I den andra överblicken om vänstern i Turkiet granskar Peter Lodenius bland annat vänsterrörelsens problematiska förhållande till väpnad kamp.
Studentvänstern efter -68 i Turkiet hade, som Bingöl Erdumlu berättade förra veckan, mycket gemensamt med den på andra håll i världen, men den hade också drag som speglade Turkiets unika historia. Landet hade skapats genom väpnad kamp och då låg det nära till hands för en del att också försöka förändra det med vapnens hjälp. Man utvecklade nya teorier om hur man kunde nå snabbare resultat ”i imperialismens tredje skede” genom att starta en stadsgerilla, som i Latinamerika. Så fanns det de som flirtade med militärerna. Dessa planer kände också kemalisterna och säkerhetspolisen till. Det fanns folk som tänkte på detta sätt speciellt inom den revolutionära ungdomsorganisationen Dev-Gen. Vårvintern 1971 tillspetsades situationen, berättar Bingöl.
– Kupplanerarna inom militären och vänsterradikalerna kände varandra, de gick in för en junta, vi för en gerilla. Vi utnyttjade varandra som skäl för våra kupper. Vår kupp skulle ha blivit något liknande som det som skedde i Afghanistan: till socialismen genom en kupp. Tre dagar före militärens kupp visste vi att de skulle göra den, vi deltog i den för att driva den till vänster, vilket var barnsligt tänkt. Vår revolutionära organisation var redo att angripa USA:s ambassad och liknande mål för att föra kuppen vänsterut. Då skulle det ha gått som i Indonesien. Det skulle ha blivit en stor massaker. Lyckligtvis skedde det inte.
När militären slog till
den 12.3.1971 blev det ingen vänsterkupp. I motsats till kuppen 1960, som genomfördes närmast på överstenivå, var nu hela generalstaben med. Men det sändes inga pansarvagnar ut på gatorna, utan det räckte med ett ultimatum till premiärminister Süleyman Demirel, som avgick. Parlamentet fick sitta kvar. Också vänstern kunde ganska långt fortsätta sin verksamhet.
– Vi genomförde under våren vissa gerillaaktioner i städerna för att motivera och aktivera massorna. Då hände det armén ville. Israels konsul i Istanbul togs som gisslan. Armén arresterade hundratals intellektuella – som inte hade något med gisslantagandet att göra – under en natt, de hade väntat på tillfället. Turkiska Gladio, kontragerillan, visste vad som skulle hända. Jag sade i militärrätten att de visste att konsuln skulle tas som gisslan, men lät det ske. Det var som bortförandet av Aldo Moro i Italien. En del av oss, bland dem jag, var mot att konsuln skulle dödas, medan andra var för det, om regeringen inte uppfyllde våra krav på frigivning av alla fångar m.m. Jag trodde inte att de skulle acceptera kraven. Sedan skedde det samma som med Moro, konsuln sköts. På detta sätt gavs det bästa motivet för statsterror, det var vad de ville. De lät oss skjuta honom, fast de kunde ha förhindrat det. Många av oss sattes i fängelse.
I ett annat intermezzo hade en grupp tagit tre utländska tekniker som gisslan. De lokaliserades och tio gerillamän och de tre teknikerna sköts ihjäl. Bara en man klarade sig av en slump, Ertuǧrul Kürkü. Han blev något av en legend och valdes ifjol in i parlamentet.
– Massakern på dessa tio och hängningen av Deniz Gezmiş och två andra från en annan grupp gjorde dem till legender. Alla sade att detta var modigt. Mänskor har alltid beundrat banditer som vägrar kapitulera för staten. För att de dödades så brutalt blev de hjältar också för nästa generation, speciellt på universiteten. Där tänkte man att de gjort det som skulle göras.
Men såhär borde det inte ha gått:
– Vi stod vid ett vägskäl efter kuppen. Vi kunde ha valt en annan väg. Jag var för den mindre sensationella. Vi skulle inte ha tagit konsuln som gisslan. Vi hade redan massornas förtroende, nu förlorade vi det. Det sades att massorna passiverats av imperialismen, men det är just denna mentalitet som passiverar oss.
Bingöl konstaterar att idén om väpnad kamp var ett misstag. Den tilläts av turkiska Gladio för att den kunde utnyttjas för en kupp och en fascistisk utveckling i Turkiet.
– USA hade en militär grupp i landet som utbildade alla medlemmar av turkiska Gladio. De lät detta ske och slog sedan till. Kanske det var så det gick till också i Italien och Tyskland?
Vänsterns sekterism gjorde den svag och utan verkligt inflytande.
– Vänstern var stark, den hade 100 000 aktiva anhängare, men den var inte enad. I Nicaragua var den sandinistiska fronten samlad, men här hade vi sovjetanhängare, maoister och anhängare av en tredje väg, som stödde t.ex. Kuba. Varje grupp hade 5-10 undergrupper, och de kunde alltid manipuleras till provokationer.
Alla rivaliserade med varandra och t.o.m. dödade varandra, speciellt i studentkretsar. De kallade varandra opportunister, revisionister, agenter för staten o.s.v. och utkämpade teoretiska dueller. Det fanns stöd för Sovjetunionen, speciellt inom kommunistpartiet, och för Kina och grupperna såg det andra landet som en större fiende än USA och det utkämpades riktiga krig mellan dem, där människor dödades. Turkiets fascister provocerade också, speciellt Grå vargarna. Det fanns många av dem, uppfostran i Turkiet har varit mycket nationalistisk.
Också inom fackföreningsrörelsen var kampen hård. Bingöl anställdes 1976 vid fackcentralen DISK för att organisera specialister. Han hann inte jobba där mer än ett och ett halvt år innan kommunisterna tog makten i DISK och genast kastade ut andra vänstermänskor.
– De hade planerat sin kupp bra, vi var inte förberedda för den. De likviderade oss andra, det var så dumt och oansvarigt. Det slutade i att många organisationer var tomma skal, utan innehåll, utan etik. Det var ett stalinistiskt aktionssätt. Det var så Stalin agerade i spanska inbördeskriget och i Östeuropa.
Spänningen i samhället var så hög att många välkomnade militärkuppen när den till slut kom. Dödandet på gatorna tog slut, i stället kom tortyren och dödandet i fängelserna.
Akademikern Murat Belge
hör till samma generation som Bingöl (han är född 1943) och han konstaterar att de nog känner varandra, de hamnade i samma fängelser 1971, men tillägger i förbifarten att Bingöl ändrat linje flera gånger, kanske han vill understryka att han själv aldrig trott på den väpnade kampen. Han har nyss kommit ut med en 800-sidig bok om ”militaristisk modernisering” där han diskuterar militärens samhälleliga roll, med jämförelser mellan Tyskland, Japan och Turkiet.
Han har huvudsakligen varit aktiv inom medborgarrörelser, inte i partier, han har bl.a. lett Helsinki Citizens Assembly i Turkiet och spelat en viktig roll som kommentator. I en artikel på nätet ger han en god bild av hur hela begreppet ”vänster” fått en så speciell innebörd i Turkiet.Republikanska folkpartiet (CHP), som så länge hade all makt i landet, beslöt sig i något skede, när flerpartisystemet införts, för att kalla sig socialdemokratiskt. Först 1965 kom ett socialistiskt parti, Turkiets arbetarparti (TIP) in i parlamentet med 15 platser. Belge ser detta som ”de första gröna skotten hos ett anspråkslöst turkiskt medborgarsamhälle” som vuxit upp vid sidan om ”den paternalistiska, allvetande och allsmäktiga staten”.
”Det paradoxala är att den turkiska politikens struktur omvandlade dem innan de kunde omvandla den. Den socialistiska rörelsen splittrades i otaliga fraktioner under 70-talet, samtidigt som de behöll som en gemensam nämnare Kominternpartiernas ’demokratiska centralism’, som passade som hand i handske med den lokala traditionens modernistiska politiska praxis.”
Så kom militärkuppen 1980, som skulle skapa en samhällelig konsensus som på 30-talet. Så småningom tilläts ett flerpartisystem, men förhoppningen var att partierna skulle ha samma grundsyn. Militären skulle spela en central roll genom nationella säkerhetsrådet. Regimen försökte utplåna den socialistiska vänstern, och lyckades i stor utsträckning med det.
Men det ledde till att många mänskor som tidigare varit aktiva i olika vänsterrörelser nu i stället började verka i olika medborgarrörelser: miljörörelser, kvinnogrupper eller medborgarrättsorganisationer. Samhället hade från 50-talet framåt förändrats i snabb takt, bildningen steg och mänskor emanciperades. Men det politiska systemet hade inte nämnvärt förändrats och var inte längre attraktivt för moderna mänskor. Det gällde också vänsteroppositionen som med sina leninistiska, maoistiska eller guevaristiska modeller för en turkisk revolution inte lockade, åtminstone på längre sikt – de som anslöt sig till någon sådan grupp som studenter lämnade den vanligen efter något år och gick ofta i stället med i någon medborgarrörelse.
Frågan om EU
blev snart central. Enligt Murat Belge har Turkiets anpassning till EU:s medlemskrav blivit ”ett kodord för demokrati. I detta samhälle där den inre dynamiken för demokratisering mestadels varit svag har utsikten för en anslutning till EU blivit den närmast tillhandsvarande motiveringen för demokratiska krav.”
”Alla politiska ideologier, liksom också alla institutioner, organ och samhällsskikt berörs och omformas av Europafrågan. Vänstern är som vanligt delad, men majoriteten präglas fortfarande av de gamla antiimperialistiska ideologierna, som verkar driva den till ett ganska ljumt nej.”
Att det islamska regeringspartiet AKP så klart drivit på medlemskapet och därmed också på de demokratiska principer som är förknippade med det har överraskat många utlänningar, men det är, som Murat Belge konstaterar, ganska naturligt. Om inte demokratin stärks kan inte AKP överleva – det var ju redan på vippen att partiet hade förbjudits.
Inför valet 2002 var AKP den enda betydande politiska kraften som gick in för att förändra det status quo som upprättats genom generalernas konstitution. De andra var alla statspartier som präglades av en starkt xenofob nationalistisk ideologi. Förutom AKP invaldes enbart CHP, vars enda förtjänst var att partiet inte suttit i föregående parlament.
”I denna nya uppdelning som Europafrågan skapat har många roller omkastats. Många kemalister som stött de elitistiska och kraftfulla strävandena till ett närmande till väst har nu blivit motståndare till väst. Kemalisterna skaffar sig nu intellektuell ammunition för denna ståndpunkt från socialister (tillhörande flera marxistiska riktningar) som huvudsakligen beslutat hålla fast vid ett slags ’tredjevärldsantiimperialism’. Den s.k. vänstern, också inkluderande CHP och [Bülent] Ecevits demokratiska folkparti (DSP), där nationalism och isolationism alltid dominerat, har därmed omformat sig till förkämpar för konservatismen i Turkiet, som stöder den kemalistiska staten och dess mest antidemokratiska element i varje större fråga. Samtidigt har AKP, som försöker definiera sig som ’konservativt demokratiskt’ (för att undvika direktare hänvisningar till islam) blivit en ’subversiv’ och också ’revolutionär’ kraft som driver på samhälleliga förändringar.”
Kanske inte underligt att Belge, med en analys som denna, blivit både en outsider och en profet. En intervju med honom följer nästa vecka.
Peter Lodenius
