) av Mourad Ben Cheikh som bor i Italien och Tunisien. Filmen fick stöd av kulturministeriet i Tunisien, vilket säger något om regimskiftet. I denna film får man både se demonstrationerna och intervjuer med tunisier som kämpat i många år mot regimens övergrepp, bland annat en jurist gift med en kommunist. De har varit med förut och berättar med humor, även om tortyr. Med i filmen är också Facebook-generationen, som håller kontakterna i gång. I Nordafrika, får vi veta, är Facebook och Internet ingen lyx, utan en nödvändighet, som telefonen.
Tre pärlor
Det fanns mycket mer på Cinemafricas festival. Jag vill ännu lyfta fram två nordafrikanska långfilmer: Hur stor är din kärlek? av Fatma Zohra Zamoum beskriver en farmor som gör allt för att ge kärlek och trygghet åt åttaårige Adel, vars föräldrar separerar med bruten kommunikation som följd. Farfadern är mer mån om regler och seder och förbjuder sin fru att låta Adel delta i matlagningen. Farmodern går på bio i hemlighet med Adel och försöker bortförklara att Adel släppt ut en av farfars burfåglar när han själv skulle vilja flyga hem. Filmen utspelar sig i medelklassmiljö i centrala Alger och i sitt stillsamma drama ger den oss också en bit av det moderna Algeriet.
En märklig film är Free Men av Ismaël Ferroukhi, född i Marocko men bosatt i Frankrike. Filmen handlar om algerier i det tyskockuperade Paris under andra världskriget och bygger på fakta. Moskéns överhuvud blir oroad av att judiska algerier fängslas av nazisterna och räddar flera av dem, bland annat en skicklig musiker, genom att säga att de är muslimer. Huvudpersonen Younes är sammansatt av flera verkliga öden och hur han dras in i motståndet mot sin vilja spelas skickligt och känsligt av Tahar Rahim.
Festivalens pris gick till den marockanska filmen Omar killed me med motiveringen: ”Vackert filmad, välgjord och övertygande spelad.” Handlingen i filmen utspelas på 1990-talet. En rik änka hittas mördad i sin villa i Sydfrankrike, hennes marockanske trädgårdsmästare Omar Raddad blir anklagad.
Juryn bestod av Mouhamad Keblawi, som leder Malmö arabiska filmfestival, Johanna Koljonen, filmkritiker, Dani Kouyaté, filmregissör från Burkina Faso och Wanjiku wa Ngugi, chef för Helsinki African Film Festival.
Mai Palmberg
