Kollektivet De Kristallklara vill med föreställningen Isolation förändra sättet att spela och gå på teater och ta upp bekanta samhälleliga teman på ett nytt och fräscht sätt. Tre av de medverkande tar en paus i övningen inför premiären för att berätta mer om projektet som vill ”få ut teatern ur avskräckande teaterbyggnader.”
Det luftiga och öppna Galleri Sinne, beläget på gatunivå mitt i folkvimlet på Stora Robertsgatan, känns trots skärmarna som täcker de stora fönstren långt från sinnebilden av en konventionell teater. En aning dagsljus tränger in, men det är tillräckligt dunkelt för att förtydliga skenet från en overheadprojektor som dessutom är huvudet på en hukande gipsfigur. Stegar, verktyg och diverse byggnadsmaterial är spridda runt galleriutrymmet.
Nyttigt att töja
på gränser
– Det är bra för teatern som konstform att man kan töja på dess gränser, säger Anni Ojanen.
– Vem säger att teater måste spelas i en teater? En teaterbyggnad är så stor, avskräckande. Ett galleri på en gågata är mer lättillgängligt.
Henrik Heselius tillägger att konventionella teatrars repertoarer dessutom är spikade flera år i förväg.
– Teman man vill ta upp kan lätt bli inaktuella och föråldrade medan man väntar på att kunna spela. Galleriutrymmets flexibilitet ger en möjlighet att utveckla och förändra projektet under dess gång.
Också i framtiden planerar De Kristallklara att hålla sig till ett flexibelt format.
– Också om vi hittar ett fungerande koncept i och med Isolation innebär det inte att nästa projekt kommer att se liknande ut. Vi har planer på att experimentera med klubb- och baranpassade format och med film.
Den över tio människor stora gruppen som kallar sig De Kristallklara sysslar till vardags med olika saker men känner varandra privat. Yrken och intressen inkluderar allt från skådespelare, regissörer och musiker till videokonstnärer och fotografer. Ingen jobbar enbart med sitt eget ansvarsområde utan ”alla gör lite av allt”.
– Idén har funnits länge, vi vill hitta ett sätt att jobba tillsammans trots att vi sysslar med olika konstformer. Målet är att inget element ska ta plats från nåt annat utan alla ska stöda varandra.
– Jag har själv som skådespelare funderat mycket på hur man ska anpassa teatern som konstform till vår egen generation, en generation för vilken det är närmast otänkbart att ägna en ledig kväll åt något som en teaterföreställning, säger Henrik.
– Vi vill att folk ska kunna komma hit på impuls, som för att gå på en spelning men få teater på köpet, tillägger Willehard Korander.
Föreställningens inträde är frivilligt och dörren står öppen hela tiden så att man ska kunna komma och gå som man vill, själva föreställningen är också sådan att det inte är nödvändigt att se hela från början till slut för att få något ut av den.
Politik och
självklarhet
Namnet De Kristallklara har flera betydelser.
– Det är å ena sidan en ironisk hänsyftning till att vi formmässigt skapar något som egentligen inte existerat förut och att slutresultatet inte alls är självklart, å andra sidan att vissa saker är mycket lättare och mer självklara än man tror. Sen har det också en koppling till själva föreställningens namn och tema, det känns som vissa saker i vårt samhälle börjar kännas allt mindre och mindre självklara.
Trots uttryckets negativa konnotationer är gruppen öppen och tydlig med att Isolation handlar om politisk konst.
– Politisk konst, särskilt teater, har rätt negativa konnotationer för de flesta. Man börjar tänka 70-tal, stalinism, asful estetik och moraliserande predikan förklädd till konst. Men redan i det tidigaste planeringsskedet var det klart att vi ville ha en konkret idé bakom våra föreställningar, det känns inte så meningsfullt att bara sätta upp nån slumpmässigt vald saga utan djupare innebörd.
– I och med att formatet siktar på att vara mer lättsmält än vanlig teater kan vi också handskas med tyngre teman utan det blir krystat. Vi är inte ideologiskt eller partipolitiskt bundna men vi flaggar färg genom att kommentera och berätta hurudant samhälle vi vill, och inte vill, leva i.
En motreaktion
på en motreaktion
Anni spekulerar kring att en viss sorts konservatism gjort comeback i samhället som en motreaktion till globaliseringen och på grund av att gamla identitetsmarkörer har suddats ut.
– För någon som har levt största delen av sitt liv som finländare är klyftan till att se sig som europé svåröverkomlig. Helheten blir för stor för att man ska kunna anpassa sig, man blir rädd och motreaktionen blir ilsken.
De Kristallklara vill med sin föreställning kommentera inte bara skärpningen av debatt- och åsiktsklimatet i Finland utan också den likgiltighet som hänger ihop med det.
– Det känns som om det under den senaste tiden har blivit allt lättare för människor att uttrycka sig klumpigt och fientligt utan att det kommer nån form av motreaktion, också folk av annan åsikt har svårt att säga ifrån, vilket känns skrämmande!
Otto Ekman
Foto: Unger&Martins
De Kristallklaras föreställning Isolation uppförs på Galleri Sinne till den 18.5. Föreställningen recenseras i Ny Tid nästa vecka.
