Jaco är en liten ö strax öster om Östtimor vid Indonesiens spets. Den är obebodd på grund av att Timors invånare anser den vara helig och enligt tradition är det förbjudet att övernatta där (även om turister i dag får tillåtelse). Jaco är också titeln på Malmöbon Per Ole Perssons debutroman. Inspiration till boken har han fått under sin tid som FN-anställd i Östtimor.
Jaco är förlagd till 2006, strax innan ett blodigt inbördeskrig bryter ut. En ung svensk man (som förblir anonym) landar till synes av en slump i Timor och färdas planlöst genom det konfliktdrabbade, och för en ung europé surrealistiska, landskapet, tills han träffar paret Elias och Miriam. Den maskulint stolta Elias är blind på ena ögat och den sensuella och tystlåtna Miriam är höggravid. Det hemlighetsfulla paret tar den unge europén under sina vingar då budet går att den indonesiska militären antågar för att ställa till med trubbel. Trots att den lilla ön Jaco är både helig och farlig, kommer de fram till att det är det enda stället där de kan vara säkra. Men Jaco är en levande varelse som inte ser med blida ögon på den som bryter dess tabu, vilket de tre kommer att få erfara. Det är här, där civilisationen har upphört att existera, som västerlänningen måste konfronteras med sina inre demoner, rädslor och drifter, både de våldsamma, de egoistiska och och de sexuella.
Jaco är en till formatet liten bok på knappt 150 sidor. Språket är avskalat, rått och precist och Persson beskriver detaljrikt både yttre och inre miljöer utan sentimentalitet. Boken bär på tydlig inspiration av Alex Garlands moderna klassiker The Beach, om en grupp västerländska backpackers som bildar en hemlig autonom koloni på en förbjuden sandstrand. På samma sätt kan man också följa Jacos släktskap i rakt nedstigande led till böcker som Flugornas herre och Mörkrets hjärta. Oroligheterna i Timor utgör endast en avlägsen fond för själva den psykologiska resan in i den civiliserade västerländska människans primitiva mörker.
Persson skriver i suggestiva, filmatiska situationsbilder. Texten är kallsvettigt hypersensitiv, ibland till den grad att den går över styr och blir nästan patetisk. Dröm, fantasi och verklighet flyter in i varandra och bildar en hallucinatorisk bubbla i vilken händelseförloppet utspelar sig. Persson bemödar sig inte heller att märka ut anföringar på romanfigurernas repliker, så det är ibland svårt att avgöra vad som sägs, vad som endast tänks och vad som dröms. Figurerna förankras inte med bakgrundshistoria. Det enda vi får veta om huvudpersonen är att han är svensk, att han arbetat med ett tråkigt jobb och att en slump fått honom att stiga på ett plan till Timor. Elias och Miriam är själva naturkrafter som under bokens lopp blir lika mystiska och mytiska som Jaco.
Jaco är en bok som griper tag i en, det är spännande från början till slut. Den kunde i princip utspela sig var som helst, men det faktum att Persson så levande och precist kan beskriva Timor ger den en trovärdig och nästan dokumentär stämning. Den språkliga minimalismen kombinerad med noggranna detaljbeskrivningar gör att det i vissa partier känns som om Persson velat klistra på mer dramatik än vad det egentligen funnits förutsättningar för, men då berättelsen kommer upp i varv fungerar det fint. Ett lite större problem är att Jaco aldrig lyckas säga lika mycket väsentligt om människans inre drifter och socialpsykologiska funktioner som dess illustra litterära förebilder. Jaco antyder, men når inte någon konklusion. Det är som om tanken i nåt skede skulle ha stannat halvvägs. Detta sagt, är Jaco en stark debutroman med en skickligt uppbyggd dramatik och känsla. Persson skapar en klaustrofobisk och svettig stämning i denna nagelbitare. Det ska bli intressant att se vad han följer upp med.
Janne Wass
Per Ole Persson: Jaco. Albert Bonniers förlag, 2012.
