1,3K

Vad förstår vi med begreppet norden, det nordiska, nordisk kultur? Anders Björnsson har svårt att ringa in någon kollektiv nordisk identitet.

När jag kom till Island i början av 1990-talet tyckte jag att alla som hade någonting att säga till om var kvinnor. Presidenten var en kvinna, liksom alltingets talman och högsta domstolens ordförande. Det var bara statsministern som var man. Idag har alla nordiska länder haft en kvinna som statsminister, utom Sverige – även om det var nära där också.

Jag kom att tänka på detta när den typiskt svenskdumma debatten om ett könsneutralt pronomen för tredje person singularis nominativus, ”hen”, bröt ut runt nyåret 2012. Om vi inte skiljer på ”han” och ”hon”, blir vi lika lyckliga som de finskspråkiga då? Och vad är det som säger att det är en speciell poäng med att vara lika? Är likhet positivt värdeladdat?

Norden är ett begrepp som signalerar identitet – eller påbjuder, varför skulle det annars behövas? Om det inte fanns, vad skulle vi då berövas, kan man fråga sig? Det formulerades som kampbegrepp, precis som folket eller nationen en gång var och precis som Europa just nu är, även om det för ögonblicket – och som oftast – tycks vara en kamp på defensiven. En kamp för någonting övervunnet. Begreppet Europa blev första gången aktuellt i ett läge då kristenheten föreföll hotad – av främlingar i form av sultanen, turken, otrons makter. Européerna hade hållit på att förgöra sig själva under 1600-talets religionskrig som varit en uppgörelse inom den kristna familjen. (Den värsta och mesta kriminaliteten utövas nästan alltid mot närstående, eftersom det är de som ligger närmast till hands att förgå sig på.) På 1700-talet när det osmanska väldet hade passerat zenit inleddes ett kallt krig mot detta främmande. Mellan Napoleonkrigen och första världskriget blev det ett varmt krig och bubblade upp.

Nordmän var städse stora slaktare av varandra. Med stor rätt kan man tala om förekomst av våldskulturer, med stort utrymme för hämndgirighet, släktfejder, inbördeskrigsliknande blodshämnder – hela den norröna sagavärlden dryper ju av blod, försåt, ränker. Och kvinnorna var då inga feer. Under mitt Islandsbesök slogs jag av att en modern yrkeskvinna kunde se ett föredöme i Hallgerd, hustrun till Gunnar på Lidarände, hon som vägrade att ge Gunnar av sitt hår så att han skulle kunna fortsätta striden med sin båge mot de slemma intränglingarna. Hallgerd – intrigmakerskan, våldsdyrkaren. Kristina av Sverige kunde också som avsutten drottning i sitt följe avrätta personer som hon ogillade och inte hade förtroende för. När uppkom så idén om de nordeuropeiska småstaterna som speciellt fredliga? Postkallakrigets Sverige utför sedan länge ett outhärdligt mördande i Afghanistan och deltog under förra året i ett laglöst anfallskrig mot Libyen, ett krig alldeles i strid mot Förenta nationernas stadga och vanlig hederlig folkrätt. Och när uppkom tanken att Ryssland är Sveriges (och Finlands) arvsfiende? Det var ju i långliga tider dansken.

 

* * *

 

Kanske har Norden-konceptet därför en terapeutisk funktion – som sårläkare. Annars är ju våra erfarenheter av det allra senaste stora kriget så diametralt olikartade – två länder ockuperade (Island och Norge, fast av olika makter), ett land krigförande (Finland) och de två övriga på olika sätt oberörda av själva krigshändelserna. Det går att tala på samma språk om detta, men man talar då inte om samma sak. Därför är det säkert bäst att inte lyssna på vad som sägs, eller att gå in för att tala om helt andra saker. Europa har blivit ett sätt att tala om helt andra saker – andra saker än dem som nordbon i allmänhet bekymrar sig om.

Det är klart att nordbon bekymrar sig när han hotar att berövas sin urgamla liberala tryckfrihetslagstiftning, ett projekt som den lagomliberala svenska Reinfeldt-ministären har gått in för. Han blir bekymrad när allemansrätten ska tas ifrån honom – alla utom den mikroskopiska jordägarklassens särintresseorganisationer blir det. Och bekymrad blir han när sportklubben han är kassör för måste följa ett EU-direktiv och bli momspliktig. Då gråter han en tår över all den ideella föreningsverksamhet som kommer att läggas ned. Alltså just det civilsamhälle som det alltid gullas med i de politiska ljugartalen.

Men tänker han på Norden då? Jag slår vad om att han – eller hon eller ”hen” – inte gör det. Det troliga är att de flesta blir tämligen introverta och modlösa, alls inte stridslystna, alls inte beredda att försvara någon nordisk frihet. Friheten var bondens, inte medborgarens. Ty bondefriheten var kopplad till produktionen och det har inte medborgarens varit. De allra flesta medborgare har aldrig ansetts vara några producenter, utan endast konsumenter, kunder, klienter – eller innehavare av ett utanförskap som den anses ha som inte utför ett illa betalt arbete och sköter sina mellanhavanden med skatteverket någorlunda utan anmärkning. Arbete är också alltid lönearbete, eller entreprenörskap. Entreprenör brukar vara ett annat ord för äventyrare. En entreprenör med en fix idé kan nästan alltid räkna med ett bidrag från det allmänna; en arbetare som inte gör rätt för sig riskerar alltid att bli bidragsberoende, en snyltare. Alltid.

Men ett samlingsbegrepp som Norden skulle möjligen också kunna stå för någonting som vi inte nödvändigtvis har gemensamt men däremot har varit förskonade från (inte krigen, för det har vi då sannerligen inte varit och inte numera heller populismen, denna ”centerextremistiska” politiska tendens som Ann-Cathrine Jungar har kallat de här förvisso inte speciellt nordistisk-nationalistiska rörelserna). Förskonade var vi från feodalismen i dess mest obehagliga former, men ingalunda från missväxter. Förskonade var vi från despotin, men ingalunda från husbondeväldet. Förskonade var våra länder från inpiskad okunnighet, men ingalunda från kyrkotukten. Barbari har funnits och diktarna kom på att det på något sätt har varit hälsosamt, och det som är hälsosamt är alltid fosterländskt.

Naturligtvis är det fråga om en uppfinning, det nordiska barbariet: liksom det nordiska ljuset, eller – varför inte? – ”the nordic feel” (som har med parfym och hudvård att göra). Det nordiska kräftätandet är nog också en uppfinning, jag menar som kult betraktat. Och jag har länge undrat varför surströmmingsätandet inte betraktas som en nordisk kult. Barbariskt är det, på något vis. (Eller talar vi här om uthålliga samhällen? Som äter vad som helst.)

 

* * *

 

Kult, kultur, kultiverad. För en mansålder – nåja, generation – sedan skrev ett par svenska etnologer en rätt omtalad bok om den kultiverade människan. Hon som, när kyrkotukten upphört, tuktar sig själv. Den kultiverade, självtuktande människan anses vara en sekulariserad luthersk varelse. Hon brusar inte upp i onödan, hon går inte till ytterligheter, hon tror inte att hon är någonting speciellt, men hon är övertygad om att hon bär på framsteget och hon finner sig väl till rätta i stora samhällsomvandlingar. Hon är anpassningsbar och vet att skicka sig. I den universella civiliseringsprocessen tar hon jämt och ständigt täten. Hon skulle kunna vara en självbild av det nordiska, normaliteten upphöjd till huvudprincip, excentriciteten ställd i skrubben.

Men så kom då de finska skolgårdsmassakrerna och den där norska nazisten som löpte amok. I Sverige mördades först en statsminister på öppen gata, sedan en utrikesminister i varuhus. Isländska bankmän visade sig vara rena kriminaldårar. I Danmark skärptes gränskontrollerna mot Tyskland och Sverige. Och danskarna som vant sig vid att älska det medelmåttiga – i alla fall enligt professor Bernd Henningsens skarpa iakttagelse i den lilla skriften Dänemark (Becks, 2009) – och att omhulda sina prostituerade inledde en jakt på slöjbärare och på Profetens folk.

Till det kultiverade hörde synbarligen inte det toleranta, inkluderandet. Kulturen i sin tur visade sig vara en komplett hierarkisk kategori, ty den räknade hela tiden med okultur, ohyfs, en mer eller mindre rutten och besatt omvärld att ta spjärn mot och avgränsa sig från. Kategorisera. Demonisera. Ja, kultiviseringen var ett identitetsskaparprojekt fullt i stil med fosterländiseringen, och de som tyckte att det var något fel på kultiviseringen tyckte att vi alla skulle bli – européer! Europeiseras. Europa som det högsta, alltings mått. Det som Norden aldrig fick lov att bli. (Eftersom varma och kalla krig kom emellan?)

 

* * *

 

Och så svänger det. Lagom till det europeiska projektets förutsebara sammanbrott, i just det ögonblicket dyker frågan om Norden upp i samtalet, på nytt. Men nu ska det definieras på ett sätt som utesluter gamla misstag. Definitionen, gränsdragningarna tar inte mera sikte på en språklig gemenskap – alla talar ändå engelska, sort of – och det essentiella är att markera mot ett Slaventum. Det gamla Nordeuropa innefattade Ryssland som en självklar ingrediens. Men under loppet av 1800-talet opereras Ryssland bort och blir Öst och ocivilisation, ett evigt och avskyvärt barbari, numera icke-nordiskt, och de europeiska ryssarna vänder sig därför bort från Europa (och från Norden), det Europa de älskar och hatar. I tuktandet av folken i Kaukasien, Centralasien och Sibirien kommer de i stället att se sin civilisatoriska mission.

Också i vår tid gäller det att hålla ryssen och andra slaver på mattan. Sofi Oksanens Utrensning balanserar på en xenofobisk egg. Av vissa vill man helst ha sämsta sorten. Hos Oksanen är kvinnor överlevare, starka. Är det nordiskt? Hallgerd som idealgestalt, trots allt.

 

* * *

 

Den framstående norske medeltidshistorikern Arnved Nedkvitne har argumenterat för att det i Norden har funnits en särskild form av individualism som också kommit kvinnor till del. Han menar till exempel att det nordiska giftorättsinstitutet, som gav den gifta kvinnans familj rätt att återta brudgåvan om äktenskapet gick sönder i praktiken gjorde kvinnan till ett rättssubjekt. Hon kunde fortfarande räkna med sin gamla familj, med sin far och sina bröder som skyddspatroner och uppslukades inte helt och hållet av mannen. Också kvinnan var en bärare av heder; hon lät sig inte alldeles lätt bli förnedrad. Nog kan detta avfärdas som paternalism, men det kan också tolkas som en frizon vilken den nordiska kvinnan åtnjöt till skillnad från gifta kvinnor i många andra länder. Starka, självständiga kvinnor är faktiskt ett emblematiskt inslag i våra länders romanlitteratur, de kan vara riktiga sociala och intellektuella genier som hos Selma Lagerlöf, de kan gnistra av en själslig magnetism och upphöjdhet som hos Sigrid Undset. När jag tänker på litterära gestalter som havererar är de oftast män. Sveriges största diktare under 1800-talet gick det också riktigt illa för, i verkliga livet: Stagnelius söp och knarkade ihjäl sig, Almqvist dog i landsflykt, Tegnér jagades av demoner. I vilket sekel den olycksdrabbade Strindberg hörde hemma kan man sedan alltid diskutera.

Men individualism – nej, det är vanligen ingenting man förknippar med nordiska modeller utan snarare motsatsen: kollektivism, likriktning, jasägeri. Nå, allt det där finns ju också, frågan är om modellerna finns, annat än som modeller, hjärnspöken. Så förfärligt mycket är ju importerat, också export av arbetskraft kunde leda till införsel. En förbisedd sida av massemigrationen (liksom vikingatågen) från de nordiska länderna är att åtskilliga av de utvandrade återvände, permanent eller tillfälligt, och förde med sig ny teknik, nya insikter, en ny geist; annat kunde förmedlas brevledes. Själva motsatsen till brain drain således. Man har en känsla av att de postsocialistiska länderna i Öst- och Centraleuropa håller på att uppleva någonting liknande idag. De berikar sig genom sina – temporära – förluster. Detta förändrar deras status och deras syn på sig själva. De blir stryktåligare – efter att ha varit underkuvade. Deras underläge har från början varit en synvilla. Genom en sen start har de kunnat undvika misstag som andra har begått. Också de ”gamla” nordiska länderna drog på sin tid nytta av sådana ”efterblivenhetens fördelar” (för att tala med den rysk-amerikanske ekonomihistorikern Alexander Gerschenkron).

 

* * *

 

Autodidakterna och långvägarna har förvisso varit ett mäktigt inslag i nordisk 1900-talslitteratur. De är nästan alltid fängslade av figurer, inte av företeelser; av det enskilda människoödet, inte av gruppens väl och ve. Tänk på Pelle Erövraren, tänk på Markens gröda! Eller på Väinö Linnas svala epik, Laxness drastiska berättarkonst. Det är ju absolut inte fråga om någon idylldiktning här, ändå kan man inte komma ifrån att alla de nämnda författarna är fullblodsromantiker, visserligen mot en kärv realistiskt klangbotten, verksamma i saklighetskulturer som har nått världsrykte!

Men det har samtidigt mycket litet med någon nordisk romanticism att göra, ingen ”occidentalistisk” betraktare skulle komma på tanken att dessa herrar ingick i något slags ödesgemenskap, eller ens en föreställd gemenskap. Den mest nordiska författare jag kan komma på är nog Diktonius, men det är säkert för att han i grunden är så icke-nordisk, närmast internationalist, universalist. När han skriver om katter och om musik, då blir vår värld en del av världen. (Ja, givetvis fick Diktonius det också rätt svårt mot slutet, med eller utan katt.) Och de som gav Nordens bidrag till världslitteraturen, de norröna sagadiktarna, var mycket välorienterade i den antika kulturens myter, det har Lars Lönnroth belagt.

Identitetsskaparna är förvisso ett särskilt släkte. Jag skrev för några år sedan en bok om ett adelspalats som mitt under finska fortsättningskriget blev Republiken Finlands residens i Stockholm. Det byggdes av en herre, hovmarskalken och baronen Charles de Geer af Leufsta, vars anfader hade kommit till Sverige på kallelse av Gustaf II Adolf. I de Geerska gravkoret i Uppsala domkyrka finns några muralmålningar som man länge trodde skildrade det första svenska korståget i österled – det som förde över kung Erik, som sedermera mördades av en dansk insatsstyrka i Uppsala, och hans biskop Henrik, som sedermera mördades av bonden Lalli, till trakterna av Åbo och Egentliga Finland. Erik och Henrik blev helgon, sort of. Korståget ägde sannolikt rum år 1158. Muralmålningarna, har senare forskning visat, skildrar med stor sannolikhet en helt annan händelse. Nå, vem bryr sig? Det är en bra story. Väldigt bra. Jag öppnar min bok med den. Boken kom ut märkesåret 2009. Och alla blev glada. Mycket glada.

Ungefär på detta vis är Norden en – story. Den dyker upp då och då, den sjunker undan emellanåt. Den gör människor glada, knappast upphetsade. Det mesta som förbinds med Norden håller förmodligen inte rent empiriskt. Inte heller Estland och Lettland tycker att de har så mycket med varandra att göra, mer än grannar i allmänt har. Och vad betyder det då att de en gång tillhörde det svenska rikets provinser – det rike som aldrig skaffade sig något kolonialvälde? Inte mycket att komma med, kanske något att häpna över. Well, ”nordismen” är också något att häpna över.

Anders Björnsson

Skribenten är chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds, utgiven vid Södertörns högskola utanför Stockholm. År 2004 utkom hans skrift Osmanernas rike – ett försummat europeiskt arv (SNS Förlag). Sedan 20 år tillbaka har han medverkat i Ny Tids spalter.