Första maj har kanske förlorat en del av sin glans hos oss, men i Turkiet är dagen fortfarande en viktig symbol för den återvunna friheten. En av dem som flänger omkring för att samla vänsterns krafter är Riitta Sade.
En bild av en arkebusering i Tammerfors 1918 har Riitta Sade valt som en stor startbild på sin Facebooksida. De som ska skjutas är samlade och värdiga. Ändå är det en uppskakande bild i den mestadels rätt idylliska Facebookvärlden. Varför har hon valt den bilden?
Till saken hör att Riitta sedan länge bor i Istanbul och därför har en mestadels turkisk vänkrets. (Namnet Sade har hon valt eftersom ordet finns på både finska och turkiska, där det betyder enkel eller ren; eftersom hon länge varit gift med en turk har hon ett officiellt turkiskt namn, men vill inte komplicera livet för sina finska vänner.) Är det alltså för att chocka de turkiska vännerna – närmast konstnärer och intellektuella av olika slag – som hon valt den bilden? Nej inte alls, påstår hon bestämt.
– Jag ville visa att man i Finland har vågat se sanningen i vitögat, något som är mycket svårt i Turkiet, som den armeniska frågan visar. Bilden väckte mycket stor uppmärksamhet bland mina turkiska vänner. Hur har sådant kunnat ske i Finland, har man frågat. Finland är ändå ett idealland för många turkar, ”de vita liljornas land” enligt en klassisk boktitel. Har sådant här våld faktiskt förekommit där? Reaktionerna har varit lite barnsliga och rörande. Min avsikt var inte alls att förstöra deras Finlandsbild. Snarare ville jag visa att man kan befria sig från grymhet och lidanden genom att bearbeta problem av det här slaget på politisk väg, i stället för att förneka dem.
Nationalismen
och vänstern
En annan sak är sedan att bilden från Tammerfors 1918 pekar på en klasskonflikt som inte längre är lika avgörande i Finland och aldrig har haft samma form i Turkiet, fast konflikterna nog varit lika blodiga där, och dessutom återkommande.
– I Finland är ju arbetarnas förhållanden numera enormt mycket bättre än i Turkiet, också fast globaliseringen för med sig ett tryck som är gemensamt på båda hållen. Men i Finland är det fråga om makt, i Turkiet om våld. I Turkiet är maktbruket mer militaristiskt.
Det har hon funderat över när hon på senare år blivit aktiv i den turkiska vänstern. I Turkiet är den sociala frågan naturligtvis viktig, men den överskuggas ändå av den nationella frågan. Republiken har byggts upp på en utdefiniering av andra turkar och det kurdiska problemet är fortfarande landets största. Det republikanska folkpartiet (CHP), Kemal Atatürks parti, har i tiden valt att kalla sig för (åtminstone internationellt) ett socialdemokratiskt parti, och det har lett till ordentlig förvirring kring hela begreppet vänster. Militären, som anser sig vara den främsta förvaltaren av Atatürks arv, ser det också som sin sak att försvara enhetsstaten inte bara militärt mot kurdiska separatistiska strävanden, utan också civilt mot t.ex. språkliga rättigheter för minoriteter.
Detta har å ena sidan lett till att begreppet vänster komprometterats för många, å andra sidan till att många som uppfattar sig som vänster har starkt nationalistiska idéer och svårt att acceptera kurdiska krav och ser imperialistiska intriger bakom det mesta.
Under 70-talet fanns det en mycket aktiv studentvänster, som krossades av militärkuppen 1980, men den har lämnat ett besvärligt arv efter sig, ett sekteristiskt drag där sovjet-, kina- och albanientrogna kommunister, trotskister och guevarister kämpat mot varandra mer än mot de lokala makthavarna.
Kvinnorna
på andra sidan
Men när Riitta de senaste månaderna ägnat en stor del av sin tid åt förberedelser av förstamajfirandet har det egentligen en helt annan bakgrund. Hon kom med i aktiva vänstersammanhang på ett ganska ovanligt sätt. Hon har sysslat med översättande och konst och teater i olika former, men ser sig i första hand som lyriker, hon har gett ut flera diktsamlingar på turkiska och en på finska. Just nu finslipar hon en roman och i höst är hon med om att uppföra en teaterpjäs som hon skrivit.
– Min ”politiska karriär” började med att jag skrev en diktsamling som jag kallade Brev till kvinnorna på andra sidan, det vill säga de ungmör som enligt islamisk uppfattning i följande liv väntar de män som gjort en rättrådig insats i detta liv. Den kom ut vid den tiden när muslimska AKP kom till makten och väckte en viss uppståndelse, både hat och kärlek. Jag fick ganska många hotfulla brev och telefonsamtal, fast min avsikt inte hade varit att håna någon.
– Olika socialistiska grupper blev också intresserade och bjöd in mig till vänsterinriktade dikttillfällen. Sedan började jag skriva kolumner i den vänsterorienterade tidningen Birgün, den första under rubriken Vem vinner duellen, Marx eller Gud? Det har jag nu gjort i varannan vecka i två år.
Riva ner murarna
Nu är hon med i en rörelse som försöker samordna vänstern och hon har hälsat på i grupper av olika slag.
– Det är hemskt hur det turkiska samhället är uppdelat i små enheter som är strikt avskilda från varandra, trotskisterna kan inte umgås med maoisterna. Det är en mycket polariserad karta, som slaktarens karta över kons delar i tiden. Många unga har ett sunt behov av att förbättra samhället, de flesta är inte korrumperade.
Riitta har fått lära sig att det kan ta sin tid att sudda ut gränserna.
– Jag har märkt att det finns förbjudna ord och olämpliga sätt att bete sig, att jag till exempel inte ska gå med kjol till maoisternas möten.
Hon inser också att hon inte ska predika.
– Jag ska medge att militärdiktaturen malde sönder mänskor och att jag som västerlänning klarat mig lätt. Våldsapparaten har sått fruktan i samhället. Det är egentligen märkligt att det fortfarande finns sunda vänsterkrafter. Det är bara så sorgligt att de är så splittrade. Tiden är inne att riva de murar som våldet byggt upp mellan de olika delarna av vänstern, och där vill jag vara med. När jag rört mig i olika vänstergrupper har jag märkt att de alla sitter i sitt eget skåp och inte märker helheten.
Första maj för
tredje gången
Fast hon inte är så svag för AKP:s kulturkonservatism, vill Riitta berömma partiet för att det öppnat samhället och till exempel på nytt gjort det möjligt att fira 1 maj. För två år sedan kunde det ske för första gången efter 1977 då omkring 80 första maj-firare sköts ihjäl på Taksim-platsen i Istanbul i en ännu ouppklarad massaker.
– 1 maj blev sedan en diktaturens festdag. Nu kan på nytt en miljon mänskor samlas för att sjunga frihetens sånger.
Den första gången vänstern på nytt kunde fira 1 maj i Istanbul år 2010 var Riitta med i kulisserna, men 2011, när mötet arrangerades av medborgerliga och politiska grupper, var hon med som talare.
– Jag talade om hur en mänska som jag, född utanför Turkiet, ändå kan känna sig ha rätt att ta till orda och ta ställning. Det var en viktig och rörande festlighet. I massakern dödades både unga studenter och äldre mänskor. Nu var deras barn och barnbarn där med foton av de dödade. Det grep också opolitiska mänskor.
Nu hoppas hon 1 maj i år ska öppna nya perspektiv framåt.
text Peter Lodenius
