Antonia Wulff
Det här med att ta steget in i arbetslivet sådär på riktigt, som utexaminerad och officiellt vuxen, är inte så roligt som man kunde tänka sig att det var. Nu är jag ju långt ifrån ensam om att vara i den här situationen; enligt uträkningar kommer omkring 1,3 miljarder unga människor att försöka ta sig ut på arbetsmarknaden under de kommande tio åren, för att kämpa om de omkring 300 miljoner jobb som antas vara tillgängliga för denna grupp. Simpel matematik, omöjlig ekvation.
Den grupp som i dagsläget befolkar ungdomsarbetslöshetsstatistiken är förstås en salig blandning och en brokig skara, där vissa saknar grundskoleexamen och klassas som redan marginaliserade, medan andra har minst en högre akademisk examen och x antal obetalda praktiker och visstidsanställningar i bagaget. Precis lika brokig är denna skara i Finland, och precis som i resten av de europeiska länderna är arbetslösheten högre bland ungdomar.
Själv hör jag snarast till den sistnämnda gruppen, det vill säga de snuskigt priviligierade ungdomar som har haft möjlighet att studera vid universitet, jobbat med intressanta grejer vid sidan om, och varit aktiv i en mängd olika organisationer. Men i takt med att gruppen arbetssökande växer kan arbetsgivarna också göra sina annonser mer krävande och specifika. Ofta får jag känslan av att de letar efter någon som redan har gjort det jobb som nu utannonseras, och lite till, vilket förstås är omöjligt för någon som försöker komma in på arbetsmarknaden. Men det stora antalet personer som söker jobb för tillfället gör det möjligt för arbetsgivare att kräva nästan vad som helst, och ändå kunna vara rätt säkra på att de får ofantliga mängder med goda ansökningar, också av sådana som är överkvalificerade och erfarna, vilket i sin tur gör det ännu svårare för en yngre generation att få jobb.
Det faktum att listorna på förväntade egenskaper och erfarenheter är så långa gör det svårt att tänka på annat än sina egna tillkortakommanden, för det känns fullständigt omöjligt att komma ens i närheten av de idealmänniskor som beskrivs i annonserna. Och så är det hela det här groteska fokuset på vad DU som person har åstadkommit. Enligt experterna skall man konstant understryka vad man själv har gjort och hur ens egen roll har varit alldeles oumbärlig för det ena och det tredje projektets förverkligande och framgång, men vem jobbar i en sådan miljö? Tvärtom så jobbar ju de flesta i team, med kolleger och tillsammans med andra, och då har man utan tvekan bidragit och tillfört mycket gott, men inte har det hängt på en enskild individ.
I längden är det utmattande att försöka behaga, att balansera mellan ödmjukhet och aggressivt marknadsförande, tillräcklig erfarenhet och expertis men också vilja att lära och växa, och aldrig veta vilken sida som väger tyngst. Till slut understryker man att man älskar att arbeta, både självständigt och i team, men faller på att blygsamhet är så jävla mycket lättare än aggressiv marknadsföring.
Antonia Wulff
är utexaminerad sociolog
och arbetslös.
