Spot Festival i Århus, Danmark är lite som en blandning mellan musikmässan Midem i Cannes och Flow så som det var innan det blev megastort. Festivalen samlar nya, intressanta band, företrädesvis inom indie-genren från Norden för att visa upp sig och nätverka. I år uppträdde både etablerade artister som LCMDF, The Raveonettes och Veronica Maggio och alldeles okända artister som skickat demolåtar till festivalen.
Framför allt är Spot en ganska mysig festival. Den är avslappnad och familjär utan att ändå bli hippie-hopslarvad som Faces. Det är ingen som skriker argt åt en om man går ut på gården med sin ölburk i handen. Inte kollas det så noga heller om man har presspasset på sig eller inte. Avsaknaden av sura ordningsvakter och strikta förhållningsregler leder också till att folk överlag är på gott humör. En annan sak är sedan att festivalen nog känns lite hipp-som-happ-organiserad. Matserveringen på festivalområdet lämnar en hel del att önska, det där med askkoppar verkar inte vara så viktigt och framför allt är det oerhört störande att korridorerna i det stora kulturhus där de flesta av konserterna ordnas ofta är stockade av folk som väntar på att komma in till konserterna. De flesta spelningarna ordnas i små salar dit man inte nödvändigtvis ryms in, trots att man köpt festivalbiljett, vilket är lite dålig stil. Ingen har heller riktigt tänkt på hur köandet ska fungera i praktiken och det är först under dag två som det börjar komma upp staket och dylikt.
Musikaliskt är det en kompott av allt från bluegrass till metal, även om det övervägande är indiepop som gäller. Finland representeras av finlandssvenska tjejerna i LCMDF, samt två mer psykedeliska nummer, Kap Kap och Zebra and Snake. LCMDF har nu blivit av med sin förra trummis, och den nya sköter sitt jobb berömligt, trots att det tydligen blev lite panik. Systrarna Kemppainen går från klarhet till klarhet och även om konserten inte är riktigt lika fartfylld som den i Helsingfors i vintras, känns det ändå som om bandet rent soundmässigt går framåt. Den är ännu mer gitarr än tidigare och möjligtvis också mer avskalat. Det nya materialet verkar vara ännu mer popinriktat än tidigare.
Andra ljuspunkter under festivalen är bland annat svenska Daniel Norgren med sin trio. Killarna ser ut som om de alla just stigit av sina Valmet-traktorer och soundet är därefter. Det är hederlig sydstatsrock med ståbas, gitarr, hammond och trummor och starka influenser av blues och country. Också danska rockbandet Thee Attacks imponerar stort. De unga killarna är tydligen redan stora i Danmark med sin energiska garagerock á la The Flaming Sideburns, och det förvånar mig om de inte blir kända utomlands inom kort. Sólay fortsätter traditionen av egensinniga isländska singer/songwriters. Parallellen till Björk ligger ju alltid nära till hands då det gäller islänningar, men Sólay gör nog definitivt mer traditionell softpop med spröda melodier och en fullständigt intagande personlighet.
Konceptet med Spot är fungerande, men tyvärr blir mycket av det intressanta osett, eftersom det är så krångligt att rymmas in på de populära konserterna, något som arrangörerna nog måste ta sig en funderare över.
text&foto Janne Wass
