Sigizmund Krzjizjanovskij är en av den sovjetiska censurens bortglömda själar. Trots att han i dag jämförs med Kafka och Beckett levde han ett frustrerat liv i anonymitet och fick se sina alster dömas ut av stalinismens nitiska censorer.

Sigizmund Krzjizjanovskij föddes 1887 i Kiev i det dåvarande ryska imperiet. Han var yngsta barnet och den polsk-katolska familjens enda son. Han berättas ha varit sällsynt musikaliskt begåvad, och det var endast slumpen som gjorde att han inte blev professionell musiker, utan inledde studier i lagkunskap och klassisk filologi vid Kievs universitet.

Krzjizjanovskij försörjde sig efter studierna som advokat, men den bolsjevikiska revolutionen gjorde slut på hans karriär. Då arbetslösheten gav honom mer fritid att ägna åt skrivande och filosofi blev resultatet ett par essäer inspirerade av tidigare utlandsresor i Europa. 1919 utkom det han kallade sin första riktiga berättelse, Jacobi och Jacobi, en dialog mellan den tyske filosofen Jacobi och ”summan av alla mänskliga varelser”.

Tillvaron som överstruken

1922 flyttade Krzjizjanovskij till Moskva, där han skulle komma att leva resten av sitt liv. Han försörjde sig på att skriva artiklar och hålla föreläsningar, främst i en dramastudio ägd av konstnären Alexander Tairov, för vars kammarteater han även arbetade som konsult. År 1924 var ett förlag på vippen att ge ut en samling av Krzjizjanovskijs noveller, Sagoberättelser för underbarn, men det gick i konkurs före boken hann komma ut. År 1930 var han en av manusskribenterna till komedifilmen Prazdnik svjatogo Jorgena (S:t Jörgens fest) men hans namn utelämnades ur listan över medverkande i själva filmen.

Den 23 april år 1932 fattade den sovjetiska centralkommittén beslutet att grunda det Sovjetiska Författarförbundet och utnämna Maxim Gorkij till första ordförande. Samma år uttalade sig Gorkij om författare som Krzjizjanovskij som ”förvrider unga huvuden på ett oönskat sätt”, och i och med detta uttalande hade författarens plats bland den ryska 30-talslitteraturens stora skara av ”överstrukna” cementerats.

Året efter Gorkijs uttalande avbeställdes en uppsättning av Shakespeares Hamlet som Krzjizjanovskij arbetat med och år 1934 förhindrades uppsättningen av en av hans egna pjäser, Prästen och löjtnanten. En novellsamling antagen av Sovjetunionens statliga förlag avslogs plötsligt av censuravdelningen. Samtidigt höll författarförbundet sin första årliga kongress där villkoren för accepterad socialrealistisk litteratur sattes upp, villkor som Krzjizjanovskij och hans gelikar aldrig ens förväntades kunna följa.

Alkoholismen

Under trettiotalet avslogs manuskript efter manuskript av Krzjizjanovskij och i sin bitterhet och depression sjönk han djupare och djupare ner i ett destruktivt alkoholmissbruk. Ett av författarens kändare citat lyder: ”Jag drivs till mitt supande av en nykter syn på tillvaron” och man kan anta att just den klara insikten om sin egen utstötthet drev Krzjizjanovskij till att dränka sina sorger i alkohol. Det spekuleras att titeln till Dimtjatij bokal, Den rökiga bägaren, en av författarens sista noveller, syftar på hans förkärlek för berusande drycker.

Trots att en novellsamling till sist lyckades slingra sig genom censuren blev det ändå Krzjizjanovskijs öde att dö okänd. År 1941 var en av hans samlingar precis på väg att publiceras, men den tyska invasionen satte en sista käpp i hjulet och gjorde slut på Krzjizjanovskijs författarskap. Han fortsatte att hålla föreläsningar och arbeta som översättare men slutade skriva eget material.

År 1949 tvingade sjukdom orsakad av alkoholismen honom att flytta in hos sin älskarinna och livskamrat Anna Bovsjek, och med henne framlevde han sina sista dagar. År 1950 kom den sista förnedringen för Krzjizjanovskij som författare; ett slaganfall berövade honom själva läskunnigheten. Ända till slutet kämpade han med att lära sig alfabetet på nytt men misslyckades, och dog den 28 december 1950. Det skulle ta 39 år innan han äntligen publicerades, år 1976 hittades hans arkiv av en slump av den ryske forskaren Vadim Perelmuter, som under Glasnost på senare delen av 80-talet till sist fick chansen att ge ut hans novellsamlingar.

Författarskapet

Krzjizjanovskij hör till modernisterna och är i sitt författarskap influerad av flera stora namn, till vars nivå han också själv höjer sig då han är som bäst. I den Kafka-aktiga skräcknovellen Kvadraturin köper en fattig underhyresgäst i Moskva ett magiskt medel som ska förstora hans sex kvadratmeter stora krypin i stadsdelen gamla Arbat. Då han sedan ska applicera medlet slinter han med handen och spiller av misstag ut hela flaskan. Hans lägenhet börjar växa okontrollerat och för att göra saken än värre kommer statens tjänstemän på besök för att utreda att han inte lurat staten på värdefulla kvadratmetrar, vilket får honom att i desperation slå sönder sin lampa.

Slutet på berättelsen, då huvudpersonen tappar bort sig och går under i sitt oändligt stora, mörka rum påminner så mycket om den kultförklarade moderna skräckromanen House of Leaves att man drar slutsatsen att verkets amerikanske författare Mark. Z. Danielewski måste ha läst och influerats starkt av Krzjizjanovskijs novell.

Krzjizjanovskijs intelligens och vida allmänbildning skiner igenom i alla hans texter och gör läsandet till en varierande stimulans för hjärnan. Han dissekerar i resonemang som ibland till och med driver irriterande långt från handlingen. Allt från fenomenet kärlek (förklarat på ett ytterst underhållande och även tankeväckande sätt i novellen I pupillen) till fenomenet litterära teman samt karaktärers förhållande till sina författare tas upp. Ännu ett citat som tillskrivits Krzji-
zjanovskij handlar om hans skrivande och livsfilosofi och sammanfattar också hans författarskap: ”Jag är inte intresserad av livets aritmetik, utan av dess algebra.”

Otto Ekman

Sigizmund Krzjizjanovskij: 7 Stories. Glas New Russian Writing. Översättning: Joanne Turnbull.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.