Det som Emir Kusturica visat att han kan i sina filmer fallerar betänkligt när han vänder blicken mot sig själv, skriver Johanni Larjanko.
Han kommer in i rummet, med de grova kängorna fortfarande på. De drar in lera på mattan. Han doftar tobak och gamla minnen. Blicken är envis. Hårkalufsen är ostyrig. Han lever poetliv.
Han talar fort, i avbrutna meningar, snubblar över orden. De är inte hans vänner. Hans vänner heter Haro, Pasa, Njego. Han minns dem, men när han återkallar dem blir de något otydliga. Han försöker igen, ännu mer detaljrikt. Men det är som förgjort, det är lika lätt att drunkna i detaljer som i havet bortom horisonten. Ordvågorna fortsätter att plaska mot tidens klippor, fast beslutna att gröpa ut ett hål stort nog för ett minne att bevaras i. Minnet är det enda som blir kvar av alla dessa människor, samtal, lekar, beröringar.
Med händerna över huvudet springer han genom staden, den sjunkande staden som gav honom berättelserna. Det är bråttom, men Titanic får inte falla, den är hoppet, de första tecknen på mening i slöa ögon. Det är bråttom, tiden börjar ta slut. Och när tiden tar slut upphör syret.
Marken kommer emot. Naturligtvis.
Hon heter Snezana och är det skönaste som vandrat på jorden. Hennes ögon är att dö för. När hon ser på dig smälter du och upp blir ner. Tungan blir ett sandpapper och tiden stannar. Ni är båda nio år och orden gör dig inte rättvisa. De blir billiga plastflimsor som täcker det vackra ljuset, den smidiga rörelsen.
Orden är kantiga och slår mot minnets skirhet. Klyschor bygger en mur där detaljerna är murbruk. De täcker också över futtigheten i ett liv.
* * *
Peter von Bagh talar ofta och gärna om filmer som är större än livet. När Emir Kusturica skriver sin egen berättelse går han andra vägen. Han är grabben i graven brevid som radar upp minnesbilderna. De där som delas av så många, men ändå inte lyckas bli universella och livskraftiga metaforer. De sprattlar en stund i garnet, sen slaknar de.
Kanske beror det på språket, fast ärligt talat så tvivlar jag. Sanningen är enklare än så. Konstnärer, gatsopare, kökspredikanter, hemmafruar, vetenskapsmän. Allas liv kan silas ner i några få ingredienser. Och allas liv, oavsett hur färgrika, kan också radas upp som franska streck i en powerpoint. Att skriva en självbiografi är därför en svår konst. Att forma en historia av det liv du levt låter sig inte göras utan kompromisser. Jag tror inte på en förenklad orsak-verkan-teori. Inte heller på ödets tatuerade hand som visar sig när du zoomar ut.
Livet är ett planlöst vandrande utan mål och mening. Försöken att reda ut krokarna och spinna en röd tråd görs ofta på bekostnad av den mystik som omger oss alla. Att skriva memoarer är att bygga en motorväg in i gläntan. Och när du tar bort förlåten finns ofta inte mycket kvar. Det blir en slumpens lek med ödet.
Runt omkring krasar samhällsbygget isär under fotsulorna, som den sociala konstruktion det är. Utvecklingen är otäck, ju mer vi lär oss desto mindre vet vi. Barndomens okomplicerade kaos ersätts av vuxenlivets spratt. Skrapar du aldrig så lite på ytan så stirrar skräckens fula ögon fram, gör din granne till en fiende, dina kollegor till beräknande svin. Historien skrivs av vinnarna. Och om vinnarna är massan sipprar glömskan fram ur sprickorna och täcker de gapande såren, de sönderskjutna husen, den förlorade hedern. Den bilden fångar Kusturica bra med alla sina avledande berättelsemanövrar. Jugoslaviens implosion har fastnat på näthinnorna, och in bland denna politik kilar råttorna och berättelsen förbi. Han är fånge i sina minnen, och lyckas inte sålla fram storyn, han saknar distans och han saknar verktyg. De ersätter han med ett överflöd av detaljer, och en räcka intetsägande namn.
Om vi är huvudpersonerna i våra egna inre filmer om oss själva är vi dåliga regissörer. Vi vill ha med för mycket. Uttrycket kill your darlings får en lite annan innebörd här, men borde vara viktigare än någonsin för att hålla läsaren vid liv. Det som Kusturica visat att han kan i sina filmer fallerar betänkligt när han vänder blicken mot sig själv. I kampen mot glömskan vill han ”skriva en bok och städa upp bland hjärncellerna där mina minnen driver omkring. Med hjälp av de skyddsänglar till författare som en gång lärt mig tänka och tala, ska jag ur denna anhopning av minnen, utvinna sådant som annars kommer att gömmas för alltid.”
Och så föds kapitel efter kapitel. Men de går i otakt. Att få höra insidestoryn från ett land som inte längre finns och som levde enligt en modell som inte längre hör till denna världen kunde ju bli en bra story, eller hur? Att Kusturica dessutom var kontroversiell både i det systemet och utanför det, och att han inte känner några behov av att stryka medhårs eller slicka baktill borde ha bäddat för en lite större bang. Tiden och platsen var rätt, livet fullt av färg och sälta på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag. Men resonemangen blir på hälft, bilderna skisseras upp men fördjupas inte. Istället erbjuds vi soundbites i form av korta sekvenser.
* * *
Det blir snart en nationell sport att tala om brister i systemet i förtäckta ordalag, att leva av, i och utanför systemet är fullkomligt normalt, och leder såklart till en ökande schizofreni. Över det hela Titos vakande öga, och Jugoslaviens president som i bara strumplästen uppmanar till en liten smula eftertänksamhet, för ungdomen är en tillfällig villfarelse. Den hemstickade kommunismen låter ljusen lysa igenom sprickorna och livet fortgår. Det är klart att sandslottet är byggt på luft. Och dessutom är det inget riktigt slott, men man tar vad man har. Växa upp skall man ju ändå, oavsett tid och plats.
Att sen försöka förstå vad fan det var som hände är inte lätt. Perspektiven förskjuts och blöts upp av erfarenhetens sentimentalitet. Små detaljer kan framstå som livsavgörande och kan verka belysa senare vägval. Vårt behov av sammanhang tycks stort, och vår tids rädsla för kaos än större. Ursinnigt sållar vi fram ännu några detaljer, något som slutligt ska visa att vi är goda människor. Såna som man kan älska, trots alla plumpar i protokollet. Till slut har vi lindat så mycket bandage runt kroppen att inte en enda bit hud syns. Då tar boken slut, i ett slags gräl med sig själv. Det var väl inte så här det skulle bli?
Johanni Larjanko
Emir Kusturica: Döden är ett obekräftat rykte. Norstedts, 2012.