I sin nya fotobok Skogsåret har Heikki Willamo sökt sig till den sista skärvan av orörd natur i sina hemtrakter i Karislojo och förevigat den i trolska bilder där mörkret överväger stort, som i kosmos självt, skriver Nalle Valtiala.

Hökskogen var min första bekantskap med Heikki Willamos raffinerade fotokonst. På ett ställe i boken står att läsa om duvhökens läte: ”Skriet ekar runt skogen, griper djupt som det alltid gör – fortfarande, efter alla dessa år. Det innehåller löften och hetsar upp fantasin. Det är mer än höken själv.”

Läsaren frestas här till en metaforisk tolkning. Skogsnaturen i all ära, men i jämförelse med de vackraste naturbilderna kan den mången gång göra ett blekare intryck. Förklaringen är en laboratorieteknisk hemlighet, fördjupad av de gränslösa möjligheter som dagens avancerade cybernetik erbjuder. Förmodligen vore det fullt möjligt att åstadkomma en perfekt bildsvit om skogen, utan att en enda gång snubbla över en rot. Vilket dock ingalunda varit modellen för Heikki Willamo.

Han är en skogsmänniska i thoreausk mening; skogen är hans andliga landskap. I Hökskogen är titelgestalterna hans själsfränder. ”Stundvis kan jag förvandlas till en hök”, skriver han på ett ställe. Och på ett annat: ”Plötsligt hör jag duvhöken skrika och i samma ögonblick omlindas jag av skogens varma beröring. Höken lockar mig och bjuder sina vingar till lån. Jag vacklar en kort stund på kanten av sluttningen, släpper sedan loss och hoppar. Breder ut vingarna, slår några slag och glider in i djupet av min skog.”

Hökskogen, mer eller mindre helt översatt av Mats Elfström och Rolf Oinonen, är resultatet av tio års träget arbete under fyra årstider, oändligt utdragna vänteperioder, som i korta epifaniska ögonblick lett till utlösning. På praktbokens sidor har en till synes orörd trollskog vandrat in, med sina höga granar och rotvältor, med sina nötkråkor och järpar och slagugglor. Ständigt svävar duvhökens ande över trädens toppar. På pärmen och dubblerad inne i boken framträder den formfulländade flygaren i dramatisk pose sedd rakt framifrån, med vidöppet gap och vitt uppspärrade pupiller. En bild av vankfri skönhet. Hur kan så många rikta sitt blinda hat mot en sådan varelse?

Willamo tvekar inte med svaret. ”Kulturens grepp om människan är väldigt ytligt och tunt, moralen är för engångsbruk som allting annat.” Varför skulle hökskogens bevingade själ skonas när själva skogen drabbats? Visserligen mindre av hat mot träd än av kärlek till guld. Halvvägs genom sin bok avslöjar konstnären att den natur han återgett inte är någon intakt skog utan endast består av enstaka spillror mellan kalhyggen. I andra delen söker han sig därför till en annan plats, den sista skärvan av orörd natur i hans hemtrakter (Willamo är bosatt i Karislojo). Inne i skogen finns en tjärn och ett djungellikt alkärr genom vilket en bäck slingrar sig. Framför allt finns där ett annat hökbo, långt bättre skyddat än det han tidigare dokumenterat, beläget i en bobjörk mitt i ett upprivet hygge.

med svartvita ögon

Någon karta över denna lustgård är det inte lönt att söka i boken, lika litet som i dess fortsättning Skogsåret, vilken jag föreställer mig har kommit till i samma habitat. Som berättaren i Moby-Dick konstaterar apropå söderhavsvilden Queequegs hemö, finns sanna platser inte på kartan. Andemeningen är givetvis den att då är de inte länge sanna. Någon vallfärd till Willamos magiska skog står ingalunda på agendan. Må var och en upptäcka sin egen skog, men om skönhetsupplevelserna där blir lika sublima som de som erbjuds i Skogsåret har ett under skett.

Ett faktum är att en metamorfos ägt rum sedan Hökskogen. På min personliga rangskala över naturåtergivning befinner sig det svartvita fotot ett pinnhål högre än färgbilden; ovanför står endast gudabenådade tecknare som Gunnar Brusewitz. Med sin nya bok har Heikki Willamo nu klättrat upp till följande gren, samtidigt som han ställt om sig också i ett annat avseende. Vi tar den försvunna koloriten först (i Rolf Oinonens översättning):

”Jag försöker se skogen med nya ögon, men den bibehåller sin skönhet. Köldmorgonens orangefärgade ljus spelar i trädens toppar, nedanför härskar skuggornas kalla blånad. Snön formar fantasifulla skepnader av vindfällen och grandungar. Under molniga dagar är de ljusare nyansernas mångfald som en rogivande tavla. Jag tar bilder, nu svartvita. Också de är vackra, men på ett helt annat vis. Beslutet är lätt. Jag börjar iaktta världen med svartvita ögon.”

Också i mina ögon är resultatet ett konstnärligt lyft, ingen lätt sak att åstadkomma då Hökskogen är utgångspunkten. Bilderna i den nya boken vilar mer eller mindre alla i ett trolskt halvljus. Förhäxad sjunker jag in i en snöinhöljd rotvälta omgiven av mörka granar, betraktar de skira silhuetterna av en trio linneor i skymningen, sugs in i en sparvugglas stränga blick. Alltsammans i ett ljusdunkel där mörkret överväger stort, som i kosmos självt. Och nu dyker en kavat liten flygare med triangelhuvud upp.

Tofsmesen, som med kraften av knappa tio gram knuffat duvhöken ut i kulissen. Den hemkära stannfågeln, endast fyra gånger avporträtterad i Hökskogen, här mest gynnat alter ego i sin egen rätt:

”Om människan har en själsfågel är tofsmesen min. Av skogens bevingade varelser står den mig närmast, orädd, uttrycksfull och beskäftig som den är. Den omges av saga och trolldom, den är som skogen själv, en tomte i brun klädnad och en grå, fint broderad toppluva. I dess sällskap tog jag mina första steg som skogsfotograf, den var vägvisaren till min egen själsskog. Jag tycker väldigt mycket om den lilla varelsen.”

Så var det en gynnare i toppluva som visade vägen in till det vilda, som i så många år varit Heikki Willamos arbetsfält. Om ett bättre kontorslandskap finns har det i varje fall undgått mig. Och Heikki Willamo, det är jag säker på. Med konstnärens ögon, som själv lånat dem av Parus cristatus, ser jag tofsmesen med utbredda vingar flyga in i dunklet under mörka granar. En glimt av evigheten, bevarad med ett enkelt klick.

Nalle Valtiala

Heikki Willamo: Hökskogen. Suomen Luonnonsuojelun tuki Oy Övers: Mats Elfström och Rolf Oinonen.
Heikki Willamo: Skogsåret. Maahenki, 2012. Övers: Rolf Oinonen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.