Döden låg som en slöja över den amerikanska författarinnan Carson McCullers femtioåriga sjuka liv, och den ligger som ett svart flor över hennes litteratur. Det spelar ingen roll om man läser någon av hennes tidiga noveller eller, som i det här fallet, hennes sista roman från 1961, Klocka utan visare. Redan romanens första ord anger tonen: ”Döden är alltid densamma, men varje människa dör på sitt eget sätt.” (Det är en mening som för övrigt anspelar starkt på Tolstoj och inledningen av Anna Karenina.)

Vi befinner oss i en liten stad i den amerikanska södern på 1950-talet. Det råder en strikt ordning mellan raserna. De svarta behandlas fortfarande som slavar och de vita råder över dem som om de var egendom, men långsamt börjar man ana att det ligger oro under ytan. Genom romanens fyra huvudpersoner skildrar McCullers en kvarlevande kolonial mentalitet som håller på att brytas ner.

”The dead demand a double vision”, skriver McCullers i en av sina dikter (The Mortgaged Heart) och vi kommer att märka att denna dubbla syn börjar prägla också en av huvudpersonerna i Klocka utan visare, den döende apotekaren J.T. Malone, strax efter att han fått sin diagnos. Han lider av leukemi och under sjukdomens och dödlighetens inflytande har han börjat betrakta sitt liv och alla liv runt omkring sig som falska och ytliga. Han börjar fantisera om hur han hade kunnat leva, om han bara hade vågat.

Malones gamla vän, domare Fox Clane, är en av de mest inflytelserika representanterna för den gamla hegemonin i sydstaterna. När domaren börjar berätta om sina storhetsvansinniga planer för att återupprätta södern till sin forna glans och sin längtan efter att hämnas de så kallade orättvisor som han och hans gelikar blev påtvingade av nordstaterna (bl.a. avskaffandet av slaveriet), börjar Malone trots all sin kärlek för sin vän ana att en era går mot sitt slut. Domare Clane möter ömt men envist motstånd av sin sonson Jester. Jester är på grund av sin sociala ställning och bakgrund tvungen att smyga med sina liberala åsikter och sin homosexualitet, och finner i den föräldralöse tonåringen Sherman Pew en vänskap där han får utlopp för sina innersta tankar och känslor.

Sherman är en hybridfigur som står precis mitt emellan den gamla tiden och den nya. Med sina blå ögon och mörka hy har han påbrå i både den vita och den svarta rasen. Han är arrogant och stroppig som en vit rik yngling, men ändå slaviskt underdånig de gamla herrarna som alltjämt besitter all makt i samhället. Sherman jagar sitt ursprung. Han vet inte vem hans föräldrar var eller vad det är han vill med sitt liv, och sin förvirring kommer han till sist allt mer att anamma den svarta mannens osynliga och desperata tillvaro som Ralph Ellison så skarpt skildrar i romanen Invisible Man från 1952. Sherman är med all sin längtan efter sitt ursprung och sitt långsamt växande förakt för de vita en symbolisk bild för de afrikanska folkens kamp för att komma tillrätta på en ny kontinent, och mer specifikt i sydstaterna där gamla maktstrukturer i och med den framväxande medborgarrättsrörelsen de facto var i förändring men där ingen verkade kunna avgöra vad framtiden skulle föra med sig.

Lind & Co:s nya utgåva av Klocka utan visare är ingen nyöversättning, vilket på sätt och vis är synd. McCullers har under de senaste åren uppmärksammats allt mer efter att varit lite bortglömd sedan 1960-talet. Torsten Blomkvists översättning från 1961 lider av irriterande småfel här och där och romanens svenska språkdräkt hade varit förtjänt av en uppdatering. Trots sina ringa 212 sidor, och trots att det inte är Carson McCullers starkaste litterära verk, är Klocka utan visare en mångbottnad och klok skildring av den amerikanska söderns konflikter och orättvisor.

Mathias Rosenlund

Carson McCullers: Klocka utan visare. Lind & Co, 2012