Stora Ensos dotterbolag Veracel hotas av tusentals rättsprocesser i Brasilien. Företaget skövlar jordbruksmark för att odla eukalyptus och skjuter all skuld på de småbrukare som arrenderar ut sin mark.
– De sa att de skulle fixa allt, kostnader, tillstånd och arbetskraft. Det var bra för jag vet inget om eukalyptus. Nu har jag istället fått betala 4 500 euro och har en egendom full med eukalyptus som jag inte får avverka och där jag heller inte har plats för den boskap jag hade förut.
Arnaldo Prado är en prydlig man i sextioårsåldern, en utbildad advokat som har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Nu har han hamnat i ett mycket utsatt läge tack vare sitt samarbete med Veracel, det väldiga pappersmasseföretag i Brasilien som till hälften ägs av Stora Enso. Prado äger en lantegendom på 412 hektar utanför Eunapolis i södra delen av delstaten Bahia. Veracel kontaktade honom fyra gånger 2002 och erbjöd honom ett kontrakt för att odla eukalyptus, vilket skulle vara mycket mer lönsamt än hans boskapsskötsel. Till slut lät han sig övertalas, det lät ju bra. Han skulle inte behöva göra någonting alls, utan allt skulle skötas av företaget. Prado tvingades ändå använda Veracels underleverantörer och av dem valde han Agrominas. Plötsligt en dag fann han pengar på sitt konto, pengar som han skulle föra över till Agrominas. Men de inte var deklarerade till skattemyndigheterna.
Runt Eunapolis växer eukalyptusplantagerna tätt, i strikta rader står de höga träden som soldater. På marken är det helt dött eftersom träden tar död på all annan växtlighet. Något djurliv existerar inte i detta dödens landskap. Veracel har köpt 200 000 hektar jordbruksmark i regionen och deras markägande har blivit mycket kontroversiellt eftersom jordbruket hotas av eukalyptusodlingarna.
Beslutsjäv
Prados egendom ligger så nära Eunapolis att den tilltänkta eukalyptusplantagen på hans mark var kontroversiell. Därför kallades han till ett möte med miljönämnden, som skulle besluta om Veracel kunde köpa tillstånd för att odla eukalyptus på hans mark eller inte. På mötet satt han ganska tyst. Resultatet blev oavgjort men ordföranden Luis Escoton fällde utslagsrösten. Arbetet drogs igång, men 2006 dök det i lokaltidningen upp en notis om att den lokala åklagarmyndigheten startat en process mot Prado. Tillståndet att plantera eukalyptus hade dragits tillbaka eftersom åklagarmyndigheten hade upptäckt att vissa av nämndemännen var jäviga. Ordföranden Escoton hade tidigare varit anställd på Veracel och också en annan en Veracel-funktionär satt i nämnden. Prado tog kontakt med Veracel som sa att det inte var några problem, men att han inte skulle ta kontakt med åklagaren utan bara tala med en advokat som Veracel utsett.
Och det var inte slut där, utan ytterligare ett problem dök upp. Enligt brasiliansk miljölag måste 20 procent av egendomen bevaras som skog. Det visade sig ändå att underleverantörerna till Veracel planterat 10 hektar eukalyptus för mycket. Veracels lösning var att helt enkelt låta hugga ner träden på de överflödiga 10 hektaren. Men kruxet var ju det att det på grund av jävfrågan nu var olaligt att avverka eukalypusen, och det här anmälde också allmänheten till åklagaren.
Idag är det fortfarande inte tillåtet att avverka eukalyptusen. Böter för den illegala avverkningen och återplantering av skog har kostat Arnaldo Prado 4 500 euro (runt en normal årslön i Brasilien) och han har inte fått en cent från Veracel. Vid ett tillfälle försökte företaget övertala honom att påstå att han förfalskat ett vittnesmål han lämnat hos arbetsdomstolen om betalningen till underleverantörerna. Relationen med företaget har blivit alltmer infekterad.
– De har nu hämtat hit väldigt dyra advokater från Rio, de har skadeståndsanspråk på mig och de säger att de skall knäcka mig.
Vid en offentlig hearing kring eukalyptusen tog en av dessa advokater kontakt med Prado och lovade honom att om han inte sa något på mötet, så skulle han lösa hans problem. Prado talade ändå på mötet och efteråt var advokaten så upprörd att det nästan gick till handgripligheter. Det blev så hotfullt att några kringstående fick komma fram och rädda honom.
Utbrett problem
Grundproblemet är att Veracel har expanderat så kraftigt i Bahia att lokalsamhället börjat reagera, 200 000 hektar äger företaget i regionen. Det är svårt att köpa mer mark och det är den närliggande marken man vill komma åt. Lösningen har blivit just kontrakt av den typen som har erbjudits Arnaldo Prado, och som kallas ”fomento”. De ger flera fördelar för Veracel: företaget behöver inte äga marken för att odla den och det sticker inte ut att ett företag som till hälften ägs av utländska intressen köpt mer mark. Dessutom står markägaren i praktiken för alla risker.
Men i många kommuner är den lokala opinionen kritisk till dessa plantager. I Itamaraju lite längre söderut finns det ett förbud mot att plantera eukalyptus. Man har sett vad som hänt i grannkommunerna där eukalyptusen har lett till att landsbygden avfolkats. Ryktet säger att Veracel har köpt tillstånd i flera kommuner. Arnaldo Prado är säker på det.
– Det är samma problem överallt, de köper tillstånd. I Itabela kostade de 4-5000 reais (lite över 2 000 euro) styck.
Det som skapade problem för Veracel var att åklagaren i Eunapolis visade sig vara nitisk och inte var mutbar. Han och hans kollegor granskade tillstånden och såg att många av dem var tillkomna på ett tveksamt sätt.
– Häromdagen hörde jag att de skall lösa detta, att de kommer att bli av med åklagaren. De tror att de kan köpa alla, de manipulerar myndigheterna genom att köpa dem.
Korruption
Samtidigt har Veracel varit en stor bidragsgivare till guvernör Jaques Wagners valkampanjer i Bahia. Miljösekreteraren i delstaten har också mycket goda relationer till företaget.
Veracels fabrik var ett tag världens största pappersmassefabrik, den väldiga anläggningen tronar bakom ett rökmoln vid en knutpunkt där flera vägar möts, en timmes bilresa från Eunapolis. När vi närmar oss möter vi allt fler av de 30 meter långa timmersläpen. På bägge sidor om vägen växer de dystra ridåerna av eukalyptusplantager som allt mer dominerar landskapet.
Renato Carneiro som leende möter oss bakom gallergrindarna arbetar med uthållighetsfrågor på Veracel och vill helst tala om företagets samarbete med sociala rörelser. Det kommer vi tillbaka till senare men jag är mest intresserad av Arnaldo Prado. När jag nämner det namnet stelnar leendena och när det visar sig att jag har lite fakta kallas markanvändingschefen Wellington Rezende in på högtalartelefon. Hans röst är mycket kylig när han säger:
– Vi har ingen kontakt och inget kontrakt med den mannen. Alla saker som hänt på hans egendom är hans eget fel.
Rezende vill heller inte låtsas om att det är Veracel som ordnade tillståndet att plantera eukalyptus på Prados egendom eller att företaget som skötte plantering och avverkning har något med Veracel att göra. När jag frågar om hur många anställda Veracel har, drar de för att visa hur viktiga de är för regionen till med drygt 3 000. Men då räknar de in anställda i företag som gör tjänster åt Veracel, som Agrominas. Kopplingen är uppenbarligen mycket nära.
Motstånd
Rezende påstår att det bara är Arnaldo Prado som är problematisk och att alla andra ”fomenteiros” är mycket nöjda. Jag får senare ta del av dokument inlämnade till en domstol där andra ”fomenteiros” beskriver exakt samma problematik. Men ingen av dem vill tala med pressen om detta eftersom de är rädda att behandlas på samma sätt som Arnaldo Prado, som förutom alla andra problem nu hotas med dryga böter av Veracel. Veracel har nu nästan 1 000 rättsprocesser mot sig i Bahia, de flesta rör arbetsrätt men det finns ett flertal fall med tillstånd till eukalyptusplantering som liknar Prados.
På den mark Veracel äger har 27 grupper med jordlösa jordbrukare startat ockupationer. I varje grupp finns hundratalet familjer och de anser att marken de ockuperar egentligen tillhör delstaten. Marineide Souza sitter i ett provisoriskt tält som används som skola på en av dessa ockupationer. Hon är inte förtjust i Veracel.
– Vi vill att de försvinner, jag vill inte se ett träd framför mitt ansikte. De duger inte till att äta, det blir bara papper. Det är nästan som slaveri, folk förlorar rätten att plantera det de vill äta. Vi var störst på papaya i hela Brasilien och här fanns mycket kor. Nu är allt detta borta, alla affärer på landsbygden slår igen.
Veracel vill fördubbla sina eukalyptusplanteringar men möter hårt motstånd. Därför försöker de blidka dessa jordlösa jordbrukare genom att erbjuda dem lite mark i en mindre markreform.
Men detta kommer inte att lösa grundproblematiken. Liknande saker händer på många platser i Latinamerika och Afrika. Stora företag vill lägga beslag på jordbruksmark för enorma plantager med industriell drift och massiv användning av konstgödsel och gifter. Mot detta står lokalbefolkningens behov av att överleva och producera sin egen mat. När företagen möter motstånd använder de sina ekonomiska muskler och raffinerade metoder för att expandera. Det är det som Arnaldo Prado fått smaka på, och med sin advokatutbildning i botten har han inte velat finna sig i detta.
– Jag är hederlig, jag har aldrig gjort något brottsligt, och så utsätts jag för detta.
text&foto Lennart Kjörling
