Lynne Ramsays första film efter Morvern Callar (2002) var värd att vänta på. We Need to Talk About Kevin som bygger på Lionel Shrivers bok är skicklig och komplex, samtidigt traumatiserande och helande – ett försök att komma under huden på en mamma vars son är en psykopat och en massmördare.
Att skaffa barn är en rysk roulette: ingen kan förutse hur de blir. Att psykologisera kring att barn som inte fått tillräckligt med kärlek ”blir fel” ligger i tiden, men det pris som Eva (Tilda Swinton) betalar för sin kärlekslöshet är lite väl högt. Sonen krossar sin mammas värld och blir en källa till hennes martyrskap.
Filmen utestänger ingen men kräver en del av sin publik. We Need to Talk About Kevin består av en massa flashbacks som vi måste pussla ihop till en berättelse. Den är en av de mest kalejdoskopiska filmer jag sett.
En gång var Eva en framgångsrik reseboksförfattare och bodde på Manhattan. Efter att ha bildat familj med Franklin (John C.Reilly) flyttar hon till en villaförort.
När man väl fått barn slutar livet att vara ett äventyr. Under den polerade ytan bubblar Evas frustration på ett sätt som för tankarna till Sam Mendes drama Revolutionary Road. Evas isolering är så smärtsam att jag önskar att hon skulle överge familjen och bara försvinna, som Laura i Stephen Daldrys Timmarna.
Som baby hade Kevin (Ezra Miller) kolik. Senare kom problem med talutvecklingen och pott-
träningen. Värst var Evas oförmåga att anknyta till pojken. Den obligatoriska amerikanska frasen ”I love you” har aldrig låtit mera falsk.
För några korta ögonblick visar Kevin sin barnsliga utsatthet, men annars är han omänsklig genast från början. En episod med Halloween upplevs som en hänvisning till John Carpenters skräckfilm med samma namn. Miller gestaltar Kevin som en förförisk, arrogant hybrid av Alex i A Clockwork Orange och några japanska bad boys från filmerna med Jun Matsumoto. Överlag finns något asiatiskt med filmens Kevin. Hans vapen, en pilbåge, för tankarna till samurajerna.
De suveräna rollprestationerna och det mästerliga fotot kompletteras av ett genomtänkt soundtrack. En gång var Ramsay stillbildsfotograf. I en scen ser vi Eva mot bakgrunden av Andy Warhols berömda soppburkar. Individens osynlighet och alienation är filmens teman. På ytan är t.ex. familjepappan en sympatisk ges-talt, men i själva verket kommunicerar han inte med Eva. Deras stora, tomma villa är en symbol för det vakuum de lever i. Inga släktingar, inga gäster. Familjen är ett hermetiskt slutet system.
Scenerna med Kevin och Eva hör till filmens starkaste. Omedvetet lever de i en oidipal symbios och är rätt så lika varandra. Finalen känns som en öppning, trots att den inte ger några riktiga svar.
Zinaida Lindén
We Need to Talk About Kevin. 2012. Manus: Lynne Ramsay och Rory Kinnear, efter en roman av Lionel Shriver. Regi: Lynne Ramsay. Foto: Seamus McGravey. Musik: Jonny Greenwood. I huvudrollerna: Tilda Swinton, Ezra Miller, John C.Reilly
