Sverige är ett av de länder i världen som ger mest bistånd per capita – en procent av bruttonationalprodukten. Finland ligger på drygt 0,5 procent (målet är 0,7 procent år 2015). Sverige vill gärna dela med sig av välfärden och slår sig ofta självgott för bröstet då biståndets vara eller icke vara diskuteras. Men frågan är om det verkligen sköts på rätt sätt? Under våren har flera debatter kring ämnet rasat och biståndet i dess nuvarande form har blivit djupt ifrågasatt, främst för att det många gånger inte leder till någon reell hjälp utan mest blir ett spel för gallerierna. Under våren har det också publicerats en rad skönlitterära böcker som behandlar ämnet i fråga och som ofrånkomligt problematiserar Sverige i postkolonialt perspektiv; Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit, Lotta Lundbergs Ön och sist ut är journalisten och före detta SIDA-anställda Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss.

Att närma sig ”tredje världen” genom biståndsarbetarens ögon verkar vara ett tacksamt tillvägagångssätt för att försöka förstå ämnets komplexitet. Efter att ha slagit igen pärmarna till Thorfinns bok infinner sig frågan om hur biståndsarbetaren eller diplomaten skall göra för att inte bli utsugande exploatörer och förtryckare. Att inte dela upp tillvaron i kategorier som rubriceras ”vi” och ”dom”. Jag blir också förvirrad och inte sällan frustrerad av Thorfinns berättelse. Jag misstänker att det beror på att hon inte har kunnat bestämma sig för vilken slags bok hon har velat skriva. Roman? Reportagebok? En redogörelse om svenskt biståndsarbete?

Vagheten gör läsaren irriterad och till slut tappar hon intresset för romanen som helhet. Jag förstår inte varför Thorfinn inte koncentrerade sig på att skriva dokumentärt med sin unika inblick i biståndsarbetarens vardag som hon uppenbarligen har efter att ha arbetat som utsänd i flera år. Eftersom det skönlitterära hantverket inte utförs särdeles väl blir jag till slut mest förargad på romanens stereotypa och ensidigt, närmast klichéartade gestaltade personporträtt, som ställvis tangerar en rasistisk ton, antagligen helt omedvetet. I Thorfinns iver att problematisera biståndsdiskussionen och önskan att ge en inblick i en för många okänd värld sker det på bekostnad av tilltro till läsaren.

Berättelsen är uppbyggd av två parallella historier som till sist vävs in i varandra. Det svenska medelklassparet Sofia och Janne Paulin har precis anlänt med sina två barn till Bangladeshs huvudstad Dhaka, där Sofia har fått ett toppjobb som biståndschef på svenska ambassaden.

Janne är lagom road av att flytta men på grund av en otrohetsaffär ser han det som ett sätt att sona sitt snedsprång och försöka lappa ihop äktenskapet. Ankomsten till det nya landet blir omvälvande. Mötet med fattigdomen, smutsen, slummen och fabriksägarnas utnyttjande av arbetarna kommer som en chock. Samma profithungriga fabriksägare som de spelar tennis med och skålar in helgen med på de luxuösa västerländska klubbarna, där de putsar ut. Familjen får barnflicka, hembiträden, kockar och i all hemlighet njuter de av ett priviligerat lyxliv som de aldrig skulle ha råd med i Sverige. Det svenska och för den delen också det internationella biståndsarbetet framstår milt sagt som ett rent fiasko, där fifflare, både västerlänningar och banglandesher, försöker roffa åt sig av kakan.

Bokens andra historia kretsar kring de två systrarna Mina och Nazrin, som för att inte tvingas bli bortgifta rymmer från hembyn till Dhaka i hopp om en ljusare framtid. Båda sörjer den älskade storasystern Mukta, som bränts till döds av maken och svärmodern för att hon inte fött honom en son tillräckligt snabbt. På så sätt får han också dubbel hemgift. Mest engagerad och drabbad blir jag av systrarnas kamp för att skapa sig ett bättre liv, vilket gör att jag inte kan ta Sofias och Jannes kletiga relationsproblematik på allvar, än mindre uttråkade hemmafruar som ser bangladesherna som lata och opålitliga. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, som det heter i balladen, och dessvärre förstärker Thorfinn aningslöst den tesen. Den största behållningen av Innan floden tar oss är att den lyfter upp frågan om hur bistånd ska hanteras och den visar att det inte finns några enkla svar eller lösningar. Samtidigt som världen fortsätter att vara ekonomiskt ojämlik.

Ylva Larsdotter

Helena Thorfinn: Innan floden tar oss. Nordstedts, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.