Michel Ekman talade om kritikeruppdraget och sin nyutkomna bok Utanför tiden under Folkets Bildningsförbunds filosoficafé den 15 april. Filosoficaféet hölls som vanligt i Restaurang Skolan i Åbo.
Ekman började med att fråga sig vem det är som ger kritikeruppdraget. Det enkla svaret är: den som beställer texterna. Och det kommersiella uppdraget, som hör ihop med beställarens roll, handlar om att göra reklam för böckerna, vare sig man som recensent vill eller inte, och att samtidigt bidra till att den publikation man skriver i säljer.
Den andra ”uppdragsgivaren” är ansvaret inför den litteratur man skriver om.
– Det är det viktigaste: uppdragsgivaren är läsaren i mig själv – jag har aldrig upplevt läsarna “där ute” som uppdragsgivare, jag har bara en dunkel uppfattning om vem de är. Man hör dessutom sällan av sina läsare. Det är min läsning av boken som är min drivkraft: en intim relation till litteraturen man skriver om. Det handlar bland annat om att övervinna likgiltigheten, den passionerade motviljan eller den stora glädjen man känner inför ett verk. Oftast ligger känslorna någonstans mitt emellan.
Ekman tog upp frestlesen att börja uppleva sig själv som ett varumärke, en frestelse som hänger ihop med att man etablerar sig som ett namn.
– Man börjar uppfatta sig själv som en viss typ. Jag har tidvis upplevt det som ett stort problem. Ska jag vara min upplevelse trogen i konflikt med den typ av skribent eller kritiker jag börjat uppfatta mig själv som?
Konflikten hänger delvis ihop med den makt man tar sig som kritiker, även om Ekman flera gånger sa att han ansåg att den makten var mycket liten.
– Alldeles nyligen åt jag lunch med en begynnande författare som ettrigt frågade varifrån man tar rätten att uttala sig om en bok. Mitt svar är att man bara kan göra sitt bästa, det finns ingen auktoritet att hänvisa till. Det är den bristen man kan frestas att kompensera med att förhålla sig till sig själv som ett varumärke. Som om varumärket hade en auktoritet i sig. En annan fara i jobbet som kritiker är att man börjar välja att bara läsa och skriva om det man på förhand vet att man själv tycker om. Risken är att ens urval blir snävt och att man bara tar i sådant man är bekväm med.
Samtidigt är Ekman lite rädd för vad som ska komma inför varje ny bok från en favoritförfattare: kommer han att förlora något genom att läsa detta?
– Det är lättare att dra sig tillbaka och läsa Tolstoj eller Proust. Då ställs man inte till svars, vilket man gör för det man skriver som kritiker.
Efter Ekmans inledningsanförande fick publiken ställa frågor. Följande är ett urval frågor till Ekman och svaren han gav:
Måste man såga för att sätta sig i respekt?
– Jag anar att du avser att recensionen kan vara skriven med affekt – är frågan en kritik?
Ibland har vissa sågningar inte känts trovärdiga, man får intrycket att det ligger någon personlig relation till författaren i bakgrunden.
– Jag försvarar affekten i mitt eget skrivande. Jag tycker att man ska sätta sina känslor i blöt och visa dem. Tidigare har jag varit förtjust i ironin men sedan en tid tillbaka vill jag slippa den. Och angående affekten: det är ens moraliska plikt som kritiker att blottställa sig, istället för att ge allt man skriver ett vitsord mellan 7½ och 8½. Och vad gäller relationer är det främst rikssvenska samtidsförfattare jag skriver om. Jag känner inte en enda av dem. Finlandssvenska författare blir jag mer och mer restriktiv med.
Varför krymper recensionernas utrymme i dagstidningarna?
– Ingen redaktion vågar längre utgå från att det finns en läskrets som vill läsa 10 000 tecken om en nyöversatt roman. Omfånget på en recension har nästan halverats. Och när redaktionen kräver att man inte överskrider 2 500 tecken får analysen stryka på foten.
Vad är det mer än analysen som går förlorad?
– Oförskräcktheten i tilltalet. Mycket av kritiken börjar lätt handla om krystade försök att väva en text kring en poäng.
Varifrån kommer kravet på att korta ner? Vem är det som driver genom detta?
– Förslag på att begränsa det högkulturella återkommer ständigt. Istället för ordentliga kultursidor blir det livstilsjournalistik, det vill säga texter om tulpaner, bilar och kryssningar. Litteraturkritiken har delvis försvunnit ut till bloggarna. Och det är värdelöst så länge det inte finns ett samtal. Att ha litteraturkritik i en dagstidning är att hålla igång ett pågående samtal om litteraturen.
Marcus Prest
