Kan en teaterpjäs förklara varför den europeiska ekonomin befinner sig i kris? Kan en regissör och ett gäng skådespelare på en scen säga någonting som debattörer, politiker och journalister inte klarar av att förmedla?
Regissören Johan Huldt tar sig den här våren an utmaningen på Klara soppteaters scen i Stockholm. I den entimmeslånga lunchrevyn Europasoppan söker han med ensemblen Tomas Bolme, Elisabet Carlsson, Christer Fant och Odile Nunes skuldkrisens ingredienser.
– Sådana här föreställningar är rätt ovanliga i dag. Paradoxalt nog gjordes det under Sveriges rekordår på sjuttiotalet mycket mera samhällskritisk teater som berättade om eländet i samhället. I dag däremot, när det faktiskt finns ett riktigt elände, så stirrar sig teatern hellre djupt in i naveln, säger Huldt efter föreställningen.
Hans pjäs utgår från att det viktigaste underskottet i dagens samhälle inte handlar om pengar, utan om demokrati. ”Blått, grönt och rött är sååå 2011”, deklarerar en av karaktärerna. Folket har förbrukat sitt förtroende som beslutsfattare. In med sobra och oklanderliga ekonomer för att rädda dagen. Nu är det grått som gäller.
– Det är lite Weimarrepubliken över hela situationen. Vi tar in teknokrater utan folkligt mandat och övervakare från EU som i sin tur ser till att teknokraterna gör som man vill.
demokratins kris
Europasoppan är en uppföljning av en pjäs om bankkrisen som Johan Huldt gjorde för fyra år sedan. Mycket har hänt sedan dess, men hans tolkning av problemet är mer eller mindre oförändrad. Krisens förklaring ska sökas i den avreglerade finansmarknaden som utvecklats bortom all kontroll. Och i takt med att finansmarknaden alltmer börjat leva sitt eget liv har ekonomikrisen blivit en demokratikris.
– Om de personer, som vi genom demokratiska val röstar fram, i praktiken tvingas rätta sig efter marknaden så är det inte demokrati. Demokratin kräver att vi kan tämja finansmarknaden.
Eller som skådespelarna säger på scen: ”Väljarna får tycka till vart fjärde åt, marknaden reagerar direkt!”.
Men kan hela krisen verkligen skyllas på finansmarknaden? Behöver korrupta statsapparater inte en annan förklaringsmodell? När den amerikanska bostadsbubblan sprack år 2008 var Wall Street-mäklarna de lika självklara som tacksamma skuldbärarna. Men vems fel är det att inkomster och utgifter inte gått ihop i Grekland?
– Det är klart att det finns ett antal politiker som gjort fel. Åtminstone i Grekland. Men man ska inte underskatta bank- och finansvärldens betydelse. När Grekland nu sliter för att få skriva ner sina skulder sitter en massa fonder, som tagit försäkringar och som tjänar pengar på om Grekland går i konkurs, med vid förhandlingsbordet.
Skulle krisen alltså ha kunnat undvikas om samhället varit mera demokratiskt?
– Åtminstone hade vi haft mera insyn i till exempel de grekiska statsfinanserna. Om man, som i Sverige och Danmark, ordnat folkomröstningar om euron hade de här frågorna blivit mera belysta och granskade, säger Johan Huldt och noterar att de enda två länder som röstade om den gemensamma valutan nu står utanför.
Han påpekar också att folkligt inflytande inte bara skulle vara ett sätt att förebygga kriser, utan också tackla dem.
– Om vi här i Sverige verkligen hamnade i skiten och var tvungna att göra väldigt stora uppoffringar så tror jag att beredskapen att ställa upp bland vanligt folk skulle vara större om vi själva fick vara med och bestämma. Vi skulle göra någonting som ”vi” i stället för ”jag”.
Ju mer individcentrerat samhället blir, desto svagare blir med andra ord krisberedskapen, resonerar Johan Huldt.
språkets makt
Europasoppan hinner innan lunchsopporna är uppätna också vifta med kvasten åt profithungriga vårdföretag och okritiska journalister. Som mest underhållande och tankeväckande är pjäsen när man lobotomerar det ekonomiska fikonspråket.
Vi möter bland annat en kallsvettig kvinna som åkt in på avvänjningsklinik – för bidragsberoende. Abstinenshuttrigt förklarar hon om hur allt började med att hon fick ansvar för sitt eget barnbidrag. Sedan gick det raskt utför: studielån, arbetslöshetsunderstöd, sjukpeng och så vidare.
Terapeuten försöker lugna: ”Det är bara du som kan bryta ditt eget beroende. Staten gör redan allt den kan genom att sänka A-kassan och andra bidrag.”
– Den som äger det politiska språket äger politiken. Vill man som politiker genomföra impopulära åtgärder så måste man först hitta ett språk för det. Jag är övertygad om att till exempel bidragsberoende är ett medvetet myntat begrepp. Associationen går till alkohol och andra missbruk. Den som tvingas leva på bidrag stigmatiseras.
Och hur fungerar pjäsen som debattinlägg? Sådär. Några helt nya perspektiv på skuldkrisen lyckas Europasoppan kanske inte förmedla, men nog en och annan tankeställare att ta med sig från lunchen.
Jens Finnäs
Europasoppan. Text: Carsten Palmaer och Johan Huldt. Sångtexter: Carsten Palmaer. Regi: Johan Huldt. Scenografi: Peter Holm. Kostym: Peter Holm, Gudrun Rösnes. Ljus: Jonatan Winbo. Mask: Anna Jensen Arktoft. I rollerna: Tomas Bolme, Elisabet Carlsson, Christer Fant och Odile Nunes. Sista föreställningen spelas 10.4.
