Mohamed El-Fatatrys internetmanifest är en intressant historia om en fascinerande entreprenör, men som programförklaringen en vag reklamtext.

I februari snubblade jag över nyheten om att världens största sociala medium för muslimer, Muxlim, hade stängt sina sidor. Jag jobbade då på radion och ringde upp grundaren, den till Finland inflyttade egyptiern Mohamed El-Fatatry, som var mer än förtegen om orsakerna. Han gav intrycket av att det gällde fördold dramatik bakom kulisserna och berättade att allt kommer att förklaras i boken Mohamed 2.0. Disruption Manifesto. Nyhetsjournalist som jag är, kände jag skandalnerverna dallra i kroppen, och satte ihop ett fullångt inslag där jag så långt jag bara kunde tänjde på den korta kommentar som El-Fatatry gett mig. Nyhetschefen var ändå äldre i gamet än jag och konstaterade att det ju bara lät som om han ville göra reklam för sin bok, och jag tror att hon till slut nöjde sig med ett kort telegram om att nätverket stängt, punkt slut. Hon gjorde naturligtvis alldeles rätt.

Disruption Manifesto (som än så länge enbart getts ut på engelska) marknadsförs som ett manifest av en radikal visionär som kommer att skaka det moderna samhällets grundvalar. Men innan vi kommer så långt, är det säkert på sin plats med några ord om Mohamed El-Fatatry och hans skapelse Muxlim. El-Fatatry är alltså egyptier, men växte upp i en liberal och multikulturell omgivning i Förenade Arabemiraten. Redan i ung ålder fattade han intresse för datorer och framför allt internet, och blev via diverse hackeraktiviteter upptäckt av både universitet och myndigheter, för vilka han höll föreläsningar innan han ens hade hunnit ta sin studentexamen. Efter gymnasiet sökte han till, och kom in vid, Tekniska högskolan i Esbo och förälskade sig både i Finland och en finländsk kvinna.

För att få in lite pengar vid sidan av studiestödet började han sälja kläder för muslimer via en webbsida som han själv designade. Han lade till en undersida där köparna kunde diskutera islamsk kultur och började snart experimentera med funktioner som senare skulle popularisesas i och med sociala medier som Friendster, MySpace och till sist Facebook. Genomslags kraften förstod han ändå inte förrän MySpace slog igenom på allvar, och det inspirerade honom att 2006 öppna webbsidan Muxlim.

Pengaproblem

Muxlim var ett socialt nätverk för muslimsk kultur och ledorden var öppenhet och liberalism. Tanken med webbsidan var att låta medlemmarna dela med sig av sina vardagliga liv oberoende av om de var sekulariserade muslimer i USA som gillade att posta bikinibilder på sig själva eller fundamentalister från arabvärlden i heltäckande slöja.  Multikulturalism och gemenskap över gränserna var de ideal som El-Fatatry eftersträvade. Initiativet uppmärksammades snart stort både i finländska och internationella medier. El-Fatatry och Muxlim fick utmärkelser för gränsöverskridande verksamhet och grundaren själv blev en flitigt anlitad och uppskattad talare och föreläsare som snart började mingla med internationella höjdare. I maj år 2010 hade sidan enligt El-Fatatry själv närmare 600 000 användare och såg ut att gå en ljus framtid till mötes. Tills den abrupt och utan förklaring stängdes i början av år 2012.

I själva verket levde Muxlim på knivseggen ända från början, eftersom den inte drog in några pengar. Trots att El-Fatatry med sin charm, entusiasm och vision lyckades vinna mångas förtroende, var det få investerare eller annonsörer som vågade ge sig in i ett så outforskat område som ett socialt nätverk för muslimer. De finansiärer (såväl finska och svenska som internationella maktspelare inom finansieringsvärlden satt under processens gång i bolagsstyrelsen) som vågade sig in i projektet fick se sina pengar gå upp i rök då alldeles för få företag vågade göra reklam på webbsidan. En representant från Coca-Cola lär ska ha förklarat att det helt enkelt fanns för lite information att tillgå om muslimer som konsumentgrupp för att företag skulle kunna göra några pålitliga marknadsföringskalkyler. Privata investerare och statliga utvecklingsfinansiärer hällde (enligt denna redaktörs uppskattning efter att ha tagit del av sifforna i boken) in över två miljoner euro i projektet, vars årliga annons- och konsultintäkter som allra bäst uppnådde några tiotalstusen euro i året. I offentligheten påstod El-Fatatry att Muxlim ”nådde” tiotals miljoner personer. Han medger själv i boken att det var en kreativ omskrivning. I själva verket hade webbsidan aldrig mer än några hundratusen användare. Jämför med Facebooks 800 miljoner i dag. Enligt en expert som Helsingin Sanomat talat med, hade Muxlim som mest ungefär lika många besökare som skvallerblaskan Seitsemän päivääs webbsida.

Idealism

Den största delen av boken upptas också av beskrivningar av mer eller mindre misslyckade möten med potentiella investerare. Författaren David J. Cord beskriver ytligt vad som pågick bakom kulisserna och i korta ordalag relationerna mellan El-Fatatry och hans närmaste samarbetspartners. Vid sidan av kapitlen om El-Fatatrys uppväxt, beskrivs hans privatliv endast i korta passager. Desto mer utrymme ges åt att räkna upp alla hans dygder och vilket djupt intryck han har gjort på folk som träffat honom. Varenda tillfälle han kommit i närheten av viktiga samhällspåverkare eller businesshöjdare beskrivs i detalj och Cord är noga med att räkna upp intervjuer han gett för internationella medier och Helsingin Sanomat. Hans misstag tas mest upp i bisatser och sopas snabbt under mattan, och det görs mycket tydligt att det var omständigheterna som gjorde att Muxlim misslyckades, snarare än något El-Fatatry gjorde. El-Fatatry/Cord aktar sig också för att stöta sig allt för mycket med investerare och partners som vänt projektet ryggen, med undantag av huvudfinansiären, svenska Rite, som mer eller mindre grusade allt hopp för sidan då firman stängde sina pengakranar.

Trots att boken troligtvis förskönar verkligheten, verkar det åtminstone som om El-Fatatry skulle drivas av en genuin idealistisk dröm om att förena människor på olika håll i världen, det skvallrar också hans nya projekt om. I startgroparna finns bland annat en webbsida som ska föra samman människor för att förverkliga gemensamma projekt, Joukkoenkeli. Han marknadsför också gärna sin kungsidé, som han kallar just Disruption Manifesto. Vad det hela går ut på förblir ändå något av ett frågetecken och det finns knappast något nytt i tankegångarna. El-Fatatrys världsomvälvande manifest baserar sig på ett nyliberalistiskt förakt för institutioner och en vag tanke om att individer i framtiden ska krossa också marknadsjättarnas dominans genom att börja sköta sina ärenden med varandra utan mellanhänder. Internet ska föra människor samman för att förverkliga en global by där frihet, jämlikhet och broderskap råder. Exakt hur revolutionen ska fungera i praktiken ger El-Fatatry mycket lite fingervisning om.

Tillrättalagt

När man läser boken är det ändå svårt att inte bli förtjust i den hårt arbetande, driftiga och hängivna Mohamed El-Fatatry. Se här en invandrare som kom till Finland för att studera, började jobba vid sidan om som tidningsutdelare och arbetade upp sig till en position som ”muslimernas Linus Torvalds”, som en tidning beskrev honom. Hans journalistföräldrar beskrivs med värme och superlativen han öser över sitt nya hemland Finland är översvallande. Dessutom är det lätt att stämma in i hans multikulturella världsbild och som vänstermänniska slickar man gärna upp hans bitande kritik mot Sannfinländarna.

Problemet är ändå att det är svårt att avgöra hur mycket som egentligen är sant. Jag betvivlar att författaren David J. Cord som ekonomijournalist går ut med några faktuella lögner, men bilden av El-Fatatry känns en aning tillrättalagd. Boken baserar sig tydligen på intervjuer, utan att några intervjusituationer beskrivs förrän alldeles på slutet. Cord återger mer sällan raka uttalanden, utan beskriver istället känslor, tankar och idéer som en allvetande berättare, snarare än som en journalistisk återgivare. Det här gäller både vad El-Fatatry själv och flera andra personer i boken tänker och känner. Känslan är att det är El-Fatatry som talar om sig själv i tredje person genom författaren.

Reklam

Bokens största behållning är att det är en ganska spännande historia om ett företag som var först ute i sin nisch, och man får följa med dess och dess skapares steniga väg ner i misslyckandet. Det är en lättläst sidvändare, jag läste ut den på ett dygn. Det är också en intressant inblick i livet för en ”annorlunda invandrare” och den berättar historien om en muslim vars tankar vi alldeles för sällan får höra här i Finland. Den sekulariserade, välutbildade muslimen från ett relativt välbärgat hem som helst beblandar sig med folk från olika kulturer och som tycker att hans finländska fru inte ska bära huvudduk, trots att hon själv väljer att göra det. Som bara för att jäklas med finskhetsivrarna lär sig svenska istället för finska. Men som manifest är det värdelöst och det är inte heller en journalistisk bok. Biografi kan den inte kallas, så lite får vi ändå veta om huvudpersonen. Återstår endast att se det som en reklamtext skriven för att marknadsföra businesmannen Mohamed El-Fatatry.

Janne Wass

David J. Cord: Mohamed 2.0. Disruption Manifesto. Schildts & Söderströms. 2012.