Jag hade en kväll besök av en bostadslös man, som jag bjöd in på en kopp kaffe. Det var en städad man i 60-årsåldern som bar sitt bohag med sig i en ryggsäck. Lite motvilligt berättade han om sig själv och förklarade att han var arkitekt till utbildningen, och hade stora visioner om nyskapande, människonära arkitektur. Problemet var att han inte fick någon bostad, och därigenom inte heller något jobb. Småningom började hans resonemang svira ut i allt mer förvirrade sfärer, och jag förstod att allt inte stod helt rätt till i knoppen på honom. Jag insåg att jag hade att göra med en relativt intelligent man, som tyvärr av en eller annan anledning hade fått lite fnurr på kontakttrådarna i hjärnan. Om man var lagd åt det hållet, skulle det vara lätt att avfärda honom som ytterligare en lat arbetssmitare som trots uppenbara förutsättningar valde att leva på statens allmosor. Men å andra sidan står det alldeles klart att den här personen aldrig någonsin skulle lyckas behålla ett arbete till exempel på en seriös arkitektbyrå. Han är helt enkelt en av tusentals personer i vårt samhälle som har haft svårt att finna sin plats och därför lever som hemlös bidragslyftare.

Det finns många andra historier, historier om folk som fötts till fattigdom, som drabbats av olyckor, som försjunkit i depressioner, som fått barn i alldeles fel situation i livet, som blivit alkoholiserade, som dragits ner i skuldspiraler, eller som helt enkelt gjort fel val, haft otur eller inte varit tillräckligt begåvade, driftiga, självständiga eller lämpade att skaffa välbetalda arbeten och göra sig de pengar de skulle behöva för att leva ett gott liv. De här människorna skuldbeläggs i dag av den nyliberalistiska samhällseliten. Medan de hankar sig fram genom en djungel av krånglig byråkrati, skuldbördor och sociala problem, blir de av dem som lyckats väl i livet beskyllda för att vara en börda för samhället och oföretagsamma smitare. Och om de vågar kritisera de mekanismer i samhället som gör att inkomstklyftorna ökar och socialsamhället försvagas, gör de sig skyldiga till avundsjuka.

 

De senaste årens ekonomiska kriser, med början i bolånekrisen i USA, till den europeiska bankkollapsen, och den därpå följande socioekonomiska krisen har kastat ett obehagligt ljus över klyftan mellan de vanliga löne- och bidragslyftande medborgarna och de verkliga höginkomsttagarna och investeringsmiljonärerna. Medan de som redan från början levt på en smal del av kakan har mist jobb, inkomst, ibland bostad och hälsa, har de redan välskodda kunnat ro ganska lugnt i hamn, delvis med hjälp av de pengar som de vanliga skattebetalarna hostat upp och troligtvis aldrig kommer att se igen. Det ter sig rätt naturligt att den här utvecklingen gett upphov till diskussioner om välståndets fördelning i samhället. Den mest högljudda protesten har kommit från den så kallade occupy-rörelsen, som uttryckligen riktat sin kritik mot den rikaste procenten av befolkningen.

Motreaktionen har inte heller låtit vänta på sig. Störst har bestörtningen varit i USA, nyliberalismens förlovade land, där också occupy-rörelsen varit starkast. Men även här hemma i Finland har liberalisterna höjt sina förnärmade huvuden i förvåning. Allra mest utrymme har Björn Wahlroos fått, helt enkelt för att hela Finlands presskår rusar som huvudlösa hönor varenda gång Nalle harklar sig. Där Wahlroos tidigare också har gett uttryck för elitistiska högerideal, har hans tonfall under de senaste åren börjat gränsa till det fascistiska. Det finländska samhället daltar med de fattiga, har han länge sagt. Men nu då kritiken mot samhällets ojämlikhet tilltar i styrka, går han ännu längre och beskyller finländarna för att vara oföretagsamma, lata och avundsjuka. Samma tongångar går att finna i Aalto-universitetets professor Paul Lillranks världssyn, som han bland annat gav uttryck för i Hbl 18.4. Lillranks inlägg bjuder på några paradexempel på hur nyliberalisterna skjuter förbi mål i sina försök att värja sig för kritiken mot den rådande ekonomiska ordningen i världen.

 

”I denna giftiga politiska atmosfär frodas argumentet att det är moraliskt förkastligt att bli rik”, skriver Lillrank. Huruvida påståendet är sant eller falskt saknar betydelse. Däremot är det historiskt bevisat att det är både ekonomiskt, socialt och samhälleligt förkastligt att en överdrivet stor del av ett samhälles resurser samlas hos en liten klick personer. Trickle down-teorin borde förkastas till idéernas sophög. Trots att man från nyliberalistiskt håll försöker påstå att det är statligt slöseri med pengar som har lett till den nuvarande ekonomiska krisen, behöver man bara ta en titt på skillnaden mellan de statliga och privata skulderna i Europa för att se vilken den verkliga boven är. De privata skulderna överstiger nämligen i många fall de statliga med flera hundra procent, medan de statliga dito inte ökade nämnvärt under perioden som ledde fram till krisen. Det är snarare den marknadsstyrda nyliberalistiska spekulationsekonomin – som bygger på tanken om den ekonomiska vinningen som främsta mål – som har fått systemet att kollapsa.

Den nyliberalistiska idén som system bygger på att marknaden reglerar sig själv. Lite förenklat kan man säga att den förutsätter att vi som enskilda aktörer undermedvetet inser att det allmänna bästa är vårt eget bästa och därigenom att vi genom att vara själviska automatiskt gör de val som gynnar allmänheten. Denna nästan magiska teori framlagd av Milton Friedman et consortes har gång efter annan visat sig vara humbug – i längden leder den som vi sett av finanskrisen till att inkomstklyftor ökar, finansbubblor skapas och de rika blir allt rikare, medan de fattiga drabbas hårdast av smällarna. Men då det här systemet kritiseras, blir kritikerna anklagade för att vara avundsjuka på de rika.

 

Genom att på det här sättet svänga argumenten från det samhälleliga till det personliga, tar man enkelt död på debatten. De rika blir plötsligt oskyldiga offer för världens missriktade hat och ilska. Det är ett billigt trick, men också ett farligt sådant. Det är ett trick som också Sannfinländarna framgångsrikt har använt då kritik riktats mot dem. I stället för att besvara de verkliga anklagelserna har man börjat ropa om medial hetsjakt och framställt sig som offer i ett elakt spel. I Sannfinländarnas fall har det här lett till att diskussionen blivit ett slags metadiskussion om diskussionen. Nu försöker också de rika och nyliberalisterna sig på samma spel. Avundsjuka är nästan ännu mer effektivt som vapen, eftersom det reducerar argumenten till personlig illvilja.

Den verkliga faran ligger i att demokratin undergrävs av den här typen av debatt, eller snarare avsaknad av debatt. Då klagomål, kritik och invändningar klassificeras som avundsjuka, förlorar de symboliskt sitt värde. Avundsjuka är i sig inte ett argument som behöver ett motargument. Går vi med på den här typen av förringande av åsikter, förkastande av argument, är vi ute på hal is. Det leder till att vissa argument, oberoende av hur väl underbyggda de är, minskar i värde. Om man kan börja omkullkasta de missgynnades och missnöjdas debattinlägg med en axelryckning – det är klart att de är avundsjuka då de inte är lika rika som vi – betyder det också att vi förminskar deras demokratiska röst. Då vi har skvalpat omkring i det träsket tillräckligt länge, kommer vi just med den typen av påståenden som Anders Behring Breivik och Björn Wahlroos – att demokrati är majoritetens förtryck som står i vägen för verklig samhällsutveckling. Och historien har flera gånger visat oss vart de tankegångarna leder.

Janne Wass

är redaktionssekreterare på Ny Tid

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.