Den turkiska vänstern – vad är det för intressant med den? Frågan är på sin plats, tycker Peter Lodenius som följer upp intervjuerna i Ny Tid nr 17 med ett par överblickar.
Allmänt taget kan man säga att Turkiet är intressant som ett land vid randen av Europa där olika europeiska idéströmningar och tendenser speglar sig i en lite mer avvikande form än den vanliga europeiska. Från 1800-talet framåt har ju det osmanska rikets sultaner, de ungturkiska officerarna och den turkiska republikens grundare i tur och ordning försökt europeisera landet på olika fronter, från klädsel till ideologi. Det allra viktigaste tankemönstret har varit nationalismen, en typiskt europeisk idé, som ändå drevs till sin extrema spets av Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk. Av det turkiska exemplet kan man lära sig en hel del om nationalismens fallgropar.
Den turkiska vänstern är inte lika märkvärdig, men i dess historia kan man se en del intressanta drag, som vådan av dels en alltför stark koppling till nationalismen, dels en dragning till väpnad revolution, antingen genom att åka snålskjuts på en militärkupp eller genom gerillakrig.
Min utgångsfråga för samtalen i Istanbul var: vad hände med den turkiska vänstern som var så stark under 70-talet? Jag visste ju en del av svaret: kuppen 1980, den grymmaste av landets alla militärkupper. Den slog sönder vänsterns organisationer och 650 000 människor hamnade i fängelse, där största delen torterades. Militärstyret upphörde så småningom, även om mycket av generalernas flitiga hantverk blev bestående, som t.ex. konstitutionen.
Vänstern har ändå inte kunnat samla sig utan den har i parlamentet företrätts av någon enstaka representant, om man bortser från de kurdiska deputerade, som ofta nog är vänster men ändå huvudsakligen har en agenda som inte entydigt kan placeras in på en vänster-höger-axel.
Atatürks republikanska folkparti (CHP) har kallat sig socialdemokratiskt, men det har för mig varit omöjligt att se det som vänster: det är ett parti för supernationalism och persondyrkan som blickar tillbaka på 20-talet, som godkänner militärkupper för att återskapa det gamla väldet och som stöder eliten mot folket. När Turkiet demokratiserats under det senaste årtiondet har det mest varit det värdekonservativa islamiska partiet AKP:s förtjänst – CHP har bromsat av alla sina krafter, vilka lyckligtvis är begränsade. Men mina samtal visade i alla fall att många fortfarande räknar in CHP i vänstern.
Hur har det gått såhär?
Bingöl Erdumlu är en vänsterveteran, som inte på länge varit politiskt aktiv, men som funderat en hel del på hur det gick som det gick. Han verkade som ingenjör och var fackligt aktiv på flera stora arbetsplatser. Senare bodde han några år i Holland. Nu lever han som pensionär på Büyükada, den största av Prinsöarna i Marmarasjön, mellan Istanbuls europeiska och asiatiska del.
Han börjar sin berättelse med den turkiska befrielsekampen och kriget mot Grekland på 20-talet som stöddes av Sovjetunionen och Lenin.
– I kampen mot västliga makter uppstod ett slags allians mellan Turkiet och Sovjetunionen. Men Kemal Atatürk var slug. Han tog allt stöd han kunde få av Sovjetunionen och tillät att de bildade ett eget marionettparti. Men när 15 mänskor kom från Sovjetunionen för att bilda kommunistpartiet likviderades de redan på Svarta havet. Den kommunistiska rörelsen blev starkt förtryckt under Kemal, liksom kurderna och de religiösa. Kemalismen var mycket auktoritär, modernistisk, nationalistisk och halvfascistisk – den påverkades under 30-talet av de fascistiska rörelserna i Europa.
Förutsättningarna för vänstern var inte så goda i Turkiet, påpekar Bingöl. I t.ex. Italien och Grekland fanns det en stark vänsterrörelse baserad på en stor industriarbetarklass, men en sådan saknades i Turkiet. Den turkiska vänstern var vidare påverkad av den starka nationalism som kemalismen representerade. Inom Atatürks parti CHP fanns och finns det många som vill kombinera nationalism och socialism, men vad är det?
– Det blir ju nationalsocialism, ett slags fascism, men folk trodde det var en väg för Turkiet. 80 procent av vänstern trodde på den kombinationen, men det är ingen verklig vänster, säger Bingöl. Han ser den inriktningen som ett slags fortsättning på den ungturkiska rörelsen.
Men det fanns också de som inspirerades av ryska revolutionen, närmast intellektuella. En av dem var poeten Nazim Hikmet, som sökte sig till Ryssland och återvände som kommunist, för att sedan vara tvungen att leva i exil för resten av sitt liv.
Den första militärkuppen
genomfördes 1960 för att störta Adnan Menderes center-höger-koalition och den fick ett visst stöd från vänstern, berättar Bingöl.
– Center- och högerpartierna har nästan alltid fått mera röster än kemalisterna. För att upprätthålla balansen mellan de båda lägren introducerade kuppen vissa kontrollmekanismer som begränsade parlamentets makt genom att stärka konstitutionen, rättsväsendet och byråkratin. Kemalisterna fick sina röster från medelklassen, från lärare, jurister, byråkrater, från sådana som hade nytta av anpassningen till väst, från den styrande klassen inom industrin.
– Juntan beviljade också några friheter för att få stöd från de intellektuella och ungdomen, det gällde yttrande- och pressfriheten och organisationsrätten. Det var friheter som var begränsade, men inte dittills existerat. 1960 var jag 16-17 år och hurrade för armén som gav Turkiet frihet. Nu kunde man finna vänsterböcker i bokhandlarna och läsa Hikmet.
Den traditionella vänstern, t.ex. kommunistpartiet, hade på 60- och 70-talet inte så stort inflytande på ungdomen, på massorna eller inom facket, men i viss mån bland de få intellektuella. Efter Turkiets anslutning till väst likviderades dessa grupper till stor del av polisen.
Under 60-talet öppnades världen
också för de turkiska studenterna, som liksom unga på andra håll påverkades av Vietnamkriget, Kuba och maj 68 i Paris.
– Vi var indoktrinerade som kemalistiska unga, men sedan kom allt detta. Dessutom pågick det en inre utveckling i Turkiet, en industrialisering speciellt i Istanbul och Izmir. Dittills hade nästan 90 procent av industrierna startats av staten. Det var lite som i Sovjetunionen. Men nu började tyska, amerikanska och andra företag investera i Turkiet. En ny kapitalistisk process uppkom i Turkiet och med den en ny arbetarklass. Tidigare hade det funnits stora textil-, stål- och andra fabriker som mestadels ägdes av staten, som också kontrollerade fackföreningsrörelsen. Nu bildades en ny revolutionär fackföreningsrörelse som var stark speciellt i Istanbul.
Utvecklingen medförde en massflyttning av mänskor från centrala och östra Anatolien till Istanbul, vars befolkningstal ökade från en miljon 1950 till tre–fyra miljoner på 70-talet.
– Det ledde också till en förändring i massornas politiska beteende. I juni 1970 försökte center-högerregeringen under Süleyman Demirel driva igenom en lag för att undertrycka denna vänstersinnade fackföreningsrörelse. Då samlades 100 000 mänskor i Istanbul för att protestera mot lagen, det var som ett slags Istanbulkommun. Jag är fortfarande stolt över att ha varit med om det. Sedan utlystes undantagstillstånd och många kastades i fängelse.
Tidigare hade vänstern varit präglad främst av kemalismen, nu påverkades den också av fackföreningsrörelsen.
Andra inspirationskällor
dök upp i arabvärlden, som Gamal Abdel Nasser i Egypten och baathpartierna i Syrien och Irak.
– Libyens Gaddafi blev en idol. Om han kan ta makten kan vi också göra det, sade man. Det ledde till tanken att vi skulle stöda revolutionära tendenser inom armén som kunde göra en kupp, som i Peru.
Också gerillarörelserna i Latinamerika och stadsgerillan i Europa inspirerade och små gerillagrupper bildades. Men Nato var på sin vakt.
– Turkiet var mycket viktigt för Nato och USA i det kalla kriget och man såg faran i den unga vänstern. Turkiska Gladio var stark och infiltrerade vänsterrörelsen och genomförde provokationer. Polisen visste vad den skulle göra och väntade på det rätta ögonblicket för att slå till.
Gladio var ett av namnen på de hemliga stay behind-organisationer som bildades i de flesta europeiska Natoländer för att kunna fortsätta kampen om kommunisterna kom till makten på demokratisk väg. Gladio var egentligen den italienska organisationen som skaffade sig ett betydande inrikespolitiskt inflytande. Den motsvarande turkiska organisationen utvecklades med tiden till Ergenekon, det hemliga halvmilitära nationalistiska nätverket, som nu är föremål för en mammuträttegång.
Bingöl, som studerat till ingenjör vid Middle East Technical University i Ankara, ett av Turkiets ledande universitet, var då aktiv inom den revolutionära rörelsen Turkiska folkets befrielsefront.
– Vi trodde på en koalition med kemalisterna, men också på proletariatets hegemoni, liksom på gerillarörelser. Vi strävade efter att organisera arbetarklassen genom fackföreningarna. På 60-talet ledde jag byggarbetarfacket i Izmir, men hade också kontakt med dem som planerade gerillarörelser, liksom med den s.k. vänsterrörelsen inom armén, som dock kontrollerades av Gladio genom infiltratörer. Då såg vi det inte.
Konkurrerande kupplaner
blev en följd av detta.
– Vid kuppen 1960 var vänstern inte organiserad, så de traditionella krafterna tog över. Om nu en liknande kupp gjordes och vänstern var förberedd kunde militärerna följa vänsterns linje, trodde en del intellektuella och författare.
– Den planerade kuppen skulle få stöd av intellektuella och eventuellt också av arbetare. Grunden för detta tänkande var den starka hegemonin för kemalismen. En del gamla kommunister som förlorat tron på arbetarklassen och på en stark proletär rörelse sökte en genväg till revolutionen – om den inte gjordes av arbetare kunde den kanske göras av militärer.
– Men det fanns andra som tänkte mer långsiktigt och marxistiskt och inte trodde på en militär lösning. Några av oss, bland dem jag, tänkte att de fattiga bönder som kommit till de nya arbetsplatserna kunde utgöra grunden för ett revolutionärt proletariat. Vi arbetade bland de
5 000 arbetarna i ett oljeraffinaderi och också i ett stort stålverk. Det kunde ge resultat på längre sikt, inte omedelbart. (fortsättning följer)
Peter Lodenius
