Foto: Laura BöökSe konst som ett mål istället för som ett medel. Så svarade regissören Udi Aloni på frågan om kultur verkligen kan lösa konflikter.

I samband med att den i Jenin och Ramallah verksamma palestinska Frihetsteatern besökte Finland organiserade Hanaholmens kulturcenter den 16 maj ett seminarium om kulturens roll i konfliktlösning. Seminariets moderator var Ny Tids tidigare chefredaktör Patsy Nakell som under de senaste åren jobbat med  medie- och yttrandefrihetsfrågor i bland annat Jemen, Zimbabwe och Algeriet.

– Konst kan hela sår. Frihetsteatern gör mer än så, de kritiserar också det palestinska samhället och de främjar i sitt arbete jämlikhet mellan män och kvinnor. Det här gillas förstås inte av de konservativa krafterna på båda sidor om staketet, sa Nakell.

Frihetsteatern grundades i det palestinska flyktinglägret i Jenin år 2006. Teatern arbetar nu med palestinska barn och unga i Jenin. Inom teatern verkar också en skådespelarskola som i fjol utexaminerade den första årskullen av professionella skådespelare. De arbetar nu som fri teatergrupp i Ramallah.

– Före Frihetsteatern fanns hade vi ingenting att göra på lägret. När vi står uppe på scenen kan också vi kvinnor uttrycka oss. Tidigare var det inte möjligt. Också för alla barn som kommer med i Frihetsteaterns verksamhet är det viktigt att få ge utlopp för sin frustration. Tidigare fanns bara dödande i deras sinnen, nu kan de göra konstruktiva saker, sa Rawand Arqawi, koordinator för Frihetsteatern.

Sen får Udi Aloni ordet och plötsligt blir seminariesalen fylld av politiska krav för palestiniernas rättigheter. Aloni är mest känd som filmregissör men är sedan en tid engagerad i Frihetsteatern. Han är i Finland för att han regisserat I väntan på Godot-tolkningen While waiting som visades på Nationalteatern i mitten av maj.

– Jag är israelisk jude och jag är här för att tala om konstens politik. Europa har ett ansvar och måste kämpa mer för palestiniernas rätt till självbestämmande och till sin egen kultur. Verkligt självbestämmande är att folk själva får bestämma hurdan kultur de vill främja och arbeta med, sade Aloni.

I en intervju efter seminariet utvecklar Udi Aloni sina tankar.

– Med hjälp av konsten kan vi stöda en icke-väpnad kamp mot ockupationen. För ett ockuperat folk är väpnat motstånd fullt berättigat, men nu har vapnen gjort sitt. Det vapen vi har tillgängligt är bojkotten. Folk tror att man i en bojkott motsätter sig något, men de facto handlar det om att vara för den maktlösa parten.

Aloni berättar att han gick med i den akademiska och kulturella bojkotten av israeliska institutioner av emotionella skäl.

– Jag joggade i Tel Aviv samma dag som bombningen av Gaza inleddes. Jag hörde i mina hörlurar på radio hur man precis bombat en skola i Gaza. Samtidigt såg jag hur kulturfolk stod och skålade i champagne med president Peres på ett kulturcenter i Tel Aviv. Då bestämde jag att jag går med i bojkotten.

Udi Aloni påpekar att bojkotten inte riktar sig mot israeliska individer utan mot institutioner som stöds av den israeliska regeringen.

– Om 30 – 40 procent av israelerna skulle motsätta sig ockupationen, då skulle det inte finnas ett behov för bojkott. Men i nuläget, när det israeliska civila samhället inte gör något för att stoppa apartheiden är bojkotten ett viktigt strategiskt val.

Aloni säger att han inte tror att dagens rörelse mot ockupationen kan stoppa den – men: ockupationen kommer att förgöra sig själv.

– Ibland har jag lust att tänka på motståndsrörelsen som Noas Ark. Vi kan inte stoppa floden, men när den upphör måste vi vara redo att stiga ut och fylla tomrummet med jämlikhetens språk och tala för ett icke-fundamentalistiskt samhälle.

I slutet av intervjun funderar Udi Aloni om loppet kanske redan är kört.

– Kanske kämpar vi för mål som redan förlorats, men under tiden skapar vi åtminstone ögonblick av jämlikhet och vi upprätthåller ett språk som för tillfället är minoritetens språk men det är viktigt att vi fortsätter tala det. Därför satte vi upp I väntan på Godot … Ett ögonblick av seger på en plats som redan är förlorad.

Marcus Floman

Läs mer om Frihetsteatern:
thefreedomtheatre.org
Intervju med Frihetsteaterns grundare Juliano Mer Khamis hittas på Youtube.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.