Anna Simberg är författare

Det är inte alltid lätt att hålla sig jämvuxen, så vuxen man är. Jämvuxen – så där som jämlik eller jämställd. Eller jämnvuxen – fast inte som gräsmattor och buskar – utan jämnt vuxen.

Jag tycker att jämvuxna relationer är de vilsammaste. När jag vet att alla i sällskapet tar ansvar för sitt beteende, också fast de är barn eller förälder till någon. När jag kan lita på att de frivilligt kommer att välja den adekvata rollen beroende på vad som krävs av situationen, t.ex. vuxenhet för att kommunicera rakt med andra, föräldraskap för att ta extra mycket ansvar eller barnkommunikation – också vuxna emellan – när man leker.

Eric Berne skrev om det här på sextiotalet. Det han sysslade med var transaktionsanalys som bl.a. diskuterade begreppen ”förälder – vuxen – barn” i var och en och hur vi möter andra personers ”förälder – vuxen – barn” när vi kommunicerar. Idealet är att vi sysslar med komplementär kommunikation, säger han, där båda är överens om vad som gäller. Om t.ex. en förälder anslår förälder – barn-kommunikation, och barnet svarar barn – förälder är allt frid och fröjd. Eller vuxna väljer vuxen – vuxen-kommunikation. Men ibland, säger han, när man anslår vuxen – vuxen-kommunikationen med nån svarar den andra t.ex. med förälder – barn och läxar upp en, eller väljer barn – förälder-kommunikation och börjar trotsa en. Då uppstår korstransaktion, säger Berne, och kommunikationen avstannar. Kommunikationen fortsätter om någondera går med på den andras förslag och faller in i rollen. Antingen stupar man handlöst in i den andras ton eller så återgår den andra till ens ursprungsförslag, dvs. vuxen – vuxen-kommunikation.

Korstransaktion är pinsamma lägen, i synnerhet om man själv är den som korsar till det hela. Medan man hoppar mellan alla de nämnda tillstånden, beroende på vem man för tillfället har att göra med, är det lätt hänt att man halkar och trasslar till det med allsköns övermyndiga eller halvinfantila personer. Att inte själv strula till det förutsätter såklart att jag håller mig någorlunda jämnt vuxen. Att märka när jag spelar de starka föräldrarollerna Kringvandrande terapeut, Klok farmor, Uppmuntrande lärare och Dotter som tar hand om gamla föräldrar. Att inte falla huvudstupa ner i de svaga barnrollerna Övertrött gnällare, Ensamt barn, Bekräftelsesjuk partner, Flyende fegis och Allmänt krånglig person.

Och om jag lyckas hålla något så när styr på mig själv, hur tackar jag då nej när jag bjuds upp till korstransaktion av nån annan? Utan att tacka nej till personen? Är det bara att visa: ”Jag utgår ifrån att du kan ta ansvar för dig själv. Jag är inte med i spelet. Jag tackar nej till dansen du bjuder upp mig till – vill inte nu regrediera/vara din mamma/lugna dig/backa upp din narcissism o.s.v. – men jag är här.” Och se vad som händer.

Ibland önskar jag att nån kunde lyfta upp mig ur situationer, vädra mig, och lägga ner mig igen, alltid när det behövs. Fast det är kanske just det en vuxen ska klara av att göra själv.

Anna Simberg

är dramaturg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.