Studentteatern tar sig an en svår utmaning med Åsa Lindholms mångbottnade pjäs Om flickor kunde döda.

I den svenska dramatikern Åsa Lindholms pjäs Om kvinnor kunde döda träffar vi tre sargade kvinnor, som alla bär på bagaget från en traumatisk händelse i barndomen. Med hjälp av absurda förvecklingar och ett stiliserat uttryck undersöker Lindholm hur kvinnorna bearbetar sina skuldkänslor i vuxen ålder. Vi har Tam som känner sig som en så misslyckad mamma att hon gör ett drastiskt val för att ge sin tre-
åriga son ett bättre liv, Anna som skriver en succébok om händelsen och sedan blir allt tjockare i sina samvetskval och den apatiska Mary Lou som låter sin omgivning styra hennes livsval.

Gränsen mellan verklighet och fantasi är mer än suddig i denna historia, och tolkningsmöjligheterna är många. Redan från början sås fröet till tanken om att Tams son i själva verket är hennes eget fantasifoster. Rutinerade skådespelaren Mia Portin gör rollen med sådan naturtrogenhet och känsla att den på sätt och vis stiger fram som pjäsens huvudroll utan att manuset kanske avsett det. En annan dominant figur, inte minst för den ”fläskdräkt” som skådespelaren tvingas gunga omkring i, är Anna, som har någon form av Stockholmssyndrom för den mansslusk (Niklas Rutenberg) som trakasserar henne på de dagliga promenaderna och aldrig säger något annat åt henne än att hon är fläskig. Michaela Rosenback gör rollen med härlig närvaro och lugn och skapar ett fragilt porträtt av en kvinna som i sin självvalda isolation inte drömmer om annat än att bli sedd och accepterad. Alexandra Granberg har blivit förlänad med den kanske knepigaste rollen som den undfallna Mary Lou, som i all sin normalitet blir den mest mystiska av de karaktärer som rullas ut på scenen. Vad ser hon i sin flickvän, den dominanta, egocentriska och våldsamma Bibbi (Edit Lindblad)? Varför låter hon alla sina nära trampa över henne? Pjäsens utan tvivel mest gripande scen är då Mary Lou efter alla år av tystnad och underdånighet skriker ut ”Jag vill inte det här!” bara för att inse att skriket kommer alldeles för sent.

Överdrifter

Berättelsen går framåt nästan i sketchformat, ibland som flashbacks till skoltiden, ibland i vuxenlivet och tidsramen är ställvis en aning förvirrande. De absurda situationerna bjuder både på skratt och eftertanke. Regissören Anna-Sofia Nylund har valt ett grepp som flörtar med överdifter, när det gråts kramar man ur en skurtrasa på scenen och när man är tjock är man bokstavligen uppuffad med kuddar under tröjan. Scenbilden domineras av tre golvlampor som skådespelarna ideligen byter skärmar på. Dels fungerar det som byte av skådeplats, men det är tydligt att Nylund också har avsett någon sorts metafor. Skådespelarna ömsom tänder och släcker lamporna, också då platsen förblir densamma. För mig blir avsikten oklar, och eftersom detta opererande med lampor i så hög grad dominerar skeendena på scenen, önskar jag att nån form av förklaring skulle ha getts.

Trots absurditetsnivån är de olika historierna i sig lättfattliga och konkreta. Problemet är att de aldrig riktigt knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Man får känslan av att Åsa Lindholm vill säga något djupt med Om flickor kunde döda, men riktigt vad det är förblir höljt i dunkel. Kanske är det här också meningen. Kanske är det just sinnets dunkel som porträtteras? Är Tam verkligen en så dålig mamma som hon intalar sig, eller är sonen enbart hennes eget fantasispöke dit hon kan projicera sin egen oförmåga att ta itu med sin låga självkänsla? Är Anna verkligen tjock som en gris, eller är den boll vi ser på scenen spegelbilden hon ser för sitt sinnes öga? Och framför allt, är den tragiska händelse som fungerar som ursäkt för alla tre kvinnors skuldkänslor verkligen verklig? Eller är den endast en symbol för en kollektiv kvinnlig skuldkänska, det ok av inbillad mindervärdighet som Lindholm anser att kvinnorna ska frigöra sig från?

Växande Pjäs

Studentteatern gör ett berömligt jobb med en pjäs som skulle vara svår för vilken proffsteater som helst att sätta upp. Entusiasmen och spelglädjen ger en extra växel åt föreställningen och vissa av skådespelarprestationerna är ställvis glimrande bra. Om flickor kunde döda är i Studentteaterns tappning en pjäs som växer till sig då man reflekterar över den. Strax efter föreställningen är den främsta känslan en av förvirring, men då man börjar analysera undertexterna stiger en fascination fram och de små grå cellerna sätts i arbete. There is more here than meets the eye.

Janne Wass

Om flickor kunde döda. Manus: Åsa Lindholm. Regi och bearbetning: Anna-Sofia Nylund. I rollerna: Mia Portin, Alexandra Granberg, Edit Lindblad, Michaela Rosenback, Lina Bonde, Isabella Lindblom, Sandra Ström, Niklas Rutenberg, Robin Forsberg.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.