Jag skulle göra mig skyldig till hybris om jag ens övervägde att ta itu med företaget att översätta det följande: “Gender and sexual identity categories are becoming increasingly blurred. For example, there are ’physical’ lesbians, ’natural’ lesbians, ’cultural’ or ’social’ lesbians, and ’male’ lesbians (men who position themselves as lesbians.)
There are men with vaginas and women with penises; there are queer butches and aggressive femmes, there are F2Ms and lesbians who love men, queer queens and drag kings, daddy boys and dyke mummies, transsexual Asians, butch bottoms, femme tops, women and lesbians who fuck men, women and lesbians who fuck like men, bull daggers, porno afro homos, lesbians who dress up as men impersonating women, lesbians who dress up as straight men in order to pick up gay men, butches who dress in fem clothing to feel like a gay man dressing as a woman, femmes butched-out in male drag, butches femmed-out in drag. Sexual / social identities are continually being blurred, redefined, performed, questioned…”
Textstycket är taget ur Kelly Ives Cixous, Irigaray, Kristeva. The Jouissance of French Feminism (2007), en bok jag beställde via Amazon för några år sen när jag behövde sätta mig in i fransk feminism. När jag första gången läste det som jag i mina anteckningar kallade ”the parade” kiknade jag av skratt. Men mitt skratt speglade inte någon hånfull attityd, ingen själlös sarkasm. Utan jag skrattade för att jag kände en viss sorts lycka av att bli påmind om till vilken fabulös grad människan faktiskt är homo ludens – den lekande människan.
En liknande tokrolig lycka upprymde mig för en tid sen då jag en lördagskväll satt i en publik och förbluffades av Cabaret New Burleques spex som nämnda kväll utspelade sig i Zagrebs Kino studentski centar. ”Glöm Folies Bergère, det här är Cabaret New Burlesque”, står det på truppens hemsida. ”Nakna flickor i massor, men inga porslinsdockor. Rasande roliga, extremt rock n’ roll, vågat rafflande, fulländade sångerskor som hyllar arvet av en lång och rik amerikansk tradition. Cabaret New Burlesques fräcka artister är bland de bästa i branschen, som med sin kaxighet och överdrift (både vad gäller det verbala och kroppspråket) vet hur man finner elegans och poesi i det absurda”.
Kitten on the Keys (”Sassy”), Mimi Les Meaux (”Cinemascopic”), Julie Atlas Muz (”Arty”), Evie Lovelle (”Glamourous”), Dirty Martini (”Sensational”), Roky Roulette (”Electric”)! Det handlar inte om konst, det handlar inte om sex. Konst och sex hör det fruktansvärt allvarliga till, medan burlesk är ultimat camp och inte tar någonting på allvar.
I sin smått ”burleska” essä Notes on ’Camp’ (1964) räknar Susan Sontag upp några exempel på objekt som utgör delar av campens kanon: ”Tiffany-lampor, Svansjön, en viss sorts sekelskiftespostkort, kvinnomodet från 1920-talet (fjäderboan, klänningar med fransar och pärlor, etc.) och porrfilmer sedda på utan lust”. Med sina flamboyanta fjädrar, sidenspetsar, fransförsedda pärlor (fastlimmade på de för amerikanerna så förbjudna bröstvårtorna) och andra La Belle Epoque-inspirerade attiraljer, är Cabaret New Burlesques artister ortodoxt campa. Bra så, hela traditionen är camp. Burleskens essens har alltid varit att bryta mot konventioner på ett retande lekfullt sätt.
Som litterärt begrepp var burlesk redan anlitat i Italien och Frankrike på 1600-talet. Ordet härstammar från italienskans burlesco (som är bildat av burla: gyckel, drift, narr), och sammanfaller delvis semantiskt med parodi, travesti, pastisch och karikatyr. Vägen från litterärt begrepp till den nya burlesken är dock krokig och går via viktoriansk teaterburlesk (för det mesta travestier på Shakespeare, som i sin tur kan tolkas som en tidig burlesk dramatiker), till music hall och vidare till vaudeville, från vilken burlesken tog djärvare steg och framförallt naknare, för att mot slutet av 1900-talet reduceras till ren och skär striptease uppförd på sliskiga hak. (Det är Kungarnas Las Vegas som idag briljerar med ett Exotic World Burlesque Museum).
Den ”nya” burleskens renässans som tog fart i USA på 1990-talet är en nostalgisk nytolkning av hela genreutvecklningen, med striptease som utgångspunkt. Det är en mix av Titanic Glamour och gangstervärldens sopranosmentalitet. Sex, drugs and rock n’ roll. Och alla dessa fascinerande tatueringar på artisternas kroppar (Mimi Le Meaux som tatueringsikon) för tankarna till en sjörövarkolonialromantikers hamnkvarter från forna dagar, berättelser om dessa, drömscener ur dessa, myter, kulturmönster. Hamnflickor. Alla dessa hamnkvarter, så långt borta. Nånting som gått snett på vägen, för livet är ett lotteri. En man som förlorat allt gick till sjöss, en kvinna dansade omkring halvnaken på en scen, och det var redan en eftergift av Fru Fortuna.
Anteckning nummer 10 i nämnda Sontags anteckningar om camp raljerar sålunda:
”10. Vad gäller camp ses allt inom citationstecken. Det handlar inte om en lampa, utan om en ’lampa’; det handlar inte om en kvinna, utan om en ’kvinna’. Att varsebli camp i föremål och personer innebär att förstå varat-som-spelande-en-roll. Det handlar om metaforen om livet som teater, dragen till sensibilitetens ytterligaste spets.”
Inom liknande citationstecken spelar Cabaret New Burlesque. Artisterna bjuder inte på burlesk, utan på ”burlesk”, dansösernas näckdans är inte striptease , utan ”striptease”, kvinnorna på scenen är inte kvinnor, utan ”kvinnor”. Och därtill är alla dessa gudomliga butch/tomboy femmes inga Femmes Fatales, utan de är ”Femmes Fatales”. De spelar den kvinnofigur som genom historien är vida känd som en självständig kvinna som trotsar traditionella kvinnliga könsroller, genom att vända sitt könspredikament till sin fördel. En Femme Fatale är en kvinna som leker man som leker kvinna. Ibland även på blodigt allvar. Eller en man som leker kvinna som leker man som leker kvinna. På lika blodigt allvar.
Julia Kneževic’
Besök http://www.cabaretsnewburlesque.com
