Dokumentärfilmaren Aleksi Bardy följde med Tarja Ahlonens liv under drygt ett år. Slutresultatet blev en varm, humoristisk och tankeväckande berättelse.
Då jag ser Aleksi Bardys dokumentär om Tarja Halonen kan jag inte låta bli att minnas Phyllida Lloyds film Järnladyn. Socialdemokraten Halonen och den konservativa Thatcher må vara varandras motpoler, men de är båda kvinnor med anspråkslös bakgrund – och politiker.
Varför blir man politiker? Bardy reflekterar i en intervju: ”Sällan blir man politiker för att man tror att man får en fantastisk lön eller massor av beröm. Men tyvärr är det många som under en lång politisk karriär glömmer idealismen.”
Så är inte fallet med Halonen. Idag har hon samma värderingar t.ex. i kvinnofrågor som hon hade på 70-talet då hon lobbade för Elantos anställda.
Halonen var president i två mandatperioder. Hon samarbetade med sex olika regeringar. Vi tycks veta det mesta om henne. Vilka förväntningar har publiken på en sådan dokumentär?
Bardy och hans team började följa med Halonens liv för ett och ett halvt år sedan. De filmade ända fram till hennes sista dag som president. Slutresultatet blev en varm, humoristisk, tankeväckande berättelse. Mycket av det som sägs i filmen stannar i minnet.
Vi ser Halonen på besök i ett daghem under en landskapsresa i Forssa. Hon svarar tålmodigt på barnens frågor om romska tiggare. Hon berör temat fattigdom, men en liten pojke avbryter henne: ”Fru president, i morgon ska jag och min familj till Thailand!” En spontan kommentar som ger tyngd till scenen.
Tyvärr innefattar Bardys film en del episoder som saknar dylika poäng. Då känner man sig blåst på konfekten. I en intervjuscen frågar en journalist vad Halonen anser om dagens ungdomars oro för framtiden. I stället för att visa när presidenten svarar på frågan väljer Bardy att plötsligt fokusera på andra saker.
Filmens största plus är en fräsch bild av människan bakom politikerfasaden. Man kan inte säga att denna bild är komplett (det är väl inte meningen?), men den är högst intressant. Några få detaljer räcker för att man skall ana hur det känns att vara Tarja Halonen.
”Jag förberedde mig på att det hela en dag tar slut. Ett skilsmässobarn är alltid berett på förändringar”, berättar hon. Bakom hennes vänliga leende skymtar en sorg: en dag när hon var liten gick hennes pappa ut för att köpa en tidning och kom inte tillbaka. Halonen har aldrig kommenterat sina föräldrars skilsmässa, men den har präglat henne som person.
Ett annat exempel är när Halonen pratar om friheten. Under sin tid som president benådade hon många livstidsfångar. De ser fram emot att bli frikända, säger hon, men den dag de står utanför anstalten med sin kappsäck bli de lite rädda. Och så drar hon en överraskande parallell till sitt eget liv. Vad kommer hon att göra efter att ha slutat som president?
I dag vet vi att Halonen har blivit ordförande för en arbetsgrupp inom FN där hon kommer att jobba med befolkningsfrågor. Filmens final sitter bra: en afrikansk artist sjunger Halonens lov någonstans i öknen. Han sjunger om henne som kvinnlig förebild, som en sorts Moder Jord. Kanske inte oväntat: en gång kallades Halonen för Finlands Muminmamma.
Zinaida Lindén
Rouva presidentti. Manus: Aleksi Bardy, Osku Pajamäki. Regi: Aleksi Bardy. Foto: Tuukka Temonen, Timo Teräväinen. Medverkande: Tarja Halonen, Pentti Arajärvi m.fl. Dokumentär.
